Det är söndag och på näthinnan finns det faktum att Björn Ranelid har snackat sig till final i Melodifestivalen. Det har det svenska folket sett till. Och varför? Inte för att ”Miraklet” är en särskilt bra låt. Snarare för att konkurrensen var för dålig. Björn Ranelids framgång i Melodifestivalen bygger på samma princip som fick Lasse Brandeby att gå vidare i ”Let’s dance” – en del komik, en hel del lyteskomik. Samt i detta fall, brist på konkurrens. Tillräckligt många tyckte det var tillräckligt kul med dårskapen. Den här gången räckte det ända till final. Hade det bara funnits några liiiite, bara liiiite, bättre bidrag hade dessa gjort det omöjligt att rösta vidare Björn Ranelid.

Med anledning av det tog jag mig en liten funderare om begreppet konkurrens.

Konkurrens är en viktig nyckel till framgång – det tror jag stenhårt på. Mycket av årets upplaga av HK Malmö handlar om konkurrens. Intern konkurrens. Sund konkurrens. HK Malmö, likt många andra elitserielag, har inga stora stjärnor. Det handlar snarare om kollektivet, ett lagbygge där ingen sticker ut och alla spelar en viktig roll. Konkurrens är något man som lagidrottare måste acceptera. Och lära sig att hantera. En eventuell bänkning kan man i mitt tycke behandla på två sätt: Antingen vältrar man sig i sitt missnöje, gnäller och söker sympatier lite varstans. Eller så håller man käften, knyter näven i byxfickan och bevisar sig värdig. Det handlar någonstans om att vända konkurrensen till något positivt.

Det står sedan länge klart att personer som är prestationsinriktade, gillar konkurrens, utmaningar, är villiga att göra de uppoffringar som krävs för framgång OCH samtidigt kan underordna sig lagintresset är de som lämpar sig bäst inom elitlagidrotten. De som har svagare disciplin, inte klarar av  konkurrens och dessutom har svårt att acceptera urval (”toppning”) känns mindre lämpade. Som lagidrottare blir man ständigt jämförd – det måste man tåla. Lagidrotten vore ingenting utan konkurrensen spelarna emellan. Alla vill spela. Men samtidigt vill ingen spela av fel anledning. Man vill spela för att man förtjänar det.

Konkurrens är samtidigt något man måste vänja sig vid – och det kan ta tid. Vissa har säkert aldrig känt av någon särskild konkurrens, andra känner nog att de oftast varit den spelaren som fått stå tillbaka. Kanske börjar vi i HK Malmö att vänja oss vid konkurrenssituationen i laget, kanske börjar vi lära oss att acceptera den och kanske gör vi nu det bästa utav den. Kanske är det också därför resultaten börjat trilla in. Kanske.

Folk, inte minst media, har alltid frågat mig hur jag ser på konkurrensen med min målvaktspartner, oavsett vem det är. Det gör de fortfarande. Nuförtiden svarar jag alltid samma sak: Jag tror man måste se på vår relation snarare som kollegor än bittra konkurrenter – ett sorts ömsesidigt beroendeförhållande. Vis av erfarenhet så vet jag att man behöver flera som bidrar för att man ska nå någonstans. Så länge man kan lära sig att hantera konkurrensen, se sig själv i spegeln, vara tillfreds med det man själv presterar när man får chansen så blir det också lättare att stå tillbaka för någon annan från tid till tid.

Efter elva säsonger i elitserien vill jag nog påstå att har jag lärt mig att acceptera och hantera konkurrensen. Därför kan jag, när Hampus Svännel efter en match mot Aranäs, twittrar ut: ”@OscarJensen82 levererar 42% i första halvlek. Bänkad i andra #under50dugerinte”, fortfarande glädjas åt det lagidrotten i slutändan handlar om – den kollektiva segern.

