Det händer att jag saknar Lundahandbollen. Kanske lite mer på onsdag än i söndags. Det vankas Lundaderby. Eller Slaget om Lund som det också kallats i spalterna. Kärt barn har ju som bekant många namn. Derbyt beskrivs ofta som en kamp mellan storebror och lillebror, mellan David och Goliat. En kamp mellan vinrött och blått. Eller, som traditionalisterna och romantikerna gärna vill få det till, en kamp mellan akademiker och knegare. Oavsett är det ett spektakel som berör.

Initierat handbollsfolk på stan brukar säga att det ”känns i luften” när det är derby i Lund. Samma folk menar också att ett Lundaderby delar lundensarna i två läger. Det är antingen svart eller vitt. Vinrött eller blått. Ett derby är inte världsligt, det är andligt och essentiellt. Inte bara för Lugi och H43. För ALLA – i hela Lund. För gubbarna på bänkarna på Clemenstorget. För det förvirrade paret med ”jag-vet-vem-som-sköt-Palme-skylten”. För slaktarna på Widerbergs. För studenterna på SOL. För Gunnesboarna. För Östra Tornarna. För KG. För bartendern på Ariman. Baristan på Espresso House. För skiftarbetarna på Alfa Laval och Tetra Pak. Frisörerna på Salong HÄR. För kockarna på Stäket. För intendenten på Kulturen. För kreti. Och pleti. För ALLA – i hela Lund.

Det var i alla fall vad jag fick inpräntat i skallen inför mina tidiga derbyn.  Med dagens, lite sobrare, syn vet jag bättre. Tyvärr. Det var en skön vanföreställning att ta med sig in i omklädningsrummet. En match som berör alla, och du får deltaga. Missförstå mig rätt, Lundaderbyt ÄR oerhört betydelsefullt. Kanske inte för ALLA – men för många. Att bli ”bäst i stan” skulle innebära en mer trivsam morgondag på jobbet för en mängd lundensare. Men viktigast av allt, en vinst skulle betyda mycket för deltagande spelare och tränare.

Jag minns utdrag ur ett av mina tidiga derbyn med Lugi. Det var inte mitt allra första. Men det första som jag spelade en roll i. Vi hade dansken Lars Friis Hansen som tränare och höll fortfarande till i gamla anrika Idrottshallen. Det gjorde H43 (eller ”H tre-og-förre” som Lars Friis Hansen sa) också.  Det var dagen innan match. H43 hade precis finslipat på detaljerna på en träningstid innan vår. Vi hade väntat snällt i korridoren. ”Di blåe” skulle avsluta innan vi klev på banan, det var noga. ”Man ska visa respekt för sina motståndare”, menade Lars Friis Hansen. Det skulle snart visa sig att alla inte var av samma uppfattning. Respekten som Lars Friis Hansen talade om var inte ömsesidig. I alla fall inte från alla håll.

Med dryga halvtimmen av vår träning avverkad tog H43:s Daniel Broman plats på läktaren. Färdigtränad, nyduschad, med en välkammad bena och ett retfullt leende på läpparna. På första bänkrad. För er som inte vet så var Daniel Broman var en sådan spelartyp som många hatade – men samtidigt önskade att man hade i sitt lag. Ett råskinn som värderades högt av tränare och hemmafans. När Lars Friis Hansen noterade hans uppenbarelse bad han honom att lämna hallen. Vänligt. Daniel Broman hånlog. Och satt kvar. Lars Friis Hansen upprepade sitt önskemål. Broman satt kvar. Oberörd. Stämningen blev tryckt. Lars Friis Hansen var en hetsporre och blev snart så röd i ansiktet som bara han kunde bli. En Lars Friis Hansen i upplösningstillstånd insisterade på att han skulle ut ur hallen. Allt hårdare ord utväxlades. Det tog ett tag, men efter många om och men lämnade Daniel Broman till slut hallen. En annan spelare i H43 hade hört den hätska ordväxlingen och drog ut honom, bokstavligen talat. Incidenten lämnade Lars Friis Hansen ur balans, träningen blev lidande. Bara timmar till match och det psykkrig (som inletts långt tidigare) hade precis kulminerat. Det sög till lite i min mage. Det var på riktigt, det kändes. Mer än bara en match liksom. Jag blev nervös – men längtade.

