Mer än något annat så hatar jag att förlora.

Men, manfallet i gårdagens HK Malmö gör det svårt att vara alltför besviken. Utefter förutsättningarna gör vi en hedervärd insats. Inställningen och krigarhjärtat tar vi med oss in i slutspelet. Kul att se den gode Thomas Varsamis tillbaka på plan. Han inledde med att mopsa sig mot Glenn Andersson. Och göra mål.

Det blir inte mycket sömn nu för tiden, utan mest handboll 24/7. Spekulationer. OM vi vinner över dem och OM de slår dem, då väljer kanske laget X laget Yoch så vidare och så vidare. En vis gammal granne från Gunnesbo sa en gång till mig: ”Om OM inte funnits så hade jag varit kejsaren av Kina”. Om jag hade träffat honom idag så hade han nog sagt något i stil med ”Prestera när det är dags att prestera och bry dig inte om sådant du inte kan påverka”. Okej, taget!

—

Det svänger snabbt i handboll. Såväl under en match som under en säsong. Lugi var uträknade. Nu har man slagläge i kampen om den sista slutspelsplatsen, även om jag tror att Bajen borta i sista knappast blir en munsbit. Har dessutom svårt att se att ett stukat Drott besegrar Skövde borta. Jag har en granne som är Lugist. När jag träffade honom för en dryg vecka sedan var laget inte värt ett (vin)rött öre. Nu sprang jag på honom igår igen. Då kysste han klubbemblemet på sin tröja. ”Swinging Gubbe”.

—

Läser på HEH att Hammarbys målvakt Olle Lindblom i glädjeyran efter gårdagens kross mot H43 skänkt bort sin tröja till ett ”fan”. Jag gjorde likadant för ett par år sedan. Men det var i och för sig efter sista matchen för säsongen. Materialförvaltaren var inte glad, minst sagt. Man kände sig inte som Zlatan direkt när man fick spåra upp och reclaima sin tröja med motiveringen ”juniorerna skulle ta över våra matchtröjor”.

Excentriker bör premieras och citatmaskiner behövs, även inom handbollen. Samme Olle Lindblom efter matchen:  ”Jag var nog lite övertaggad, var helt slut när det var en kvart kvar. Jag kunde knappt stå på benen, Roganovic får till och med in några skott där.”  Till och med Zoran alltså!

—

GUIF vinner serien och en tabell ljuger aldrig. Även om jag har svårt att sätta fingret på varför, så är GUIF är riktigt jävla bra.

—

Till och med publiken i Halmstad har gett upp Drott. Dryga 800 åskådare på säsongens hittills viktigaste match!!!

—

En sak till. Jag blev vald till ”matchens lirare” igår, säger han ödmjukt. Tydligen så röstar man på det via en app (HK Malmö-appen). Jag vill utnyttja detta forum att passa på att tacka alla som röstat på mig under säsongen. Men viktigare, tack till alla som kommer och stöttar. Det betyder allt.

—

Det här blev kort och (o)koncist. Men jag återkommer.

Oscar Jensson (http://www.sydsvenskan.se/sport/handboll/onodig-forlust-for-hk-malmo)

Trots att våren låter vänta på sig så lider grundserien mot sitt slut och vilka lag som går vilken framtid tillmötes börjar sakta men säkert att utkristallisera sig. Medan vissa lag är i full färd med att kvittera ut en enkel biljett till det land vi så sagolikt kallar för ingenmansland så gör sig andra redo för stundande slutspel (även om allt är långt ifrån klart än). Samtidigt så ligger den mest ovissa framtiden framför de som ska kvala. Kval alltså. Så J Ä V L A kvalfyllt.

Jag minns med vånda tiden då jag själv var mitt uppe i ett kval. Säsongen 2007/2008. I april. Tre matcher – på en dryg vecka.  Den värsta veckan i mitt liv. Mitt idrottsliga liv åtminstone. Fuck att springa i en massa mil skogen och sova i tält. Här snackar vi riktig ”hell-week”.

IF Hallby stod för motståndet. De hade, efter en gedigen säsong, skaffat sig möjligheten att gå upp. Vi, å andra sidan, hade tvingats till kval. Möjlighet. Tvång. Det är stor skillnad. En sorts idrottspsykologisk allt-att-vinna- kontra allt-att förlora-situation. Och jag trivdes inte alls. Kvalserien skulle avgöras i en matchserie i bäst av tre matcher, där vi som elitserielag hade hemmaplansfördel. Vi var JÄTTEFAVORITER.

