Jag började gå på trav 1983… och personligen var det som jag fick uppleva i dag det allra största.

En helskånsk Derbyseger. Med den hårt jobbande tränaren Lutfi Kolgjini, en stor profil och en god granne (han håller som bekant till i Vomb, nästgårds från mitt Veberöd) i en av de tvåbenta huvudrollerna och min gode vän sedan många år tillbaka Erik Adielsson i den andra. Det fanns en tredje också, för Luddes sambo Anna Svensson som gjort det mesta av jobbet med hästen Joke Face ska förstås inte glömmas bort. Dessutom första Derbysegern för både tränare och kusk och den första genuint skånska på… ja, evigheter, om man inte räknar inflyttade Mats Rånlunds och Bo William Takters fullträffar med Good As Gold och Micko Fripé.

Jag måste förstås nämna Erik Adielsson lite extra, eftersom vi var goda vänner och umgicks en hel del på fritiden under större delen av 1990-talet, innan barn och familj kom i vägen (för mig) och karriären med jobb hos Stig H Johansson i Stockholm (för Erik). Jag var den förste som skrev ett reportage om honom när han var på väg att slå igenom och den minnesgode kommer säkert ihåg att han var gästkrönikör på Skånskan i början av sin karriär, med en egen spalt varje vecka långt före bloggarnas tid. Jag har följt Eriks varje steg på tävlingsbanan och Åbergssegern i all ära – men Derbyt är större. Det finns absolut inget viktigare lopp att vinna för en Malmöpåg och Jägersrokusk.

Det var mycket kramar och glädjetårar på stallbacken efter Derbysegern. Den kram som gjorde kanske mest intryck på mig var den som delades mellan Erik Adielsson och Fredrik Johansson, travkusken och galoppjockeyn. Två Malmögrabbar som vuxit upp sida vid sida på Jägersro. Fredrik som vunnit flera Derbyn inom galoppen fick äntligen lyckönska Erik till dennes första inom travet. Jättelöftena från Malmö har blivit vuxna och är inte bara ovanligt framgångsrika utan redan levande legender inom skånsk kapplöningssport, även om den förstnämnde mest håller till i Norge och den andra i Stockholm. Skånska kapplöpningsfans kommer alltid att älska dem.

Såg förresten en stolt Hans Adielsson gratulera sin son. Nu är de tre Derbyvinnare i familjen. Pappa Hans och mamma Mai (inom galoppen) och sonen Erik inom travet. Hur många familjer kan skryta med något sådant?

Lutfi Kolgjini? Tja, vad återstår egentligen att säga om denne man. Vilken vinnare. Och att Ludde, som varit den store unghästtränaren i Sverige under många år nu äntligen fick vinna det största som finns för en uppfödare och unghästtränare, Derbyt är bara… så väldigt välförtjänt.

Segerruset lär vara länge. Själv var jag helt stum efter loppet. Snart 30 år på Jägersro har nått sin kulmen. Det är bara att tacka för underhållningen och upplevelsen.

…så vad kunde göra den här dagen större? Jo, att familjens greyhound ungefär samtidigt vann sitt första lopp i andra starten. En riktig racinglovers dag därmed fullkomligt fulländad.

En sulkykung och en tränarkung slog sina påsar ihop. Därför kändes det förstås helt rätt och väldigt konsekvent att de tillsammans vann Kungapokalen, årets första årgångsklassiker, på Åbytravet. Lutfi Kolgjini satte upp Erik Adielsson bakom Sebastian K och jag är mest förvånad över att folk tyckte att det var en överraskande seger. Det var det nämligen inte alls.

Jag är också helt säker på att de här båda skånska gossarna skulle ha dominerat travsporten om de bestämt sig för att jobba ihop. En fantastiskt bra tränare som behärskar hela spektrat från unghästar till äldre eliten och landets skickligaste – och mest populäre – kusk.

Nu lär det väl aldrig bli på det viset. Erik kör i första hand för Stig H Johansson och från en sådan arbetsgivare säger man helt enkelt inte upp sig. Dessutom är han förstekusk åt Michael Lönborg (som har Hans Adielsson i stallet) på Jägersro och det är förstås en av Lutfi Kolgjinis huvudkonkurrenter på hemmabanan.

Men det är inte utan att man kan få lov att tycka att det är synd. Även om Kolgjini blivit allt bättre som kusk med åren är jag bergsäker på att ”Ludde” skulle kunna lyfta sina resultat till en ännu högre nivå och framför allt plocka hem fler storlopp med Erik Adielsson som ”driver”.

Hur som helst var det en härlig syn att se Jägersrotravets största profiler i samma segersulky efter Kungapokalen. Den reprisen kan man se om hur ofta som helst, känns det som.

När jag ändå är inne på trav måste jag slänga iväg en känga till Jägersros populära arrangemang Gentlemannadagen. Visst är det ett succégrepp och visst måste man lyfta på kepsen åt att Travamatörklubbens koncept drog 17000 besökare i år.

Men när jag tittade in på banan med familjen vid pass klockan 13 tog det – jag skämtar inte – en halvtimme att ta sig den lilla sträckan från entrén till ”ringside” d v s en plats där man kunde se själva tävlingarna på banan.

Varför? Jo, någon begåvad nisse har nämligen kommit på den allt annat än lysande idén att ha scenen i anslutning till entrén. Den här gången, med Eric ”Manboy” Saade som dragplåster, innebar det att en gigantisk folkmassa trängt ihop sig framför scenen, vilket innebär att entrén blev totalt blockerad.

Och där kan jag garantera att Jägersro tappade en hel del spel och goodwill hos den del av publiken som är travintresserad.

Om vi inte lovat barnen ponnyridning och karusellåkning så kan jag lova att vi hade vänt på klacken direkt och valt att se loppen (och spela) framför datorn i stället.

Skärpning!