Vi vann matchen inför en fullsatt Idrottshallen. Jag minns inga matchhjältar, inga siffror. Det blev väl något i stil med 22-20, det brukade det bli. Det enda jag minns är att denna Daniel Broman sköt mig i huvudet. Två gånger. Identiska skott. I identiska lägen. Trängt läge utsida två.  Jag minns också att jag inte blev upprörd. Jag brydde mig inte ens. Jag var bara så förbannat glad och stolt över att få spela en roll. I ett Lundaderby.

—

Jag tycker själv om, och saknar typer som Daniel Broman. Lite som jag saknar att se favoriten Marco Materazzi i Serie A. De bidrar till en stämning. En extra dimension. Det fanns fler av Daniel Bromans sort i den upplagan av H43 som jag först lärde känna, det ska gudarna veta.

Jag kom förresten att tänka på en grej. Vi har kommit en bit in på säsongen och alltfler spelare dras med skavanker. Så med anledning av det:

Det har etsat sig fast en bild på min näthinna. En bild som jag har förtvivlat svårt att tvätta bort. Jag tänker att om jag delar med mig av den här kanske det hjälper. Lite som psykodynamisk gruppterapi.

Dryga timmen innan vår bortamatch mot HK Drott öppnar jag dörren till det enskilda massagerummet som ligger i anslutning till omklädningsrummet. Väl där möts jag av en makaber syn. En spelare i vårt lag. Med vänsterbenet i Captain Morgan-position, kalsongerna neddragna, klockspelet vilande i höger hand, ivrigt masserande tigerbalsam i ljumsken men andra handen. Tigerbalsam i ljumsken. Precis intill könet. Och då inte den vita, lite mildare sorten. Den röda. Ni vet den som bränner sjukt efter ett tag.

”Så kan du fan inte göra, du kommer ju att få massor på pungen”, sa jag.

”Oh, det bränner gött”, svarar han.

När jag växte upp på Gunnesbo hade jag en granne, Didde. Didde hade hört att om man sprutar senap i baken på en katt så springer den tills den dör. Jag gillade Didde för han hade lite rebell i sig. Han hade flakmoppe och rökte fimpar utanför 4H-gården. Farligt, tyckte jag. En dag skulle han testa det här med senapen på katten. Vi, lite mer vattenkammade, grannbarn lyckades hindra honom.

Hursomhelst, kanske är samma sak med tigerbalsamet i ljumsken som med senapen och katten. Du kommer inte att kunna stå still, och det är ju bra när man ska spela match. Var det rent av så spelaren resonerade när han stod där och masserade sig själv?

Jag har själv gjort misstaget som novis. Liniment i ljumsken är ingen lysande idé. Det spelar ingen roll hur sliten du är. Eller ont du har. Nu var detta uppenbarligen inget misstag, utan en medveten handling. En sjuk syn var det i alla fall.

—

Vem spelaren är? Gissa tre gånger.

…varit ett blogginlägg här men jag har precis flyttat, är segare än Seedorf och min hjärna verkar ha tagit semester. Lite som Nacor Medinas.

När jag som liten spoling i KFUM Lundagård skulle möta Drott sa alltid våra skojfriska tränare Jan Ljungberg och Håkan Wollmark att ”Drott lönar sig inte”. Om påståendet stämmer eller inte vet jag inte. Det jag med säkerhet vet är att det som målvakt knappast lönade sig att försöka bryta kontringar. Rött kort – på båda målvakterna. Helt i enighet med regelboken. En bok som luslästs och tolkats olika av olika domare – givetvis på gott och ont – men här har domarna rätt.

Jag tycker själv att regleringen av målvakter som kolliderar med utespelare i sådana här situationer är sund. Smällarna kan vara otäcka. Karriärer kan ödeläggas. Jag vet, jag har en gång krockat så illa med en ung RIK-spelare att hans knä pajade. Känslan av att avböja ett kontringsmål förbyts snabbt mot skammen och skulden över att ha skadat en annan spelare. Jag minns att jag låg sömnlös den natten. Skickade ett sms killen dagen därpå. Han var såklart ledsen, men förstående. Skrev något om ”i stridens hetta…” och allt det där.