Mycket var ovisst inför den första matchen. Vilka var dessa spelare? Vilken nivå håller de egentligen? Spelar de också med klister? Kanske inte så illa, men nästan.

Även om det var lite krampaktigt inledningsvis så vann vi till slut den första matchen övertygande, 32-22. Andrum! Det såg ut att lösa sig.

Returen spelades bara ett par dagar efter – i Jönköping. Denna gång var det värre. IF Hallby bjöd upp till tango. Matchen var jämn. Jag minns inte mycket från matchen, bara korta fragment. Minns att jag och målvaktskollega Fredrik Andersson åkte skytteltrafik mellan bänken och målet. Minns att min brorsa fanns med i laget som reservlinjespelare, en rookie i sammanhanget. Minns att Jesper Partoft inledde katastrofalt, blev tidigt utbytt och fick en avhyvling av en pressad Magnus ”Bagarn” Johansson. I en hätsk diskussion besvarade Partoft kritiken med att han hade spänt sitt ryggskydd för hårt och därför inte kunde andas. ”Bagarn” köpte inte förklaringen, av förklarliga skäl. Han skällde lite till och gick sen några steg längre ner på bänken för att uppmana brorsan att ”peppa Parre, peppa Parre”. Brorsan var skärrad, men gjorde som han blev tillsagd. Minns att Pål Wetterbrandt var het (nu i Aranäs, än idag ger han mig kalla kårar). Joakim Svensson X:ade till sig ett elitseriekontrakt. Minns också att deras mittsexa hade julafton. Minns inte hans namn. Minns bara att han hade en allsvensk aura.

När slutsignalen ljöd stod vi besegrade, med en boll. Besvikelsen var enorm. Det var en sådan match man ville spela om direkt efter slutsignalen, ni vet. Jag kände en tomhet. Pizzan som var förbeställd på en krog i centrum smakade plötsligt inte så gott som den borde ha gjort. Och ölflaken som (ryktesvis) väntade i bussen… ja, de fick vänta i bussen.

Jag sov inte många timmar nätterna innan den sista och avgörande matchen. Jag var som en zombie, en walking dead.  Ödesmatchen var bara två dagar efter debaclet i Jönköping. Chocken hade knappt lagt sig. Vi var skärrade – men vi hade i alla fall hemmaplan. En viss trygghet. Även denna match fortskred jämnt, i cirka 40 minuter. Sen gjorde vi ett ryck. Några bra försvar, några kontringar och ledning. Vi vann till slut med 28-23.

Om glädjen var stor så var lättnaden enorm. Vi firade (på Stortorgets nattklubb) som om vi hade vunnit SM-guld (i alla fall som jag föreställer mig att man firar när man vinner SM-guld). Jag repade mig relativt snabbt efter kvalupplevelsen. Brorsan var det värre med. En veckas känslomässig berg-och-dalbana hade satt sina spår. I ett års tid var han dålig i magen. Än idag pratar han ogärna om den här perioden.

Så här i retroperspektiv är jag ändå glad att jag gått genom detta stålbad. What doesn’t kill you make you stronger. I survived hell-week. Typ.  Jag har sällan känt sådan samhörighet med mina lagkamrater som jag gjorde efter den sista vinsten. Vi hade rett ut stormen – tillsammans. Och på något konstigt sätt så var det nästan värt det.

—

På tal om en känslomässig berg-och-dalbana så hör det till historien att berätta om den sista omgången i elitserien. Den som tog oss till kval. Förutsättningarna inför den sista omgången var klara. Vi skulle vinna vår hemmamatch, samtidigt som RIK skulle besegra Drott i Lisebergshallen. Bara då hade vi säkrat kontraktet. Vi vann och väntade sedan spänt kvar på plan på resultatet i den andra matchen. När vår speaker ropar ut RIK-segern i högtalarna formades en TV-puckenhög av oss spelare. Kernkraft 400:s ”Zombie Nation” pumpades ut i högtalarna. Publiken klappade i takt. Vi hade klarat det. Trodde vi… Bara ett problem. Speakern hade förhastat sig. Drotts Martin Bystedt hade kvitterat i slutsekunderna.

Jag överdriver inte när jag säger att spelare grät.

