Att falla eller inte

Av Gunilla Wedding 25 mars 19.52

Min snälla, deckartokiga granne knackade på med en riktig frestelse i dag. Elizabeth Georges nya, Believing the lie, hade hon precis läst ut och lånade nu ut till mig. 566 sidor nöjesläsning ligger alltså här och frestar mig. Att omslagstexten dessutom antyder att det är dags för Deborah och Simon St James att ta plats i historien igen gör det hela än mer frestande.
Samtidigt ligger en nätt liten hög recensionsdeckare på mitt skrivbord (Jussi Adler-Olsson, Anna Jansson, Gianrico Carofiglio med flera). Och så råkade jag ju ta en sväng inom en liten bokhandel på väg hem från jobbet i torsdags och kom ut med Val McDermids senaste – The Retribution – i pocket. Ännu en frestelse där.
Att falla eller inte det är frågan?

Nesligen besegrad

Av Gunilla Wedding 25 mars 19.30

Ett skotthål i knäet eller sju hål i huvudet? Ett lätt val eller? Under gårdagens testrunda av Deckarspelet (se mer info i förra bloggen) fick det i alla fall samtliga deltagare att vrida sig av skratt. Och just skratten och den stora variationen mellan ibland rejält fåniga gåtor och seriösa kunskapsfrågor är nog det som gör att det här är ett spel som funkar alldeles utmärkt som sällskapsspel även om inte alla deltagare är inbitna deckarnördar.
Spelet är dessutom tilltalande lättspelat. Bara att slå tärning om kategori och sedan svara på en fråga. Rätt svar gör att man får fortsätta och fel svar att det är nästa deltagares tur. Om man vill kan man komplicera det hela mer genom att lägga till moment som Målvakt (ta hjälp av annan deltagare) eller Den skicklige detektiven (man tar bort a-,b -och c-alternativen på de frågor där de finns). Frågorna är varierade och rör sig lika mycket i nutid som i genrehistorien.
Och så finns då kategori nummer sex – Mordgåtan – där man alltså får välja mellan skotthål i knäet eller sju hål i huvudet. Eller svara på vad kannibalen som kom för sent till middagen får äta eller hur man kan se att två nakna personer som hittats infrusna i en glaciär är Adam och Eva. En av speltestarna jämförde en del av de här gåtorna med dem man brukar hitta i Kalle Anka-tidningar. Ganska träffande. Och ganska fånigt – men de höjde definitivt spelhumöret.
Vann jag då? Nej, det blev en neslig delad andraplats och ett stort revanschsug.

Kanske en chans att glänsa

Av Gunilla Wedding 19 mars 11.40

Alla älskar frågespel – i alla fall om de som handlar om ens egna specialämnena så att man får chans att glänsa lite extra. Den ambitiöse gör gärna egna frågespel om sina favoritämnen. Genom åren har jag till exempel genomlidit ett stort antal hemgjorda frågespel sammanställda av musikfanatiska vänner. Speciellt minns jag ett om trumintron…
När jag fyllde 40 för ett antal år sedan passade jag på att ge igen och satte ihop en egen frågetävling med bara deckarfrågor. Konstigt nog blev det riktigt uppskattat.
Nu har det i alla fall äntligen dykt upp ett riktigt frågespel där jag (hoppas jag i alla fall) har chansen att glänsa till ordentligt. I Deckarspelet (Nicogame) får man nämligen svara på deckarrelaterade frågor i fem kategorierna – Böcker, Tv, Film, Riktiga händelser och Brott och blandat. Och så som en sjätte kategori får man dessutom lösa en liten, klurig mordgåta.  80 kort, 480 frågor, en liten tärning och penna och papper är innehållet i den rödsvarta asken.
Än så länge har jag inte hunnit testa spelet ordentligt – bara som hastigast med några deckarnördiga vänner (som genast hittade ett fel men annars tyckte att det var både kul och aktuellt). Återkommer med en mer utförlig recension inom kort.

Äntligen Åsa Larsson

Av Gunilla Wedding 15 mars 11.09

Förra året blev utgivningen framflyttad. Men, nu ligger den äntligen på mitt skrivbord – Åsa Larssons nya Till offer åt Molok.
Åsa Larsson har aldrig skyndat fram sina kriminalromaner, aldrig fallit för det där ”en-ny-bok-varje-år-konceptet”. Hon gjorde lovordad debut med Solstorm 2000. Sedan dröjde det till 2004 innan uppföljaren, Det blod som spillts kom. 2006 var det dags för Svart stig och 2008 för gastkramande Till dess din vrede upphör. Det finns en imponerande omsorg om språket, gestaltningen, människornaoch inte minst naturen i Larssons böcker och det är med skyhöga förväntningar jag tar mig an Till offer åt Molok. Recensionsdag 3 april.

Historiskt från Malmö

Av Gunilla Wedding 12 mars 09.40

Just nu förbereder jag mig för intervju nästa vecka genom att läsa Set Mattssons Ondskans pris (kommer ut i slutet av april på Historisk Media). Set Mattsson är deckardebutant och är på gång med en trilogi historiska deckare i Malmömiljö. Ondskans pris är nummer ett och utspelas precis efter andra världskrigets slut. Intressant!