Nyss hemkommen från en morgonträning kom jag att tänka på en sak. En spelare som missar tolv skott, gör ett mål och efteråt ändå bara pratar om det gjorda målet. Vad kallar man egentligen det? Är det optimism? Eller är det bara en brist på självinsikt? Jag vet inte. För mig spelar det nog ingen roll hur snyggt det gjorda målet var, i det här fallet en ”skyhook” (=spelarens egen benämning). Jag har personligen en tendens att fokusera på det som var lite sämre. Det kanske är en typisk målvaktsgrej. Och kanske är det fel.  Men en räddning på tretton skott kan ju omöjligt glädja en normalt funtad målvakt. Hur grym den än är. Eller hur Jesper Larsson? Jag märker att jag tänker högt och tenderar att bli för filosofisk. Inte likt mig. Ledsen. Men, på samma tema hörde jag ett föredrag om träningsfilosofier som praktiserats på amerikanska tennisspelare på 80- och 90-talet. Essensen löd något sådant här: Har man en grym forehand men en usel backhand, då bör man lämpligtvis träna upp backhanden. Eller? Svaret är nej! Man utvecklar istället forehanden så att den blir överjävlig. Man fokuserar alltså på det som är bra och gör det ännu bättre. Tänkvärt. Det gick ju ganska bra för Agassi, Sampras, Chang och grabbarna. Var det kanske rent av så spelaren med ett mål på tretton skott resonerade?

—

Lugi bortabesegrade IFK Kristianstad i en upphaussad match och jag är egentligen inte alls förvånad. Hade det på känn redan innan. Starkt gjort utan Albin Tingsvall så hatten av. Jag säger det igen, det kommer att bli ett tufft race om slutspelsplatserna. Ingen jäkel visar tendenser på att vika ned sig.

—

På söndag möter vi Ystads IF och jag läser idag att YIF håller på att signa förra HK Malmö-målvakten David Andersson (nyss hemkommen från en proffssejour i Benfica).

I Ystads Allehanda säger tränaren Mats Engblom:

”Tanken är att alla tre målvakterna ska kriga om platserna, men visst, David har inte spelat handboll på ett tag så han är matchotränad. Dessutom har Leo Larsson och Jürgen Müller gjort det bra hittills, så konkurrensen är tuff.”

Men är det verkligen hela sanningen? Jag hade personligen sett det som en missförtroendeförklaring gentemot mig som målvakt om det värvats in en tredje aktör mitt under pågående säsong. Passade därför på att kolla in statistiken för Müller och Larsson som ligger på 33 respektive 37 procent för tillfället. (Sen vet man hur tillförlitlig den statistiken är, enligt den så gjorde Richard Hanisch mål med bruten fot igår till exempel). Lite förvånad över siffrorna är jag nog med tanke på hur bra de båda tenderar att prestera mot oss. Men, ska man se på det krasst så är det starkt att toppa en tabell med en ”förstamålvakt” med en samlad statistik på 33 procent.

Hursomhelst, lagom till vår match har alltså mullvaden (David Andersson) återvänt ”hem” till Ystad med värdefull information om HK Malmö. Aldrig har väl den som Filip och Fredrik betraktar som ”världens bästa trailer” varit mer befogad.

 http://www.youtube.com/watch?v=Aco15ScXCwA

—

HK Malmö – Ystads IF den 12 februari 16.15 i Baltiska hallen.

—

En sak till: Vinslöv plockar in Ola Månsson, 40, i kampen med att rädda kontraktet. Jag vet inte varför jag tycker det är kul, jag bara gör det.

Fler och fler av våra elitseriespelare återfinns numera på Twitter. Twitter har kommit att bli ett självklart komplement till idrottsutövandet och elitseriematcherna i sig.  En form av mervärde – för de som verkligen bryr sig.

Det positiva är självklart att vemsomhelst (i alla fall de som förfogar över ett Twitterkonto) kan komma elitidrottarna, sina ”idoler”, närmre in på skinnet. Twitter ger dig en möjlighet att följa idrottarnas tankar, ta del av deras åsikter, dela deras glädje vid framgång eller sympatisera vid bakslag. Du kan dessutom som användare kontakta och interagera med dessa idrottare.

Det negativa är… just det negativa. När användare utbyter åsikter över Twitter handlar det tyvärr oftast om att såga och kritisera. Att inför Twitterpubliken öppna upp sig, hylla någon eller något, tenderar att vara allt svårare. Att upplevas som svårflirtad och kritisk har blivit norm. Detta eftersom det är enklare och coolare att vara djärv. Men, det är alltid lätt att sticka ut hakan framför tangenterna.  

Att, som elitidrottare, twittra är lite av en balansgång. En twittrare tar beslut på sekunder. En twittrare skriver och delar med sig av det man tänker, mer eller mindre censurerat – på max 140 tecken dessutom. Inget utrymme för någon djupare analys med andra ord. Även om ditt Twitterkonto enbart representerar dig själv får man ändå beakta sin arbetsgivare. Och dessutom komma ihåg att man är en förebild för vissa. Detta behöver i sin tur inte betyda att man måste vara helt platt och färglös i sitt twittrande. Sunt förnuft kommer man långt med.

