Full omgång och några korta kommentarer…

HK Malmö – Hammarby 24-20. Det var inte vackert men det slutade med seger. SJUkt att trenden håller i sig! Tidigare under säsongen hade vi med stor sannolikhet tappat den här matchen. Framträdande var Mirsad Pecikoza (11 mål) och Stephen Nielsen (49 procent). Matchens behållning (för mig) var annars när Stephen diskuterade ett tveksamt domslut med domaren och någon i Bajenklacken skriker (med grov söderkisdialekt). ”Låt nu domarn va, han är inte din jävla terapeut”.

—

Drott – IFK Kristianstad 23-23. Denna hade IFK förlorat med Kenneth Andersson. Eller vunnit. Många spekulerar – ingen vet.

—

Lugi – Alingsås 23-23. Lugi ledde tydligen med fem bollar tio minuter från slutet men fick bara med sig oavgjort. En krögare i Lund berättade en gång för mig om hur publiken på sjuttio- och åttiotalet kunde ge upp (och lämna) en match om deras lag låg under med fyra-fem bollar en bit in i andra halvlek. Matchen var liksom redan avgjord då. En tydlig tidsmarkör för den tidens handboll men som Lugis tränare Zanotti själv konstaterar efter dagens match så är ”fem bollars ledning ingenting i dagens handboll”. Det går snabbt.

—

Caperiotumba – Eskilstuna Guif 23-30. Ord är överflödiga. Läste för övrigt i Folket att Tobias Aren är nära Tyskland. Aren har alltid varit ett spöke för mig. Även om jag vet ofta var skottet skall komma (mycket högt i min höger) så är det sällan jag tar bollen. Men Bundesligaklass? Inte riktigt än väl.

Känns i så fall som att en ”goal-getter” som Mattias Zachrisson har större möjlighet att hävda sig på en kant i Ademar Leon. På något sätt känns det lättare att ”go pro” som kantspelare. Spring – hoppa – skjut.  Typ.

—

Ystads IF – Sävehof 24-30. Med både Andreas Thynell och Sebastian Seiffert borta blev Ystad för tunna på nio meter. Rapporter från Twitter (@Apel84) säger att Sävehofspelarna tackar Ystadpubliken för hjälpen. Tydligen har dessa vänt sig mot sitt eget lag under matchen. Har blivit en bortskämd hemmapublik den där Ystadpubliken.

Sävehof imponerar. Ser med tillförsikt fram emot åttondelsfinalen i CL mellan IK Sävehof och AG Köpenhamn. Det har talats en del om att AGK tappat poäng mot sämre lag än Sävehof i den danska ligan. Men ska vi vara helt ärliga så var det nog vid tillfällen då AGK själva var AGKs värsta motståndare.  Om ni förstår vad jag menar.

—

Redbergslids IK-IFK Skövde 25-21. Målvaktsmatch! Skövdes Mikael Appelgrens 44 procent toppades av Hans Winges 49. Reagerade på en rubrik på IFK Skövdes hemsida för ett tag sedan där det stod ”Ceder tillbaka till slutspelet”. Slutspel alltså. Ni ska ta er dit först. Känns fortfarande jäkligt ovisst för många lag – oss inkluderat.

—

HK Aranäs – H43 33-30. Viktig seger för Aranäs i kampen om ”ingenmansland”. Tungt för H43 att Fahrudin Zaimovic missar två matcher på grund av avstängning (Hanisch fotincident). Väljer att inte ta ställning i det beslutet. Grattis till Tommy Atterhäll som nått 1000 mål i elitserien. Jag minns framförallt ett av dem…(som nog i och för sig blev bortdömt – felaktigt).

—

NU: Fokus IFK Kristianstad borta på fredag.

Först lite om gårdagens elitserieomgång…

Trenden håller i sig och ännu en seger för oss i HK Malmö, sjätte raka (nytt klubbrekord). Har bara upplevt något liknande en gång tidigare, då i Lugi. Då skrev Kvällsposten om ”Lugis SJUka trend”. Med rätt ödmjukhet och insats kan sviten tangeras, Hammarby hemma i nästa match. En hel vecka att ladda om batterierna.

Vi rivstartade. Tio minuter in i matchen stod det 8-2. Försvaret stängde. Stephen räddade. Vi kontrade. Hallen kokade. Och när Stefan Mårtensson, efter HK Drotts tidiga time-out, visade mig sina armar stod hårsäckarna likt en plockad gås. ”Jag blir så när jag blir rörd”, sa Stiffe.

