I ett blogginlägg på Svensk Bokhandels hemsida skriver tidningens chefredaktören Lasse Winkler att han för en gångs skull är överens med Svenska Deckarakademin.
Det han är överens om är att Deon Meyers Devils Peak är rätt bok för priset för bästa till svenska översatta kriminalroman. Det är alltid kul att vara överens tycker jag som definitivt är överens med Winkler om detta. Deon Meyer är bäst.

Jag är också överens med Lasse Winkler när han i sitt blogginlägg hyllar de mindre förlag, som till exempel Weylers som ger ut Deon Meyer, som vågar satsa på intressanta, annorlunda deckarförfattare som ofta ger en angelägen bild av landet de verkar i men kanske inte är givna storsäljare. Winkler nämner förutom Deon Meyer också författare som Peter Temple, Don Winslow och Stuart Neville som alla ges ut på svenska av mindre förlag. De stora förlagen vågar inte satsa på deckarförfattare som kanske inte säljer enormt mycket är Winklers teori. Här är jag som sagt också helt överens.

Däremot är jag inte överens om att jag är chockskadad. Winkler skriver, lite skämtsamt, att han antar att vi i akademin måste bli chockskadade när vi tvingas tröska igenom så många deckare och sedan måste nå konsensus kring vinnarna.
Om man, som jag gör, sitter i någon av Svenska Deckarakademins läsgrupper så läser man definitivt mängder av böcker inom genren. I år kommer det ut ut ungefär 90 – 100 svenska deckare och mellan 80 och 85 översatta. Det är mycket och jag kan erkänna att ibland står deckarna mig upp i halsen, ibland önskar jag att jag slapp läsa en enda till.
Men, så kommer de där guldkornen, de som gör att man inser genrens potential och fascination. De kan vara guldkorn som till exempel Deon Meyers böcker. Det kan vara böcker som inte ges ut på stora förlag, som kanske hade varit svåra att hitta om man inte varit tvungen att läsa det mesta. Så, chockskadad? Nej, snarare privilegierad (om än utmattad i bland).