Jag befinner mig i lite av ett brittiskt läsrus för tillfället – Val McDermid, Deborah Crombie (visserligen amerikan men med urbrittiska miljöer och stil) och Elly Griffiths. Det är kanske därför jag blir så besviken på de svenska deckare jag också läst den senaste månaden – Viveca Stens I grunden utan skuld och Carin Gerhardsens Vyssan lull.
Bägge böckerna är klassiska svennska polisdeckare även om Viveca Sten lutar längtansfullt åt Camilla Läckbergs relations/skärgårdshåll medan Carin Gerhardsen siktar på det mer polishårdkokta/stockholmshållet. Både Gerhardsen och Sten har med dessa böcker skrivit bok nummer tre i en serie som det säkert blir mer av. Bägge har också hittat fram till ett hyfsat, effektivt språk och en helt ok berättarstil men samtidigt känns det de skriver som något som jag läst alldeles för många gånger förr i svenska deckare. Här finns inget nytt, inget originellt och inget riktigt engagerande. Ganska trist helt enkelt.
De enda som har gett mina brittiska vänner en ordentligt match i vår är egentligen norrmännen (Karin Fossum, Anne Holt och Roy Jacobsen), amerikanska Diana Abu-Jaber och så tack och lov i alla fall en svensk författare – Ingrid Hedström.
Men, deckaråret har ju inte hunnit så långt än så kanske kan svenskarna komma igen längre fram. 29 april är det till exempel dags för Johan Theorins Blodläge. Å andra sidan kontrar Ian Rankin med Misstro i maj…

Uncategorized