Det sköna med Twitter är att det rymmer alla. Medan vissa bara ”skjuter från höften” och bidrar till ett allt hätskare klimat så behärskar andra konsten att twittra skarpt, fast med finess. Vissa twittrare är bara helt harmlösa, medan andra överraskar och förvånar. Ingen nämnd, ingen glömd.

Personligen hyllar jag fenomenet Twitter. Det positiva överglänser helt klart det negativa. Jag gillar det nya transparenta samhället, där många finns på nätet och sociala medier och vi alla kommer närmare varandra. Jag följer själv en hel del på Twitter. Och en hel del följer mig.

Ett nytt och bra exempel på Twitters storhet är efterspelet kring Richard Hanisch fotskada (lider med honom, krya på dig!) i matchen mot H43. Omedelbart efter matchen twittrade Zoran Roganovic ut det hemska som hänt. Under kvällen trillade (säkert!) flera uppmuntrande kommentarer in på Hanisch Twitterkonto. Sent på natten kom Hanisch svar: ”Tack till alla som hört av sig, det värmer! Har ett gött häng med de äldre damerna i lokalen! Så ja klarar mig!”.

Det jag försöker säga att om du inte redan har ett konto så skapa ett. Botanisera runt och följ sedan dina favoritidrottare. Det rekommenderas skarpt. Ett mervärde. Om du verkligen bryr dig.

—

Dramatiken tätnar kring slutspelsstrecket. Så här ser det ut just nu.

Inget snack om att det kommer att bli krig ända in på mållinjen.  I en elitserie där Skövde kör över Sävehof tänker jag inte ens ge mig på att försöka att sia om utgången. För oss som är mitt i spänningen gäller det bara att göra allt som står i vår makt, sen korsa händerna och be till högre matcher om att det räcker. ”Varje match är lika viktig”, ”vi tar en match i taget”, ”vi kan slå alla lag”. Alla klyschor – alla sanningar.

—

Bjuder på denna illustration av Wulffmorgenthaler också (från Aftonbladet):

Korta reflektioner (i urval) inför omstarten av elitserien. Full omgång ikväll.

Hammarby har en ny målvakt. 22-årige John Olof Lindblom, som i en intervju menar att:
- Jag har mött publiken (Hammarbys, min anm.) som motståndare med Drott och det är inte roligt. Det är världens bästa hemmapublik…
Inställsamt, medietränat men väldigt, väldigt långt ifrån sanningen. Han må tala i tungor den gode John Olof men blir han tungan på vågen mot Alingsås ikväll?

—

H43-styrelsens löfte om degradering blev bara ett hot. Kanske hade man underskattat sin supporterskara. Kanske var det bara en välregisserad PR-kupp, signerad creative director Niclas Nilsson. Jag vill så gärna tro det sista. Hursomhelst, H43 krigar på i finrummet. Det är nu upp till spelarna att klara av det sportsliga. Avstamp mot IFK Skövde hemma ikväll.

—

Humant och mycket hedrande av Guif att förlänga med olycksfågeln Sebastian Stenbäcken – trots den nya skadan. Ett bevis på att en del faktiskt inser att spelarna inte bara är handelsvaror, utan samtidigt människor och därför också bör bli behandlade som det.

—

Jerry Hallbäck är ny tränare för Aranäs. När jag hade ”Bagaren” i Lugi konsulterades Jerry Hallbäck som mentor/motivator. Under ett upptaktsmöte med Hallbäck diskuterade vi målsättning inför säsongen. Vi kom som lag tillslut fram till att vi siktade på topp 4. En ganska djärv och kaxig målsättning tyckte vi. Men inte Hallbäck. Han tittade på oss. Länge. Skakade på huvudet.  Och sa sen något i stil med: ”Vad fan är det med er egentligen? Vill ni inte vinna skiten eller? Då är det inte lönt”. Just då, just där, kände man sig inte så stor. Återstår att se om Hallbäck lyckats gjuta mod i sina killar inför matchen mot starka Ystads IF.

