Jag har plötsligt hamnat i ett deckartomrum. Det vill säga tomrum vad gäller nya deckare. En hög gammalt oläst finns naturligtvis alltid att ta till. Och när jag letade igenom den där högen insåg jag att jag faktiskt missade en av mina storfavoriter i somras. Arnaldur Indridasons Svart himmel låg där oläst och lockande.
Denna gång är det den snobbige, kantige kriminalaren Sugurdur Óli som är huvudperson. Han utreder ett mord på en kvinna som försökte med utpressning mot en av hans vänner och får samtidigt en mystisk filmsnutt av en småkriminell alkoholist.
Jag är halvvägs in i Svart himmel nu men den där riktiga Indridason-lyckan vill inte infinna sig. Kanske beror det på Sigurdur Òli som är en ganska otrevlig person och polis och på att de andra huvudpersonerna Erlendur (han är fortfarande mystiskt försvunnen, alternativt håller sig borta) och Elinborg knappt finns med alls. Och kanske på att den här boken känns skriven mer på rutin än med den kärlek till genren, miljön och de slitna människorna som brukar prägla Indridasons böcker. Nåja det finns chans att den tar sig och den fyller definitivt mitt deckartomrum. För tillfället.