Överlag har nyckeln till segrerraden varit ett solitt försvar. Och kontringar. Så även igår. Mirsad var general. Rasmus Skram firade två nya år i klubben med att göra tvåsiffrigt (10 mål). Matchen blev tillslut 27-25.

HÄLVETE vad jag lider med min vän Sebastian Geissler som drog sin hälsena i tisdags. På sin födelsedag dessutom. Det finns fan ingen rättvisa. Tänkte på, och saknade honom mycket under matchen igår. Men känner jag honom rätt så kommer han med sin envishet och inställning att komma tillbaka starkare och bättre än någonsin. Kämpa Sebban.

—

Det var inte längesedan superlativerna haglade över ”succélaget” IFK Kristianstad. Nu darrar Kenneths lagbygge och man har förlorat tre raka. Den senaste igår mot Aranäs, inför ett fullsatt Kristianstad Arena (4943 = publikrekord). Rapporter säger att förlusten berodde på bristande inställning. Känns märkligt. Läser på Flincks blogg om en Twitterfight mellan suppertergruppen IFK Ultras och Joakim Hykkerud. Klart fansen får vara besvikna men jag vet inte om Hykkerud verkligen ska besvara kritiken, i det forumet i alla fall.

—

Hade på känn att Sävehof skulle få svårt att ”göra jobbet” hemma mot Lugi (som ju, likt oss, krigar för slutspel). Detta med Champions League och tränarkarusellen i åtanke. Oj så fel jag fick. 28 – 17. Och på tal om publiksiffror: 718 såg matchen i Partille.

Tomas Axnér tells it like it is efter gårdagen: ”Känns som om publiken i Kristianstad förtjänar ett lag som Sävehof och vice versa. 718 (!) på läktarna i Partille.”

—

Ystads IF vann planenligt borta över H43. Har revanschlustan och ”krisen-som-förde-laget-tightare-ihop-känslan” lagt sig för di blåe? Eller är Ystad bara tio bollar bättre? 21-31!

—

Övriga resultat får ni ta reda på elsewhere. Nu till det viktiga i detta inlägg:

”Blick för spelet” eller ”split vision” är centrala begrepp inom idrotten, inte minst handbollen. Diskussionen om vem som har bäst blick är en never ending story, i alla fall i vårt lag. Tänkte att ett litet test skulle få sätta er som vill på prov.

VIKTIGT! Innan ni läser vidare… gör testet NU (youtubelänk med intruktioner i videon).

http://www.youtube.com/watch?v=vJG698U2Mvo 

Om detta går att applicera på en handbollsplan eller inte låter jag vara osagt men något säger mig att till exempel Gunnar Steinn Jonsson  (HK Drott) och Sebastian Seiffert (Ystad IF) klarar detta bättre än säg… Christoffer ”Bulten” Johansson (HK Drott) och Fredrik Teern (Aranäs).

Om du vill ta det ett steg längre? Gör nästa test… (youtubelänk med instruktioner i videon).

http://www.youtube.com/watch?v=IGQmdoK_ZfY&feature=related

—

Lets go HK!

Det är söndag och på näthinnan finns det faktum att Björn Ranelid har snackat sig till final i Melodifestivalen. Det har det svenska folket sett till. Och varför? Inte för att ”Miraklet” är en särskilt bra låt. Snarare för att konkurrensen var för dålig. Björn Ranelids framgång i Melodifestivalen bygger på samma princip som fick Lasse Brandeby att gå vidare i ”Let’s dance” – en del komik, en hel del lyteskomik. Samt i detta fall, brist på konkurrens. Tillräckligt många tyckte det var tillräckligt kul med dårskapen. Den här gången räckte det ända till final. Hade det bara funnits några liiiite, bara liiiite, bättre bidrag hade dessa gjort det omöjligt att rösta vidare Björn Ranelid.

Med anledning av det tog jag mig en liten funderare om begreppet konkurrens.