—

Tvära kast och en helt annan grej. HEH:s matchrapporteringar. De ÄR i regel opålitliga! Vill egentligen inte vara den som gnäller. Visst kan det bli enstaka fel här och där men nu senast mot IK Sävehof missades ett målvaktsbyte. Och värre än så. Christoffer blev rånad på ett mål. Kom igen! Anledningen till att jag tar upp det är att jag under ett år i Lugi spelade med ett kontrakt med en MEP-baserad bonusstege. Jag har sällan varit så frustrerad i mitt liv. Som att lägga min ekonomi i andras händer. En uppmaning till andra spelare: Gör aldrig så. Den enskilt sämsta dealen jag någonsin gjort. Hade det varit USA hade jag stämt skiten ur dem.

Så, en tredelad fråga på detta; Vem sköter egentligen rapporteringen? Är de utbildade? Är de avlönade?

—

HK Malmö – Alingsås onsdagen den 14 mars klockan 19.00 kommer att bli en sevärd match. Det är ett löfte.

Full omgång och några korta kommentarer…

HK Malmö – Hammarby 24-20. Det var inte vackert men det slutade med seger. SJUkt att trenden håller i sig! Tidigare under säsongen hade vi med stor sannolikhet tappat den här matchen. Framträdande var Mirsad Pecikoza (11 mål) och Stephen Nielsen (49 procent). Matchens behållning (för mig) var annars när Stephen diskuterade ett tveksamt domslut med domaren och någon i Bajenklacken skriker (med grov söderkisdialekt). ”Låt nu domarn va, han är inte din jävla terapeut”.

—

Drott – IFK Kristianstad 23-23. Denna hade IFK förlorat med Kenneth Andersson. Eller vunnit. Många spekulerar – ingen vet.

—

Lugi – Alingsås 23-23. Lugi ledde tydligen med fem bollar tio minuter från slutet men fick bara med sig oavgjort. En krögare i Lund berättade en gång för mig om hur publiken på sjuttio- och åttiotalet kunde ge upp (och lämna) en match om deras lag låg under med fyra-fem bollar en bit in i andra halvlek. Matchen var liksom redan avgjord då. En tydlig tidsmarkör för den tidens handboll men som Lugis tränare Zanotti själv konstaterar efter dagens match så är ”fem bollars ledning ingenting i dagens handboll”. Det går snabbt.

—

Caperiotumba – Eskilstuna Guif 23-30. Ord är överflödiga. Läste för övrigt i Folket att Tobias Aren är nära Tyskland. Aren har alltid varit ett spöke för mig. Även om jag vet ofta var skottet skall komma (mycket högt i min höger) så är det sällan jag tar bollen. Men Bundesligaklass? Inte riktigt än väl.

Känns i så fall som att en ”goal-getter” som Mattias Zachrisson har större möjlighet att hävda sig på en kant i Ademar Leon. På något sätt känns det lättare att ”go pro” som kantspelare. Spring – hoppa – skjut.  Typ.

—

Ystads IF – Sävehof 24-30. Med både Andreas Thynell och Sebastian Seiffert borta blev Ystad för tunna på nio meter. Rapporter från Twitter (@Apel84) säger att Sävehofspelarna tackar Ystadpubliken för hjälpen. Tydligen har dessa vänt sig mot sitt eget lag under matchen. Har blivit en bortskämd hemmapublik den där Ystadpubliken.

Sävehof imponerar. Ser med tillförsikt fram emot åttondelsfinalen i CL mellan IK Sävehof och AG Köpenhamn. Det har talats en del om att AGK tappat poäng mot sämre lag än Sävehof i den danska ligan. Men ska vi vara helt ärliga så var det nog vid tillfällen då AGK själva var AGKs värsta motståndare.  Om ni förstår vad jag menar.

—

Redbergslids IK-IFK Skövde 25-21. Målvaktsmatch! Skövdes Mikael Appelgrens 44 procent toppades av Hans Winges 49. Reagerade på en rubrik på IFK Skövdes hemsida för ett tag sedan där det stod ”Ceder tillbaka till slutspelet”. Slutspel alltså. Ni ska ta er dit först. Känns fortfarande jäkligt ovisst för många lag – oss inkluderat.

—

HK Aranäs – H43 33-30. Viktig seger för Aranäs i kampen om ”ingenmansland”. Tungt för H43 att Fahrudin Zaimovic missar två matcher på grund av avstängning (Hanisch fotincident). Väljer att inte ta ställning i det beslutet. Grattis till Tommy Atterhäll som nått 1000 mål i elitserien. Jag minns framförallt ett av dem…(som nog i och för sig blev bortdömt – felaktigt).