Senfärdigt beroende

Av Gunilla Wedding 9 mars 16.20

Vad gör jag om jag skulle råka få en timme över? Ingen tvekan. Slänger mig i soffan och tittar på ytterligare ett avsnitt av Baltimore-polisserien The Wire. Säsong två tog slut i måndags. Nu har jag efter svår abstinens inköpt säsong tre så det är bara att köra igen.
Och ja, jag vet att jag är sent på det. Jag vet att den är från början av 2000-talet. Jag vet att alla andra redan har sett den. Jag vet att alla andra har pratat om den i många år. Pratat om hur genial den är, hur snyggt gjord den är, hur realistisk och hur beroendeframkallande den är. Det är bara att instämma i alla lovord och medge att jag är trög och sent på det. Å andra sidan har jag tittandet kvar långt efter alla andra.
Klicka här nedan och se ett smakprov av vad jag snart ska uppleva.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=GwoyJ8wmZmI]

 

Indridason fyller tomrum

Av Gunilla Wedding 4 mars 10.36

Jag har plötsligt hamnat i ett deckartomrum. Det vill säga tomrum vad gäller nya deckare. En hög gammalt oläst finns naturligtvis alltid att ta till. Och när jag letade igenom den där högen insåg jag att jag faktiskt missade en av mina storfavoriter i somras. Arnaldur Indridasons Svart himmel låg där oläst och lockande.
Denna gång är det den snobbige, kantige kriminalaren Sugurdur Óli som är huvudperson. Han utreder ett mord på en kvinna som försökte med utpressning mot en av hans vänner och får samtidigt en mystisk filmsnutt av en småkriminell alkoholist.
Jag är halvvägs in i Svart himmel nu men den där riktiga Indridason-lyckan vill inte infinna sig. Kanske beror det på Sigurdur Òli som är en ganska otrevlig person och polis och på att de andra huvudpersonerna Erlendur (han är fortfarande mystiskt försvunnen, alternativt håller sig borta) och Elinborg knappt finns med alls. Och kanske på att den här boken känns skriven mer på rutin än med den kärlek till genren, miljön och de slitna människorna som brukar prägla Indridasons böcker. Nåja det finns chans att den tar sig och den fyller definitivt mitt deckartomrum. För tillfället.

Apropå Highsmith

Av Gunilla Wedding 27 februari 12.12
Apropå att jag med stort nöje och mellan alla måste-läsningar håller på att läsa om Patricia Highsmiths tre första Ripley-böcker i Norstedts snygga nyutgåva. Självporträttet av henne här bredvid mailade min deckarakademivän Bo Lundin till mig för att han trodde jag skulle ha nytta och nöje av det.
Det har jag. Så mycket att jag gärna (Med Bosses tillåtelse) vill dela med mig av det.
Underbart eller hur?
Bosse berättar för övrigt att han har en hel liten samling av deckarförfattares självporträtt. Gissa om jag vill se fler!

Påskekrim redan här

Av Gunilla Wedding 21 februari 23.51

Här går det undan minsann. Jag sitter just nu och läser i en bok som har ett grönt extraband med ett blodigt ägg och texten ”Årets påskdeckare 2012″ runt omslaget. Det är ett recensionsexemplar av Helene Turstens nya Huss-deckare I skydd av skuggorna som kommer ut 14 mars. Turstens senaste deckare, Den som vakar i mörkret, kom 201o och när jag läser hennes nya känner jag verkligen att jag har saknat familjen Huss. Det är nästan som att möta gamla vänner på nytt. Vänner som får det riktigt besvärligt när familjens bil sprängs i luften utanför Kristers nyköpta krog. Lovande påskläsning så här långt med andra ord.

Robinson suger tag

Av Gunilla Wedding 9 februari 21.48

Tio minuter på pågatåget och sedan var jag fast. Min nyinköpta Peter Robinson-deckare  Before the Poison visade sig (inte helt oväntat) vara en sådan där bok som suger tag i läsaren från första sidan.
Before the Poison
är en fristående historia – det vill säga utan kriminalkommissarie Alan Banks – och den inleds med en skildring av en avrättning av en morddömd kvinna, Grace Elizabeth Fox, 1953. Efter det möter vi den framgångsrik filmkompositör och änklingen Chris som beslutat sig för att återvända från USA till sin barndoms Yorkshire. Han har köpt ett stort herrgårdsliknande hus långt borta från alla ära och redlighet och naturligtvis anar man som läsare att det finns en koppling mellan huset och avrättningen av Grace Fox.
Redan så här i början känns det som det här är deckaren som har allt jag vill ha just nu – en fängslande mordgåta i det förflutna, ödslig, engelsk landsbygd och ett vackert gammalt hus. Och så en huvudperson att sympatisera med.
Jag läser vidare och håller tummarna för att jag inte ska bli besviken lite längre in i boken.

Besviken blev jag för övrigt på Belinda Bauers Finders Keepers. Jag har tokhyllat debuten Mörk jord (Blacklands) och uppföljaren Darkside och hade naturligtvis hoppats att Finders Keepers skulle vara precis lika gripande och överraskande.
Men, här känns det som om det gått lite för fort, som om Bauer bara skrivit på smått automatiskt efter Darkside utan att riktigt ge den här historien chans att utvecklas lika egensinnigt som de två tidigare. Hoppas hon tar en liten paus nu och kommer igen med något riktigt fantastiskt. Därmed inte sagt att Finders Keepers är dålig. Det är den definitivt inte. Bara lite mindre bra än två fantastiskt bra kriminalromaner.

Läs våra bilagor