—

På tal om tränare. När det stod klart att Kenneth Andersson inte fick förnyat förtroende som tränare för IFK Kristianstad så twittrade jag (med glimten i ögat så klart): ”Lite avis på IFK-spelarna. När Friis Hansen fick beskedet att han inte skulle fortsätta i Lugi spelade vi innefotboll i 45 min – varje träning.”  För så var det nästan. En uppgiven Lars Friis och fotboll ”femogfyrre”, oftast. Hursomhelst, reaktionerna lät inte dröja på sig. En uppmärksam Twitterföljare, som sett en IFK-träning samma dag, försäkrade mig om att så var inte fallet nu. Det tror jag inte heller. Kenneth Andersson har gjort mycket för IFK Kristianstad och vill såklart avsluta sin sejour på ett värdigt sätt. Inleder mot Redbergslid hemma i borgen ikväll.

—

Caperiotumba står för motståndet för HK Malmö i Baltiskan. En match med fritt inträde som spelas till förmån för Rädda Barnen. Revansch utfodras. Väl mött!

—

Det blev ett kort inlägg för nu går jag in i gamemode.

Tänkte skriva ett par rader om en skuta som gått på grund. Och då talar jag inte om lyxkryssaren Costa Concordia, utan anrika H43. Styrelsen i H43 har, som många redan känner till, beslutat att starta om i allsvenskan och i och med det släppa alla sina spelare fria att lämna för andra klubbar. Detta för att rädda hela verksamheten.  Ett beslut som kommit att bli omdiskuterat – och jag förstår varför.

Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är ett svårt inlägg att skriva. Min egen reaktion har nästan förvånat mig själv. Trots att jag är en gammal Lugist, trots att H43 alltid varit en nemesis och trots att jag inte har mycket känslor för klubben i övrigt så tycker att det hela är en oerhört trist. Jag tänker att situationen måste ha varit riktigt ohållbar, för det H43 jag lärt känna är inte ett gäng som slänger in handduken i första taget. Just nu lider jag framförallt med tränare och spelare.

Chockbeskedet är en vattendelare och precis som opinionen är jag ambivalent inför styrelsens beslut att självmant ta steget ner till allsvenskan, eller som Zoran Roganovic uttrycker det ”lägga sig ner och dö”. En del tycker att styrelsen tar ett riktigt beslut i att starta om från noll, andra vägrar att acceptera och ge upp (vill sänka löner och så vidare). Själv vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på; mitt vänstra, lite starkare eller det högra, lite känsligare. Jag vill nog inte riktigt ta ställning heller. Har för dålig insikt i det här man kallar ekonomi, att hushålla med resurser och så. Hade underkänt i matematik C, handlar mat från dag till dag, pensionssparar inte och snusar (en dosa kostar idag 52 kronor… 52 kronor).

En sak är emellertid säkert. Som spelare hade jag irriterat mig på hur hela saken har skötts och förmedlats. Jag känner starkt för att rätt sak ska göras i rätt ordning. Självklart borde spelare och ledare informeras om beslutet innan ett pressmeddelande skickas ut. För mig är det en hederssak. Ingen spelare ska behöva bli uppringd och informerad om en sådan här sak av en journalist. Jag ser nästan det som det största sveket.

Vad det hela kommer innebära, på kort och på lång sikt, för H43, Lugi och inte minst handbollsstaden Lund går bara att spekulera i. Jag är rädd att det kommer dröja innan vi får se ett Lundaderby igen – ett derby som för mig aldrig urvattnats. Som det ser ut idag finns varken likviditeten eller talangen underifrån för att kunna hävda sig i elitserien. Än mindre om befintliga spelare försvinner och det tror jag att många kommer att göra. Bränt barn skyr ju som bekant elden –  jag tror många i H43 känner sig brända idag.

Jag ser hela situationen som en reminder, en väckarklocka på att elitidrottsverksamhet, precis som näringslivet i stort, är en bräcklig business. Utan att bli för dramatisk, sitta på någon hög häst, så menar jag att det finns en fara i att som ung idrottare bygga hela sin tillvaro på idrotten. Jag säger inte att detta innebär armageddon för spelarna i laget men en karriär kan ta så många vändningar. Då är det alltid bra att ha något att luta sig tillbaka på, en trygghet, en utbildning eller ett arbete till exempel.  Därför blir jag glad när jag läser en intervju med Fahrudin Zaimovic i YA där han säger:

”I och med att det är andra gången och… ja i Stavsten förra året var det inte heller så bra, så man börjar bli less på det. Det är jäkligt tråkigt. Det är ju därför jag har satsat på att plugga också, för det känns lite säkrare”.

