Det är något bittersweet med den här ofrivilliga semestern. När säsongen plötsligt tar slut infinner sig snabbt en känsla av tomhet. En tomhet som övergår i välbehag (semester), bara för att återgå till en känsla av tomhet igen. Ungefär där är jag nu. Det tar inte många dagars ledighet för att inse hur stor del av min identitet handbollen och träningen faktiskt är. Mitt liv, mina dagar kretsar mycket kring nästa träning, nästa match. Det kan tyckas sorgligt, men det är elitidrottarens verklighet. Min verklighet. Och jag trivs jävligt bra med det.

Fyra lag (Ystads IF, IK Sävehof, Guif och IFK Kristianstad) har fullt upp med att spela semifinaler. Jag följer utvecklingen med ambivalenta känslor. Lika mycket som jag njuter av att se Helge Freiman tvinga fram en förlängning mot IFK Kristianstad, lika ont gör det i mig att det inte är vi som står där i dramatikens centrum. Och lika mycket som jag unnar de hårt arbetande grabbarna 4000+ galna åskådare, lika avundsjuk blir jag hemma i tv-soffan.

Jag har sovit dåligt den senaste tiden. Jag tänker att det är med en pågående säsong som det är med en seger. Glädjen efteråt är ofta flyktig, medans våndan efter en förlust etsar sig fast. Lääängee. Jag vrider och vänder mig och tänker på hur jag alltid glömmer bort att njuta när jag är mitt uppe i det hela. Bara för att sedan beklaga mig när den feta damen har sjungit.

Jag är samtidigt privilegierad. Jag är frisk, har kontrakt i HK Malmö även nästa säsong och kan/bör blicka framåt, hur svårt det än är när nästa betydelsefulla match är nästan ett halvår bort. Just nu behöver jag bara träffa mina lagkamrater, avverka mil i Bokskogen, lyfta lite vikter i gymmet och snacka lite skit i omklädningsrummet. Det finns inget bättre antidepressivt än det och hur sjukt det än låter så ska jag försöka njuta av var mil, varje styrkelyft. För en sak är säker; hur trist och påfrestande det än må vara så ÄR det ännu tristare och jävligare att vara utan. Jag vet det nu, mer än någonsin.

På torsdag ska jag byta däck på bilen. Som det ser ut nu så är det veckans höjdpunkt och jag bävar redan för den dagen då jag ska sluta spela handboll. Snälla någon. Låt det ta många år. Jesper Larsson-många år.

Okategoriserade