Konkurrens är en viktig nyckel till framgång – det tror jag stenhårt på. Mycket av årets upplaga av HK Malmö handlar om konkurrens. Intern konkurrens. Sund konkurrens. HK Malmö, likt många andra elitserielag, har inga stora stjärnor. Det handlar snarare om kollektivet, ett lagbygge där ingen sticker ut och alla spelar en viktig roll. Konkurrens är något man som lagidrottare måste acceptera. Och lära sig att hantera. En eventuell bänkning kan man i mitt tycke behandla på två sätt: Antingen vältrar man sig i sitt missnöje, gnäller och söker sympatier lite varstans. Eller så håller man käften, knyter näven i byxfickan och bevisar sig värdig. Det handlar någonstans om att vända konkurrensen till något positivt.

Det står sedan länge klart att personer som är prestationsinriktade, gillar konkurrens, utmaningar, är villiga att göra de uppoffringar som krävs för framgång OCH samtidigt kan underordna sig lagintresset är de som lämpar sig bäst inom elitlagidrotten. De som har svagare disciplin, inte klarar av  konkurrens och dessutom har svårt att acceptera urval (”toppning”) känns mindre lämpade. Som lagidrottare blir man ständigt jämförd – det måste man tåla. Lagidrotten vore ingenting utan konkurrensen spelarna emellan. Alla vill spela. Men samtidigt vill ingen spela av fel anledning. Man vill spela för att man förtjänar det.

Konkurrens är samtidigt något man måste vänja sig vid – och det kan ta tid. Vissa har säkert aldrig känt av någon särskild konkurrens, andra känner nog att de oftast varit den spelaren som fått stå tillbaka. Kanske börjar vi i HK Malmö att vänja oss vid konkurrenssituationen i laget, kanske börjar vi lära oss att acceptera den och kanske gör vi nu det bästa utav den. Kanske är det också därför resultaten börjat trilla in. Kanske.

Folk, inte minst media, har alltid frågat mig hur jag ser på konkurrensen med min målvaktspartner, oavsett vem det är. Det gör de fortfarande. Nuförtiden svarar jag alltid samma sak: Jag tror man måste se på vår relation snarare som kollegor än bittra konkurrenter – ett sorts ömsesidigt beroendeförhållande. Vis av erfarenhet så vet jag att man behöver flera som bidrar för att man ska nå någonstans. Så länge man kan lära sig att hantera konkurrensen, se sig själv i spegeln, vara tillfreds med det man själv presterar när man får chansen så blir det också lättare att stå tillbaka för någon annan från tid till tid.

Efter elva säsonger i elitserien vill jag nog påstå att har jag lärt mig att acceptera och hantera konkurrensen. Därför kan jag, när Hampus Svännel efter en match mot Aranäs, twittrar ut: ”@OscarJensen82 levererar 42% i första halvlek. Bänkad i andra #under50dugerinte”, fortfarande glädjas åt det lagidrotten i slutändan handlar om – den kollektiva segern.

Nyss hemkommen från en morgonträning kom jag att tänka på en sak. En spelare som missar tolv skott, gör ett mål och efteråt ändå bara pratar om det gjorda målet. Vad kallar man egentligen det? Är det optimism? Eller är det bara en brist på självinsikt? Jag vet inte. För mig spelar det nog ingen roll hur snyggt det gjorda målet var, i det här fallet en ”skyhook” (=spelarens egen benämning). Jag har personligen en tendens att fokusera på det som var lite sämre. Det kanske är en typisk målvaktsgrej. Och kanske är det fel.  Men en räddning på tretton skott kan ju omöjligt glädja en normalt funtad målvakt. Hur grym den än är. Eller hur Jesper Larsson? Jag märker att jag tänker högt och tenderar att bli för filosofisk. Inte likt mig. Ledsen. Men, på samma tema hörde jag ett föredrag om träningsfilosofier som praktiserats på amerikanska tennisspelare på 80- och 90-talet. Essensen löd något sådant här: Har man en grym forehand men en usel backhand, då bör man lämpligtvis träna upp backhanden. Eller? Svaret är nej! Man utvecklar istället forehanden så att den blir överjävlig. Man fokuserar alltså på det som är bra och gör det ännu bättre. Tänkvärt. Det gick ju ganska bra för Agassi, Sampras, Chang och grabbarna. Var det kanske rent av så spelaren med ett mål på tretton skott resonerade?

—

Lugi bortabesegrade IFK Kristianstad i en upphaussad match och jag är egentligen inte alls förvånad. Hade det på känn redan innan. Starkt gjort utan Albin Tingsvall så hatten av. Jag säger det igen, det kommer att bli ett tufft race om slutspelsplatserna. Ingen jäkel visar tendenser på att vika ned sig.