—

NU: Fokus IFK Kristianstad borta på fredag.

Först lite om gårdagens elitserieomgång…

Trenden håller i sig och ännu en seger för oss i HK Malmö, sjätte raka (nytt klubbrekord). Har bara upplevt något liknande en gång tidigare, då i Lugi. Då skrev Kvällsposten om ”Lugis SJUka trend”. Med rätt ödmjukhet och insats kan sviten tangeras, Hammarby hemma i nästa match. En hel vecka att ladda om batterierna.

Vi rivstartade. Tio minuter in i matchen stod det 8-2. Försvaret stängde. Stephen räddade. Vi kontrade. Hallen kokade. Och när Stefan Mårtensson, efter HK Drotts tidiga time-out, visade mig sina armar stod hårsäckarna likt en plockad gås. ”Jag blir så när jag blir rörd”, sa Stiffe.

Överlag har nyckeln till segrerraden varit ett solitt försvar. Och kontringar. Så även igår. Mirsad var general. Rasmus Skram firade två nya år i klubben med att göra tvåsiffrigt (10 mål). Matchen blev tillslut 27-25.

HÄLVETE vad jag lider med min vän Sebastian Geissler som drog sin hälsena i tisdags. På sin födelsedag dessutom. Det finns fan ingen rättvisa. Tänkte på, och saknade honom mycket under matchen igår. Men känner jag honom rätt så kommer han med sin envishet och inställning att komma tillbaka starkare och bättre än någonsin. Kämpa Sebban.

—

Det var inte längesedan superlativerna haglade över ”succélaget” IFK Kristianstad. Nu darrar Kenneths lagbygge och man har förlorat tre raka. Den senaste igår mot Aranäs, inför ett fullsatt Kristianstad Arena (4943 = publikrekord). Rapporter säger att förlusten berodde på bristande inställning. Känns märkligt. Läser på Flincks blogg om en Twitterfight mellan suppertergruppen IFK Ultras och Joakim Hykkerud. Klart fansen får vara besvikna men jag vet inte om Hykkerud verkligen ska besvara kritiken, i det forumet i alla fall.

—

Hade på känn att Sävehof skulle få svårt att ”göra jobbet” hemma mot Lugi (som ju, likt oss, krigar för slutspel). Detta med Champions League och tränarkarusellen i åtanke. Oj så fel jag fick. 28 – 17. Och på tal om publiksiffror: 718 såg matchen i Partille.

Tomas Axnér tells it like it is efter gårdagen: ”Känns som om publiken i Kristianstad förtjänar ett lag som Sävehof och vice versa. 718 (!) på läktarna i Partille.”

—

Ystads IF vann planenligt borta över H43. Har revanschlustan och ”krisen-som-förde-laget-tightare-ihop-känslan” lagt sig för di blåe? Eller är Ystad bara tio bollar bättre? 21-31!

—

Övriga resultat får ni ta reda på elsewhere. Nu till det viktiga i detta inlägg:

”Blick för spelet” eller ”split vision” är centrala begrepp inom idrotten, inte minst handbollen. Diskussionen om vem som har bäst blick är en never ending story, i alla fall i vårt lag. Tänkte att ett litet test skulle få sätta er som vill på prov.

VIKTIGT! Innan ni läser vidare… gör testet NU (youtubelänk med intruktioner i videon).

http://www.youtube.com/watch?v=vJG698U2Mvo 

Om detta går att applicera på en handbollsplan eller inte låter jag vara osagt men något säger mig att till exempel Gunnar Steinn Jonsson  (HK Drott) och Sebastian Seiffert (Ystad IF) klarar detta bättre än säg… Christoffer ”Bulten” Johansson (HK Drott) och Fredrik Teern (Aranäs).

Om du vill ta det ett steg längre? Gör nästa test… (youtubelänk med instruktioner i videon).

http://www.youtube.com/watch?v=IGQmdoK_ZfY&feature=related

—

Lets go HK!

Det är söndag och på näthinnan finns det faktum att Björn Ranelid har snackat sig till final i Melodifestivalen. Det har det svenska folket sett till. Och varför? Inte för att ”Miraklet” är en särskilt bra låt. Snarare för att konkurrensen var för dålig. Björn Ranelids framgång i Melodifestivalen bygger på samma princip som fick Lasse Brandeby att gå vidare i ”Let’s dance” – en del komik, en hel del lyteskomik. Samt i detta fall, brist på konkurrens. Tillräckligt många tyckte det var tillräckligt kul med dårskapen. Den här gången räckte det ända till final. Hade det bara funnits några liiiite, bara liiiite, bättre bidrag hade dessa gjort det omöjligt att rösta vidare Björn Ranelid.

Med anledning av det tog jag mig en liten funderare om begreppet konkurrens.

Konkurrens är en viktig nyckel till framgång – det tror jag stenhårt på. Mycket av årets upplaga av HK Malmö handlar om konkurrens. Intern konkurrens. Sund konkurrens. HK Malmö, likt många andra elitserielag, har inga stora stjärnor. Det handlar snarare om kollektivet, ett lagbygge där ingen sticker ut och alla spelar en viktig roll. Konkurrens är något man som lagidrottare måste acceptera. Och lära sig att hantera. En eventuell bänkning kan man i mitt tycke behandla på två sätt: Antingen vältrar man sig i sitt missnöje, gnäller och söker sympatier lite varstans. Eller så håller man käften, knyter näven i byxfickan och bevisar sig värdig. Det handlar någonstans om att vända konkurrensen till något positivt.

Det står sedan länge klart att personer som är prestationsinriktade, gillar konkurrens, utmaningar, är villiga att göra de uppoffringar som krävs för framgång OCH samtidigt kan underordna sig lagintresset är de som lämpar sig bäst inom elitlagidrotten. De som har svagare disciplin, inte klarar av  konkurrens och dessutom har svårt att acceptera urval (”toppning”) känns mindre lämpade. Som lagidrottare blir man ständigt jämförd – det måste man tåla. Lagidrotten vore ingenting utan konkurrensen spelarna emellan. Alla vill spela. Men samtidigt vill ingen spela av fel anledning. Man vill spela för att man förtjänar det.

Konkurrens är samtidigt något man måste vänja sig vid – och det kan ta tid. Vissa har säkert aldrig känt av någon särskild konkurrens, andra känner nog att de oftast varit den spelaren som fått stå tillbaka. Kanske börjar vi i HK Malmö att vänja oss vid konkurrenssituationen i laget, kanske börjar vi lära oss att acceptera den och kanske gör vi nu det bästa utav den. Kanske är det också därför resultaten börjat trilla in. Kanske.

Folk, inte minst media, har alltid frågat mig hur jag ser på konkurrensen med min målvaktspartner, oavsett vem det är. Det gör de fortfarande. Nuförtiden svarar jag alltid samma sak: Jag tror man måste se på vår relation snarare som kollegor än bittra konkurrenter – ett sorts ömsesidigt beroendeförhållande. Vis av erfarenhet så vet jag att man behöver flera som bidrar för att man ska nå någonstans. Så länge man kan lära sig att hantera konkurrensen, se sig själv i spegeln, vara tillfreds med det man själv presterar när man får chansen så blir det också lättare att stå tillbaka för någon annan från tid till tid.

Efter elva säsonger i elitserien vill jag nog påstå att har jag lärt mig att acceptera och hantera konkurrensen. Därför kan jag, när Hampus Svännel efter en match mot Aranäs, twittrar ut: ”@OscarJensen82 levererar 42% i första halvlek. Bänkad i andra #under50dugerinte”, fortfarande glädjas åt det lagidrotten i slutändan handlar om – den kollektiva segern.

Nyss hemkommen från en morgonträning kom jag att tänka på en sak. En spelare som missar tolv skott, gör ett mål och efteråt ändå bara pratar om det gjorda målet. Vad kallar man egentligen det? Är det optimism? Eller är det bara en brist på självinsikt? Jag vet inte. För mig spelar det nog ingen roll hur snyggt det gjorda målet var, i det här fallet en ”skyhook” (=spelarens egen benämning). Jag har personligen en tendens att fokusera på det som var lite sämre. Det kanske är en typisk målvaktsgrej. Och kanske är det fel.  Men en räddning på tretton skott kan ju omöjligt glädja en normalt funtad målvakt. Hur grym den än är. Eller hur Jesper Larsson? Jag märker att jag tänker högt och tenderar att bli för filosofisk. Inte likt mig. Ledsen. Men, på samma tema hörde jag ett föredrag om träningsfilosofier som praktiserats på amerikanska tennisspelare på 80- och 90-talet. Essensen löd något sådant här: Har man en grym forehand men en usel backhand, då bör man lämpligtvis träna upp backhanden. Eller? Svaret är nej! Man utvecklar istället forehanden så att den blir överjävlig. Man fokuserar alltså på det som är bra och gör det ännu bättre. Tänkvärt. Det gick ju ganska bra för Agassi, Sampras, Chang och grabbarna. Var det kanske rent av så spelaren med ett mål på tretton skott resonerade?

—

Lugi bortabesegrade IFK Kristianstad i en upphaussad match och jag är egentligen inte alls förvånad. Hade det på känn redan innan. Starkt gjort utan Albin Tingsvall så hatten av. Jag säger det igen, det kommer att bli ett tufft race om slutspelsplatserna. Ingen jäkel visar tendenser på att vika ned sig.

—

På söndag möter vi Ystads IF och jag läser idag att YIF håller på att signa förra HK Malmö-målvakten David Andersson (nyss hemkommen från en proffssejour i Benfica).

I Ystads Allehanda säger tränaren Mats Engblom:

”Tanken är att alla tre målvakterna ska kriga om platserna, men visst, David har inte spelat handboll på ett tag så han är matchotränad. Dessutom har Leo Larsson och Jürgen Müller gjort det bra hittills, så konkurrensen är tuff.”

Men är det verkligen hela sanningen? Jag hade personligen sett det som en missförtroendeförklaring gentemot mig som målvakt om det värvats in en tredje aktör mitt under pågående säsong. Passade därför på att kolla in statistiken för Müller och Larsson som ligger på 33 respektive 37 procent för tillfället. (Sen vet man hur tillförlitlig den statistiken är, enligt den så gjorde Richard Hanisch mål med bruten fot igår till exempel). Lite förvånad över siffrorna är jag nog med tanke på hur bra de båda tenderar att prestera mot oss. Men, ska man se på det krasst så är det starkt att toppa en tabell med en ”förstamålvakt” med en samlad statistik på 33 procent.

Hursomhelst, lagom till vår match har alltså mullvaden (David Andersson) återvänt ”hem” till Ystad med värdefull information om HK Malmö. Aldrig har väl den som Filip och Fredrik betraktar som ”världens bästa trailer” varit mer befogad.

 http://www.youtube.com/watch?v=Aco15ScXCwA

—

HK Malmö – Ystads IF den 12 februari 16.15 i Baltiska hallen.

—

En sak till: Vinslöv plockar in Ola Månsson, 40, i kampen med att rädda kontraktet. Jag vet inte varför jag tycker det är kul, jag bara gör det.

Fler och fler av våra elitseriespelare återfinns numera på Twitter. Twitter har kommit att bli ett självklart komplement till idrottsutövandet och elitseriematcherna i sig.  En form av mervärde – för de som verkligen bryr sig.

Det positiva är självklart att vemsomhelst (i alla fall de som förfogar över ett Twitterkonto) kan komma elitidrottarna, sina ”idoler”, närmre in på skinnet. Twitter ger dig en möjlighet att följa idrottarnas tankar, ta del av deras åsikter, dela deras glädje vid framgång eller sympatisera vid bakslag. Du kan dessutom som användare kontakta och interagera med dessa idrottare.

Det negativa är… just det negativa. När användare utbyter åsikter över Twitter handlar det tyvärr oftast om att såga och kritisera. Att inför Twitterpubliken öppna upp sig, hylla någon eller något, tenderar att vara allt svårare. Att upplevas som svårflirtad och kritisk har blivit norm. Detta eftersom det är enklare och coolare att vara djärv. Men, det är alltid lätt att sticka ut hakan framför tangenterna.  

Att, som elitidrottare, twittra är lite av en balansgång. En twittrare tar beslut på sekunder. En twittrare skriver och delar med sig av det man tänker, mer eller mindre censurerat – på max 140 tecken dessutom. Inget utrymme för någon djupare analys med andra ord. Även om ditt Twitterkonto enbart representerar dig själv får man ändå beakta sin arbetsgivare. Och dessutom komma ihåg att man är en förebild för vissa. Detta behöver i sin tur inte betyda att man måste vara helt platt och färglös i sitt twittrande. Sunt förnuft kommer man långt med.

Det sköna med Twitter är att det rymmer alla. Medan vissa bara ”skjuter från höften” och bidrar till ett allt hätskare klimat så behärskar andra konsten att twittra skarpt, fast med finess. Vissa twittrare är bara helt harmlösa, medan andra överraskar och förvånar. Ingen nämnd, ingen glömd.

