Journalisten och författaren Inger Frimansson debuterade i deckargenren med den psykologiska thrillern Fruktar jag intet ont och var då tämligen ensam kvinnlig deckarförfattare i Sverige. Sitt stora genombrott fick hon med God natt min älskade 1998 – samma år som Helen Tursten och Liza Marklund debuterade och startskottet gick för den formliga explosion av kvinnliga deckarförfattare och kvinnliga deckarhjältar som vi sett sedan dess.
Statsvetaren och säkerhetsexperten Kristina Ohlsson debuterade mer än tio år efter Inger (med Askungar, 2009) i ett helt annat deckarklimat där de snarare handlade om att lyckas synas överhuvudtaget i mängden svenska deckarförfattare än att förändra en genre helt dominerad av ett manligt perspektiv.
Om hur dessa olika situationer har påverkat deras författarska, hur det har påverkat genren och mycket, mycket annat pratade vi om i går på Lunds Litteratursällskaps föreläsningskväll med tema ”Svenska kvinnliga deckarförfattare”.
Det blev ett spännande, varierande och mycket intressant samtal där all min nervositet inför att vara samtalsledare försvann i sällskapet av dessa två suveräna och välformulerade författare. Som sagt det finns så oerhört mycket spännande att diskutera kring deckare och den förändring som genren genomgått mellan Inger Frimansson och Kristina Ohlssons debut är väl värd att diskutera i många sammanhang.
Vi hade också med oss vars en favoritbok av kvinnliga deckarförfattare och för den nyfikne kan jag avslöja att Inger Frimansson hade valt Kerstin Ekmans Pukehornet, Kristina Ohlsson Karin Slaughters Genesis och själv höll jag fast vi min oslagbara favorit Dorothy Sayers Kamratfesten.
Och för den som mot förmodan inte läst Kristina Ohlssons nyutkomna Paradisoffer eller Inger Frimanssons senaste Det kalla landet (där Justine Dalvik faktiskt dyker upp i utkanten av historian…) säger jag bara – läs!

Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturredaktör och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.
Chefredaktör och ansvarig utgivare: