Denna spalt publicerades i Skånska Dagbladet 2013-06-01

Med sommarvärmen kommer flugorna, även i litteraturen. Den här veckan kan jag presentera inte mindre än två böcker om flugor, och därtill en daggmask. Inte fel kanske för den som vill flytta ut sagostunden i trädgården och gå på upptäcktsfärd i rabatter och komposter.

Spyflugan Astrid är en gammal bekantskap, inte minst hemma hos oss där det finns en namne på två år som gillar att påpeka i samband med läsningen att hon ”itte ä en fuuuga”. Flugan Astrid har två starka armar, fyra ludna ben och två snabba vingar. Magen är grön och i den gillar hon att stoppa lite av varje (Spyflugan Astrid gillar av Maria Jönsson, Bonnier Carlsen). Det är sött rött, håligt gult och platt brunt. Bland annat. Astrid är precis lika charmig som i tidigare böcker, även om jag kan längta efter uppföljaren som är mer av en historia än den mellanakt som denna pekbok känns som.

Elise Gravels Flugan (Lilla piratförlaget) är kanske lika charmig men lite mindre tillrättalagd än Maria Jönssons. Så heter serien, som också omfattar boken Masken, också ”De små äckliga”. Den kanadensiska författaren var, enligt pärmtexten, vid tre och ett halvt års ålder grundare, enda medlem och ordförande i Föreningen för de små äckligas försvar. Vad i boken som egentligen försvarar flugors existens är lite svårt att säga, men roligt är det när vi dyker huvudstupa i allt vad äckligt de små äckliga krypen äter. Daggmasken får i sin bok mer av ett försvarstal, men får även den en slev av äckelskopan. Att få äcklas lite (och säga ”bajs” otaliga gånger) är faktiskt inte fel. Särskilt inte om du är fyra år.

När vi krälat bland myror, maskar och fluglortar kanske det är dags att ge sig ut i skogen? Det ska i alla fall Tora och hennes pappa (Se upp för krokodilen av Lisa Moroni och Eva Eriksson, Bonnier Carlsen). Synd bara att pappa måste jobba först. Och handla. Och kolla GPS:en. Och prata lite i telefon. Annars kanske han sett alla de fantastiska saker som Tora upptäcker. I hennes skog finns både giraffer och lejon, men det är först när Tora måste rädda pappa från att bli uppäten av flodkrokodilen som han inser vilken sagolik skog han kommit till. Kanske har till och med Tora missat någon varelse som huserar där.

Att följa med Tora och pappa på skogsutflykt väcker tankar både kring naturen vi lever i (vilka djur finns egentligen här?) och fantasins gränser (om jag ser ett lejon, betyder det att där finns ett lejon?). Historien ger utrymme för nya upptäckter och ger både barn och föräldrar möjlighet att känna igen sig och reflektera. Eva Erikssons bilder är som alltid både realistiska och sagolika och trots att jag känner igen dem från den egna barndomen känns de moderna och uppdaterade.

Ännu mer igenkänning blir det i nyutgåvan av Lotta på Bråkmakargatan (Rabén & Sjögren). Jag är osäker på om historien om när Lotta flyttar hemifrån funnits som bilderbok eller bara i sagosamlingar tidigare, men det är egentligen inte så viktigt. Viktigt är att den där hettande ilskan, de oåterkalleliga dumheterna som den kan mana fram inte bara hos femåringar, kan adresseras och kanske diskuteras med ytterligare en ny generation. Lotta har blivit ännu mer av en favorit hos mig, åtföljd kanske mest av Tjorven, sedan jag fick barn. Dessa porträtt av egensinniga flickor som tillåts vara som de är ger mig hopp bland alla prinsessor och popstjärnor.