Personligen hyllar jag fenomenet Twitter. Det positiva överglänser helt klart det negativa. Jag gillar det nya transparenta samhället, där många finns på nätet och sociala medier och vi alla kommer närmare varandra. Jag följer själv en hel del på Twitter. Och en hel del följer mig.

Ett nytt och bra exempel på Twitters storhet är efterspelet kring Richard Hanisch fotskada (lider med honom, krya på dig!) i matchen mot H43. Omedelbart efter matchen twittrade Zoran Roganovic ut det hemska som hänt. Under kvällen trillade (säkert!) flera uppmuntrande kommentarer in på Hanisch Twitterkonto. Sent på natten kom Hanisch svar: ”Tack till alla som hört av sig, det värmer! Har ett gött häng med de äldre damerna i lokalen! Så ja klarar mig!”.

Det jag försöker säga att om du inte redan har ett konto så skapa ett. Botanisera runt och följ sedan dina favoritidrottare. Det rekommenderas skarpt. Ett mervärde. Om du verkligen bryr dig.

—

Dramatiken tätnar kring slutspelsstrecket. Så här ser det ut just nu.

Inget snack om att det kommer att bli krig ända in på mållinjen.  I en elitserie där Skövde kör över Sävehof tänker jag inte ens ge mig på att försöka att sia om utgången. För oss som är mitt i spänningen gäller det bara att göra allt som står i vår makt, sen korsa händerna och be till högre matcher om att det räcker. ”Varje match är lika viktig”, ”vi tar en match i taget”, ”vi kan slå alla lag”. Alla klyschor – alla sanningar.

—

Bjuder på denna illustration av Wulffmorgenthaler också (från Aftonbladet):

Korta reflektioner (i urval) inför omstarten av elitserien. Full omgång ikväll.

Hammarby har en ny målvakt. 22-årige John Olof Lindblom, som i en intervju menar att:
- Jag har mött publiken (Hammarbys, min anm.) som motståndare med Drott och det är inte roligt. Det är världens bästa hemmapublik…
Inställsamt, medietränat men väldigt, väldigt långt ifrån sanningen. Han må tala i tungor den gode John Olof men blir han tungan på vågen mot Alingsås ikväll?

—

H43-styrelsens löfte om degradering blev bara ett hot. Kanske hade man underskattat sin supporterskara. Kanske var det bara en välregisserad PR-kupp, signerad creative director Niclas Nilsson. Jag vill så gärna tro det sista. Hursomhelst, H43 krigar på i finrummet. Det är nu upp till spelarna att klara av det sportsliga. Avstamp mot IFK Skövde hemma ikväll.

—

Humant och mycket hedrande av Guif att förlänga med olycksfågeln Sebastian Stenbäcken – trots den nya skadan. Ett bevis på att en del faktiskt inser att spelarna inte bara är handelsvaror, utan samtidigt människor och därför också bör bli behandlade som det.

—

Jerry Hallbäck är ny tränare för Aranäs. När jag hade ”Bagaren” i Lugi konsulterades Jerry Hallbäck som mentor/motivator. Under ett upptaktsmöte med Hallbäck diskuterade vi målsättning inför säsongen. Vi kom som lag tillslut fram till att vi siktade på topp 4. En ganska djärv och kaxig målsättning tyckte vi. Men inte Hallbäck. Han tittade på oss. Länge. Skakade på huvudet.  Och sa sen något i stil med: ”Vad fan är det med er egentligen? Vill ni inte vinna skiten eller? Då är det inte lönt”. Just då, just där, kände man sig inte så stor. Återstår att se om Hallbäck lyckats gjuta mod i sina killar inför matchen mot starka Ystads IF.

—

På tal om tränare. När det stod klart att Kenneth Andersson inte fick förnyat förtroende som tränare för IFK Kristianstad så twittrade jag (med glimten i ögat så klart): ”Lite avis på IFK-spelarna. När Friis Hansen fick beskedet att han inte skulle fortsätta i Lugi spelade vi innefotboll i 45 min – varje träning.”  För så var det nästan. En uppgiven Lars Friis och fotboll ”femogfyrre”, oftast. Hursomhelst, reaktionerna lät inte dröja på sig. En uppmärksam Twitterföljare, som sett en IFK-träning samma dag, försäkrade mig om att så var inte fallet nu. Det tror jag inte heller. Kenneth Andersson har gjort mycket för IFK Kristianstad och vill såklart avsluta sin sejour på ett värdigt sätt. Inleder mot Redbergslid hemma i borgen ikväll.