—

På söndag möter vi Ystads IF och jag läser idag att YIF håller på att signa förra HK Malmö-målvakten David Andersson (nyss hemkommen från en proffssejour i Benfica).

I Ystads Allehanda säger tränaren Mats Engblom:

”Tanken är att alla tre målvakterna ska kriga om platserna, men visst, David har inte spelat handboll på ett tag så han är matchotränad. Dessutom har Leo Larsson och Jürgen Müller gjort det bra hittills, så konkurrensen är tuff.”

Men är det verkligen hela sanningen? Jag hade personligen sett det som en missförtroendeförklaring gentemot mig som målvakt om det värvats in en tredje aktör mitt under pågående säsong. Passade därför på att kolla in statistiken för Müller och Larsson som ligger på 33 respektive 37 procent för tillfället. (Sen vet man hur tillförlitlig den statistiken är, enligt den så gjorde Richard Hanisch mål med bruten fot igår till exempel). Lite förvånad över siffrorna är jag nog med tanke på hur bra de båda tenderar att prestera mot oss. Men, ska man se på det krasst så är det starkt att toppa en tabell med en ”förstamålvakt” med en samlad statistik på 33 procent.

Hursomhelst, lagom till vår match har alltså mullvaden (David Andersson) återvänt ”hem” till Ystad med värdefull information om HK Malmö. Aldrig har väl den som Filip och Fredrik betraktar som ”världens bästa trailer” varit mer befogad.

 http://www.youtube.com/watch?v=Aco15ScXCwA

—

HK Malmö – Ystads IF den 12 februari 16.15 i Baltiska hallen.

—

En sak till: Vinslöv plockar in Ola Månsson, 40, i kampen med att rädda kontraktet. Jag vet inte varför jag tycker det är kul, jag bara gör det.

Fler och fler av våra elitseriespelare återfinns numera på Twitter. Twitter har kommit att bli ett självklart komplement till idrottsutövandet och elitseriematcherna i sig.  En form av mervärde – för de som verkligen bryr sig.

Det positiva är självklart att vemsomhelst (i alla fall de som förfogar över ett Twitterkonto) kan komma elitidrottarna, sina ”idoler”, närmre in på skinnet. Twitter ger dig en möjlighet att följa idrottarnas tankar, ta del av deras åsikter, dela deras glädje vid framgång eller sympatisera vid bakslag. Du kan dessutom som användare kontakta och interagera med dessa idrottare.

Det negativa är… just det negativa. När användare utbyter åsikter över Twitter handlar det tyvärr oftast om att såga och kritisera. Att inför Twitterpubliken öppna upp sig, hylla någon eller något, tenderar att vara allt svårare. Att upplevas som svårflirtad och kritisk har blivit norm. Detta eftersom det är enklare och coolare att vara djärv. Men, det är alltid lätt att sticka ut hakan framför tangenterna.  

Att, som elitidrottare, twittra är lite av en balansgång. En twittrare tar beslut på sekunder. En twittrare skriver och delar med sig av det man tänker, mer eller mindre censurerat – på max 140 tecken dessutom. Inget utrymme för någon djupare analys med andra ord. Även om ditt Twitterkonto enbart representerar dig själv får man ändå beakta sin arbetsgivare. Och dessutom komma ihåg att man är en förebild för vissa. Detta behöver i sin tur inte betyda att man måste vara helt platt och färglös i sitt twittrande. Sunt förnuft kommer man långt med.

Det sköna med Twitter är att det rymmer alla. Medan vissa bara ”skjuter från höften” och bidrar till ett allt hätskare klimat så behärskar andra konsten att twittra skarpt, fast med finess. Vissa twittrare är bara helt harmlösa, medan andra överraskar och förvånar. Ingen nämnd, ingen glömd.

Personligen hyllar jag fenomenet Twitter. Det positiva överglänser helt klart det negativa. Jag gillar det nya transparenta samhället, där många finns på nätet och sociala medier och vi alla kommer närmare varandra. Jag följer själv en hel del på Twitter. Och en hel del följer mig.