3075 personer och en älg i Halmstad Arena fick se en match som vi borde ha avgjort en bit in på andra halvlek, men saknade kylan. Jag tror Sebastian Geissler sa det bäst efter matchen. ”Ska vi behöva offra en time-out när vi har flyt och leder med fem-sex bollar för att påminna varandra om att fortsätta spela på”. Eller något sådant. En kort resumé av matchen. Vi hade bra kontroll i det uppställda försvaret. Tvekade en hel del i anfallet, framförallt i andra halvlek. Blev straffade med kontringar. Förlorade med två.

Jag har inte sett matchen i efterhand, vet inte med säkerhet men avblåsningen på Rasmus Skrams straff känns märklig. Helt spontant. Rasmus Skram har skjutit flera hundra straffar under sin karriär, gör alltid likadant, men vid 25-23 i ett avgörande skede i matchen tycker domarna plötsligt att han hoppar.

Vill inte reduceras till en gnällig jäkel som skyller förluster på domarna. Vi försätter oss i knepiga lägen, förlorar som sagt till slut matchen och det är i slutändan bara vårt eget fel.  

—

Kul med Vinterstudion och tv-sända elitseriematcher. Alla som jobbar för detta bör självklart premieras, så även kommentatorn Roger Blomqvist, även om han har en tendens att slumra till i tid och otid. Jag har en gammal tv-sänd handbollsmatch inspelad på min digitalbox. Ibland när jag och min syrra Amanda har tråkigt brukar vi sätta på den. Lugi – Ystads IF, kommenterad av Roger Blomqvist, med en orgie av felsägningar. Kaupo Palmar blir Kalmar. En bit in i andra halvlek är Konrad Rasmussen plötsligt Konradssen och Mikael Söndergaard gör mål – med väääääänster hand!

Om nu du Rogge råkar läsa detta (vi är ju vänner på Facebook). Jag älskar ditt engagemang och hoppas du bjuder på detta!

One down, two to go. Vi har precis gått in i en tuff period med tre matcher på en vecka. Mindre tid för bloggandet, mer fokus på handbollen. Som det ska vara. Förutom matchen mot IFK Kristianstad igår så väntar Hammarby borta på onsdag samt HK Drott i Halmstad på söndag.

Matchen mot IFK Kristianstad blev som väntat en jämn historia. Hur gick det? Vem fick med sig poängen? Låt oss fråga Proppen.

Ett poäng till vardera lag. Ok!

Svårt att säga om man ska vara nöjd eller missnöjd. Jag väljer att sätta in prestationen i ett större perspektiv. Bra insatser mot Hammarby och Drott och vi har fortfarande möjlighet att kvittera ut fem av sex möjliga poäng denna vecka. Det skulle kännas helt ok.

—

Nu väntar alltså tåg till Stockholm och match Hammarby på onsdag. Sen nattåget hem. Nattåget. Jag bävar inför nattåget. Det väcker inga goda minnen hos mig: Jag var fortfarande ung och lovande och vi mötte Djurgården borta med Lugi. Vi förlorade matchen och jag tror Calle Tagesson gjorde femton mål, varav tretton på underarmsskott. Strunt samma, det är oväsentligt för historien. Efter matchen blir jag utvald att genomföra ett dopingtest, ett ”pisseprov”. Låt mig säga så här: Stressen av att urinera inför publik i kombination med en tågtid som skulle passas blev för mycket. Man kan säga att det knöt sig. Jag tror jag drack åtta liter vatten innan den j-a plastkoppen fyllts. Jag hann inte äta. Fick istället skjutsas i ilfart av Mattias Jacobics mamma till stationen. Jag hann ikapp laget, även om jag i retrospektiv nästan önskar att jag inte gjort det. Tågresan hem blev nämligen ett rent helvete. I höjd med Södertälje rann det till. Det var inte inkontinens, men nästan. I sju timmar sprang jag mellan kupén och toaletten. Jag sov inte en minut den tågresan. Myntets baksida.

Jag är såklart för kontinuerliga dopingtest. Bara inte på bortaplan. I Stockholm. När man har ett tåg att passa.