—

Caperiotumba står för motståndet för HK Malmö i Baltiskan. En match med fritt inträde som spelas till förmån för Rädda Barnen. Revansch utfodras. Väl mött!

—

Det blev ett kort inlägg för nu går jag in i gamemode.

Tänkte skriva ett par rader om en skuta som gått på grund. Och då talar jag inte om lyxkryssaren Costa Concordia, utan anrika H43. Styrelsen i H43 har, som många redan känner till, beslutat att starta om i allsvenskan och i och med det släppa alla sina spelare fria att lämna för andra klubbar. Detta för att rädda hela verksamheten.  Ett beslut som kommit att bli omdiskuterat – och jag förstår varför.

Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är ett svårt inlägg att skriva. Min egen reaktion har nästan förvånat mig själv. Trots att jag är en gammal Lugist, trots att H43 alltid varit en nemesis och trots att jag inte har mycket känslor för klubben i övrigt så tycker att det hela är en oerhört trist. Jag tänker att situationen måste ha varit riktigt ohållbar, för det H43 jag lärt känna är inte ett gäng som slänger in handduken i första taget. Just nu lider jag framförallt med tränare och spelare.

Chockbeskedet är en vattendelare och precis som opinionen är jag ambivalent inför styrelsens beslut att självmant ta steget ner till allsvenskan, eller som Zoran Roganovic uttrycker det ”lägga sig ner och dö”. En del tycker att styrelsen tar ett riktigt beslut i att starta om från noll, andra vägrar att acceptera och ge upp (vill sänka löner och så vidare). Själv vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på; mitt vänstra, lite starkare eller det högra, lite känsligare. Jag vill nog inte riktigt ta ställning heller. Har för dålig insikt i det här man kallar ekonomi, att hushålla med resurser och så. Hade underkänt i matematik C, handlar mat från dag till dag, pensionssparar inte och snusar (en dosa kostar idag 52 kronor… 52 kronor).

En sak är emellertid säkert. Som spelare hade jag irriterat mig på hur hela saken har skötts och förmedlats. Jag känner starkt för att rätt sak ska göras i rätt ordning. Självklart borde spelare och ledare informeras om beslutet innan ett pressmeddelande skickas ut. För mig är det en hederssak. Ingen spelare ska behöva bli uppringd och informerad om en sådan här sak av en journalist. Jag ser nästan det som det största sveket.

Vad det hela kommer innebära, på kort och på lång sikt, för H43, Lugi och inte minst handbollsstaden Lund går bara att spekulera i. Jag är rädd att det kommer dröja innan vi får se ett Lundaderby igen – ett derby som för mig aldrig urvattnats. Som det ser ut idag finns varken likviditeten eller talangen underifrån för att kunna hävda sig i elitserien. Än mindre om befintliga spelare försvinner och det tror jag att många kommer att göra. Bränt barn skyr ju som bekant elden –  jag tror många i H43 känner sig brända idag.

Jag ser hela situationen som en reminder, en väckarklocka på att elitidrottsverksamhet, precis som näringslivet i stort, är en bräcklig business. Utan att bli för dramatisk, sitta på någon hög häst, så menar jag att det finns en fara i att som ung idrottare bygga hela sin tillvaro på idrotten. Jag säger inte att detta innebär armageddon för spelarna i laget men en karriär kan ta så många vändningar. Då är det alltid bra att ha något att luta sig tillbaka på, en trygghet, en utbildning eller ett arbete till exempel.  Därför blir jag glad när jag läser en intervju med Fahrudin Zaimovic i YA där han säger:

”I och med att det är andra gången och… ja i Stavsten förra året var det inte heller så bra, så man börjar bli less på det. Det är jäkligt tråkigt. Det är ju därför jag har satsat på att plugga också, för det känns lite säkrare”.

Funderar över en sak till. Känner inte till regelverket men innebär detta att det lag som hamnar sist i tabellen (såvida det inte är H43 själv) undviker degradering? I så fall kan man verkligen tala om ”den enes död, den andres bröd”.

Idag inleds bärgningsarbetet för att rädda lyxkryssaren Costa Concordia – till vilket pris som helst! Frågan är om sista ordet är sagt vad gäller H43? Inte om man ska tro Facebookgruppen ”Rädda kvar H43 i elitserien” med 300 medlemmar i alla fall.

Bloggen är inne i ett försäsongsskede.