Funderar över en sak till. Känner inte till regelverket men innebär detta att det lag som hamnar sist i tabellen (såvida det inte är H43 själv) undviker degradering? I så fall kan man verkligen tala om ”den enes död, den andres bröd”.

Idag inleds bärgningsarbetet för att rädda lyxkryssaren Costa Concordia – till vilket pris som helst! Frågan är om sista ordet är sagt vad gäller H43? Inte om man ska tro Facebookgruppen ”Rädda kvar H43 i elitserien” med 300 medlemmar i alla fall.

Bloggen är inne i ett försäsongsskede.

Nu när fyrverkerierna tystnat, champagnen druckits upp och alla vännerna gått hem har det blivit hög tid att summera elitserieåret 2011. Vad var bäst? Vad var sämst? Och vad har hänt där emellan? Krönikan baseras helt och hållet på mina egna observationer under det gångna året.

ÅRETS…

LAG. Ystads IF har gått som tåget, vunnit de jämna matcherna och placerar sig på en hedrande andraplats i tabellen. Hur långt skall det bära för ”di vide”?

FLIPP. Rasmus Skram, Martin Adolfsson och alla ni andra kantvirtouser får ursäkta. Niklas Gudmundsson (LUGI) flippar fortfarande bäst. I konkurrens med Andreas Nilsson (IFK Skövde).

FLOPP. Svårt att sticka under stol med att den nuvarande niondeplatsen är en missräkning för HK Malmö. Men vindarna vänder.

CITAT. ”Publiken är ju den sjunde spelaren som man brukar säga”. Viktor Skillhammar (Caperiotumba) i en tv-intervju om att inte få spela i sin hemmahall. Den sjunde spelaren? När man har en man utvisad då eller? Eller räknas inte Filip Krook i målet? Hur tänkte du där Skillhammar?

HUMOR. Kristianstadbladets julklappar: http://www.kristianstadsbladet.se/sport/article1594089/Sportens-julklappar.html

SÅ MYCKET BÄTTRE. Palle Hansen (Ystads IF).

PUBLIK. Det råder handbollseufori i Kristianstad. Publiksnittet på 3 076 är imponerande. Men det bästa är ändå att de som är där är verkligen där.

LÅT. Avicii ”Levels”. I vilken arena som helst. Vilken dag som helst.

GENOMBROTT. Mittniorna Anders Hallberg och Anton Roth (LUGI). Bildligt och bokstavligt talat.  

FRÅGETECKEN. Något är infekterat i Alingsås HK. Först Stockenbergs frånvaro. Nu Kristian Bliznac och Glenn Andersson. Lokalborna spekulerar vilt i diverse kommentarsfält.

FRÅGETECKEN II. Nyförvärvet Alen Kulenovic (IK Sävehof).

UTROPSTECKEN. Firma Andreas Nilsson/Andreas Cederholm (IFK Skövde) ligger tvåa respektive fyra i skytteligan.

”KICKI GRÅTER UT”. Artikeln med bröderna Geissler i Sydsvenskan angående elitidrott och julefrid var hårdare vinklad än kungaboken ”Den motvillige monarken”.

NAMN. Rex Blom (Caperiotumba).

SMEKNAMN. ”Gud” som i Jim ”Gud” Gottfridsson (Ystads IF). Ett smeknamn som förpliktigar och många gånger visat sig vara svårt att leva upp till.   

RUBRIK. ”Axnér tillbaka – då vann Lugi” i Skånskan. Elitseriens José Mourinho är större än laget.

TOTTI. Söderkisen i Hammarbyklacken som under en match spottade Andreas Thynell (Ystads IF) i ansiktet.  

DJUR. Hammarby undvek konkurs. Igen. Har fler liv än en katt.

SKRÄLL. H43 besegrar Alingsås i två raka matcher när serien vänder för att…

FÖRLUST. … någon dag därpå släppa in 45 bollar och förlora mot GUIF. Ordningen återställd. Den, i konkurrens med HK Malmös förlust över Caperiotumba.

TWITTER. Emil Berggren (IK Sävehof) till målvakten Filip Krook (Caperiotumba).

BLOGG. http://skanehandbollen.bloggagratis.se/  Skriver initierat och flitigt om elitserien.

OVANLIGASTE. Målvakterna Robert Bladh (HK Drott) och Stephen Nielsen (HK Malmö) såg båda rött då de skulle bryta kontringar. Att det hela skedde i samma match, inom loppet av tio minuter, gör det än mer extraordinärt.  