—

Jag avslutar med en spaning. Det glädjer mig att HK Malmö ligger i framkant vad gäller profilering via sociala medier. Är vi kanske rentav ”elitseriens mest interaktiva lag?”. Jag utnämner i alla fall oss till det nu. Utöver denna blogg kan laget bland annat stoltsera med:

Rasmus Skrams hemsida: http://rasmusskram.com

Mattias Pape Granvigs matblogg: http://gastromand.dk/osso-buco-kalveskank/

HK Malmö Klubb-TV: http://www.youtube.com/user/hkmalmotv

samt

Twitterkonton i urval (OscarJensen82, StoffeGeissler, RasmusSkram, MattiasThynell, SebbGeissler, Thomasvarsamis)

Landslagsuppehåll, långt mellan elitseriematcherna, större utrymme för träning och plötsligt så var jag där igen – på Gerdahallen i Lund. Styrketräning är ju som vi alla vet ett nödvändigt ont. Och ibland får jag tillåtelse av chefen att wfh:a (jobba hemifrån, red. anm.).

Jag konstaterar att det finns styrkelokaler, och så finns det styrkelokaler.

Gerdahallen – ”Sveriges ledande träningscenter” har drygt 18 000 besökare varje vecka. Jag repeterar, 18 000 besökare. Varje vecka. I styrkelokalen utkämpas dagligen ett infekterat krig om skivstänger, motionscyklar och pilatesbollar. Ett krig där en kort inventering av dess kombattanter ger oss:

Studenterna – ni som bär Ralph Laurenkeps, flip-flops, v-ringat och lyssnar på er egen spellista.

Utbytesstudenterna – ni som ogenerat tränar i jeans och äter matlåda.

Catwalkersen – ni som lever i illfarelsen att träningslokalen är en runway.

Biffarna – ni som skriker ” det är bara papper” samtidigt som ni trycker upp 150 kilo i bänkpressen.

(Sjuk)pensionärerna – ni som ockuperar samtliga maskiner för er rehab/morgongymnastik.

Lagidrottarna – ni/vi flockdjur som gör allting i grupp.  En för alla, alla för en… osv.

Svenssonsen – ni beiga varelser som inte går att placera in i något särskilt fack…

… och, i förra veckan, jag!

En minst sagt brokig skara, livligt ackompanjerade av den senaste Mr Music-plattan. What is love, baby don’t hurt me, don´t hurt me, no more. Eller. Call him mr Raider, call him mr Wrong, call him mr Vain. Ni förstår vad jag menar. Ett inferno där själva träningen lätt blir lidande om man råkar släppa på garden.

Baltiska hallens styrkelokal, å andra sidan, är så där skönt old school. Tänk Rocky. Spartanskt, folktomt, betong, mycket fria vikter och med Ricky Bruchs ande vakande i väggarna. Baltiska hallen invigdes 1964. 2011, och det ser fortfarande ut som 1964. En bra dag, om fru Fortuna fått ligga och planeterna står rätt, kan man med lite tålamod få in Rockkanalen på bergssprängaren i ena hörnet. En bra dag. Det finns inte mycket att titta på, inte mycket som distraherar. Egentligen bara utmärkta förutsättningar. Kort sagt; till Baltiska hallen går man för att träna. Punkt.

Och jag är tacksam för jag behöver ha det så.

Vi går mot vinter, frosten är på väg och bärplockandet är sedan länge över. Här kommer den ändå. På allmän begäran – ”lika som bär”-listan. Inslaget är klassiskt i sportens värld. Jag är nöjd. Vissa är bra, andra är riktigt bra.

Jag tänker inte Lasse Anrellifiera mig och göra detta till ett stående inslag utan bränner alla mina guldkorn i ett och samma inlägg, utan inbördes ordning. Jag tar däremot gladeligen emot era förslag i kommentarsfältet.

Jürgen Müller, Ystads IF vs. Simon Danielsson, Big Brother.

Thomas Forsberg, IK Sävehof vs. Edwin van der Sar.

Andrea Pirlo, Juventus vs. Tomas Axnér, Lugi Handboll.

Jesse Tyler Ferguson, Modern Family vs. Haukur Andrésson, GUIF.

Kristian Meijer, Lugi Handboll vs. Michael Owen, Manchester United.

Christoffer Geissler, HK Malmö vs John Heitinga, Everton.

Bärplockare: Oscar Jensen (i samråd med Victor Jensen och Jonas Hassan).

—

Det är uppehåll i elitserien, därav förströelsen.