Ett nytt och bra exempel på Twitters storhet är efterspelet kring Richard Hanisch fotskada (lider med honom, krya på dig!) i matchen mot H43. Omedelbart efter matchen twittrade Zoran Roganovic ut det hemska som hänt. Under kvällen trillade (säkert!) flera uppmuntrande kommentarer in på Hanisch Twitterkonto. Sent på natten kom Hanisch svar: ”Tack till alla som hört av sig, det värmer! Har ett gött häng med de äldre damerna i lokalen! Så ja klarar mig!”.

Det jag försöker säga att om du inte redan har ett konto så skapa ett. Botanisera runt och följ sedan dina favoritidrottare. Det rekommenderas skarpt. Ett mervärde. Om du verkligen bryr dig.

—

Dramatiken tätnar kring slutspelsstrecket. Så här ser det ut just nu.

Inget snack om att det kommer att bli krig ända in på mållinjen.  I en elitserie där Skövde kör över Sävehof tänker jag inte ens ge mig på att försöka att sia om utgången. För oss som är mitt i spänningen gäller det bara att göra allt som står i vår makt, sen korsa händerna och be till högre matcher om att det räcker. ”Varje match är lika viktig”, ”vi tar en match i taget”, ”vi kan slå alla lag”. Alla klyschor – alla sanningar.

—

Bjuder på denna illustration av Wulffmorgenthaler också (från Aftonbladet):

Korta reflektioner (i urval) inför omstarten av elitserien. Full omgång ikväll.

Hammarby har en ny målvakt. 22-årige John Olof Lindblom, som i en intervju menar att:
- Jag har mött publiken (Hammarbys, min anm.) som motståndare med Drott och det är inte roligt. Det är världens bästa hemmapublik…
Inställsamt, medietränat men väldigt, väldigt långt ifrån sanningen. Han må tala i tungor den gode John Olof men blir han tungan på vågen mot Alingsås ikväll?

—

H43-styrelsens löfte om degradering blev bara ett hot. Kanske hade man underskattat sin supporterskara. Kanske var det bara en välregisserad PR-kupp, signerad creative director Niclas Nilsson. Jag vill så gärna tro det sista. Hursomhelst, H43 krigar på i finrummet. Det är nu upp till spelarna att klara av det sportsliga. Avstamp mot IFK Skövde hemma ikväll.

—

Humant och mycket hedrande av Guif att förlänga med olycksfågeln Sebastian Stenbäcken – trots den nya skadan. Ett bevis på att en del faktiskt inser att spelarna inte bara är handelsvaror, utan samtidigt människor och därför också bör bli behandlade som det.

—

Jerry Hallbäck är ny tränare för Aranäs. När jag hade ”Bagaren” i Lugi konsulterades Jerry Hallbäck som mentor/motivator. Under ett upptaktsmöte med Hallbäck diskuterade vi målsättning inför säsongen. Vi kom som lag tillslut fram till att vi siktade på topp 4. En ganska djärv och kaxig målsättning tyckte vi. Men inte Hallbäck. Han tittade på oss. Länge. Skakade på huvudet.  Och sa sen något i stil med: ”Vad fan är det med er egentligen? Vill ni inte vinna skiten eller? Då är det inte lönt”. Just då, just där, kände man sig inte så stor. Återstår att se om Hallbäck lyckats gjuta mod i sina killar inför matchen mot starka Ystads IF.

—

På tal om tränare. När det stod klart att Kenneth Andersson inte fick förnyat förtroende som tränare för IFK Kristianstad så twittrade jag (med glimten i ögat så klart): ”Lite avis på IFK-spelarna. När Friis Hansen fick beskedet att han inte skulle fortsätta i Lugi spelade vi innefotboll i 45 min – varje träning.”  För så var det nästan. En uppgiven Lars Friis och fotboll ”femogfyrre”, oftast. Hursomhelst, reaktionerna lät inte dröja på sig. En uppmärksam Twitterföljare, som sett en IFK-träning samma dag, försäkrade mig om att så var inte fallet nu. Det tror jag inte heller. Kenneth Andersson har gjort mycket för IFK Kristianstad och vill såklart avsluta sin sejour på ett värdigt sätt. Inleder mot Redbergslid hemma i borgen ikväll.

—

Caperiotumba står för motståndet för HK Malmö i Baltiskan. En match med fritt inträde som spelas till förmån för Rädda Barnen. Revansch utfodras. Väl mött!

—

Det blev ett kort inlägg för nu går jag in i gamemode.