AVBRÄCK. Jag lider med Robin Andersson (GUIF) som korsbandskadats.

STARKASTE. Linus Arnesson (RIK) talar i en öppenhjärtlig intervju i Aftonbladet ut om sina alkoholproblem. Gripande och hedrande.

HÖJDPUNKT. För mig personligen, bortavinsten mot Redbergslid i den sista matchen för året. Kändes absolut nödvändig.

CYKEL-PÅ-KÖPET. Dogge Doggelito som gästspeaker i Eriksdalshallen. Ey yo sho vad händer len? Handboll är ju softish.

VI-HAR-NÅT-SOM-INTE-NI-HAR. HK Malmö har i Jörgen Rasmusson en ordförande som febrilt trummar sig igenom matcherna – iklädd matchlinne. Unikt!

FULASTE. Nac-outen! , Znytingen! (eller annan tänkbar kvällstidningsrubrik). Nacor Medinas (RIK) slag på Mattias Zachrisson (GUIF) var tveklöst årets fulaste.

MVP. Zoran Roganovic (H43). Alltid Zoran.

Ser med tillförsikt fram emot 2012!

—

Själv kan undertecknad stoltsera med att han blev:

Höstens…

…i Johan Flincks blogg. Nobelpriset känns avlägset men Veckorevyns Blog Awards 2012 kanske?

—

Januari innebär uppehåll i elitserien och det kommer troligen att märkas i bloggen.

5-4-3-2-1-0… och där tog bloggaren julledigt.

Gul Jod och Grått nytt hår!

Ogge

Det är min födelsedag och till skillnad från Moe Szyslak är jag glad.

Varför skulle jag inte vara glad? Vinst mot Redbergslid igår, det står mitt namn i tidningen idag och massor av vänner har redan hört av sig.

—

Tänkte fråga bloggkollega, Redbergslids Weinås, om klädinspiration inför nyårsafton igår. Fegade ur!

—

Imorgon IFK Skövde i Skövde. Alltid kul att återse min vän Niklas Forsmoo, eller ”Pastorn”, som en arg gubbe i FoF kallade honom (efter frikyrkopastorn Helge Fossmo, min anm.). Därefter väntar en välförtjänt julledighet – i tre dagar.

—

Min gamle parhäst Jocke Svensson i Lugi skickade ett sms. ”Grattis Blogge. Till födelsedagen och en jävla fin form! Ha det guld kompis”. Man vet att man börjar bli ålderstigen när formen glädjer mer än födelsedagen.

Pannkaka á la Woffe*

4 ägg

2-3 dl mjöl

1 tsk vaniljsocker

1 msk socker

En nypa salt

Ca 3 dl mjölk

50 gram smält smör

Skal och saft från en halv citron

1. Vispa ut äggen
2. Blanda de torra ingredienserna
3. Rör ihop dessa, samtidigt som du tillsätter mjölk (till en lagom konsistens)
4. Tillsätt det smälta smöret och skal och saft från en halv citron.
5. Stek inte på för hög värme. Tålamod är en dygd.

*Woffe heter egentligen Wolfgang, är far till bröderna Geissler och gör, vad jag erfar, världens bästa pannkakor.

—

Den slitna klyschan ”motivation slår klass” hade inte ens existerat om det inte fanns en viss sanning i det. Ödmjukhet frågetecken utropstecken.

—

Nog om matchen. En annan sak:

Det kan vara det enskilt svåraste beslut jag har tagit sedan jag övertog rollen som HK Malmös bötesmästare. Men kära Johannes Larsson. Väcker man en halv tågvagn. Halv två på natten. I sin första bortamatch. Med en öronpropp som fastnat djupt in i hörselgången i det vänstra örat. Som sen vår fysio Heine får operera ut med en pincett. Då får det nog betecknas som ”svineri”. ”Svineri” kostar enligt botboken 20 kronor. I det här specifika fallet, ett lindrigt straff för en sådan grov förseelse. Domen är därför inte prejudicerande.

Johannes fick inga fysiska skador efter fadäsen. Hans värdighet är det värre med.

—

Jag kunde inte sova ändå. Huvudbry, men framförallt Grävarens snarkningar höll mig vaken. Och då delade vi inte ens samma tågkupé.

—

Ny match på måndag, RIK i Baltiskan.