Jag har alltid varit en klätterapa. När jag var liten kunde man för jämnan hitta mig högst upp i trädtopparna, i klätterställningar, på hustak, klängades på staket, stängsel och fotbollsmål - you name it. Träd var definitivt favoriten.

I takt med att tiden gått och år har lagts på nacken, har de spontana klätteranfallen blivit alltmer sällsynta. Det är något som är tråkigt med att bli vuxen. Man får inte, eller tar åtminstonne inte tillvara på, de där spontana rycken av lekfullhet. Enligt mina teorier beror det mycket på att man är försiktigare och mer medveten om skador. När man var liten klättrade man, hoppade och skuttade och rusade hit och dit utan att tveka. Nu kan jag komma på mig att tänka Nej, oj, jag är inte uppvärmd – jag kommer sträcka mig! eller Jag kan inte hoppa ner från denna grenen, det är inte bra för fötterna och knäna.

Man blir fegare med åren. Och speciellt om man är löpare (eller idrottare överhuvudtaget) så tror jag att man ofta tänker till en gång extra. Man vill ju inte tvingas vila för att man ville se hur långt man kunde hoppa från gungan…

Men jag brukar ändå sätta i ära att jag har barnasinnet kvar. Så kan man fortfarande hitta mig på lekplatser, i gungor och uppe i trädkronorna ibland. Man får lite konstiga blickar som när man som 24-åring sitter upplugen i ett träd mumsandes körsbär, har jag märkt. Det är tur att jag är inte så mycket för att bry mig om vad andra tycker och tänker.

Idag har ägnat mig åt en vuxenvariant av klättrande. Inga träd i närheten, men väl en tretton meter hög klättervägg.

 Klätterapan. Och jag fick inviga mina snygga tights också!

I Kombihallen i Malmö har man Prova-på-klättring den sista söndagen i varje månad. För ett par år sen var jag där ganska ofta och jag skulle gå en klätterkurs. Men det blev aldrig av och nu har jag inte klättrat på länge.

På en kompis initiativ gick vi på Prova-på idag – jätteroligt! Klätterapan inom mig fick härja fritt och jag sprang runt bland de olika lederna de hade förberett. Klätterväggen är en av Skandinaviens största med många olika svårighetsgrader. När det är Prova på finns det fyra, fem leder olika man kan klättra på.

Jag är ganska duktig, eller jag vill i alla fall tro det. Smidighet och hyfsad teknik gör mig snabb på de raka väggarna. Till min nackdel ligger att jag är klen i armar och fingrar och inte har någon bra greppteknik, så de lutande väggarna blir snabbt för svåra.

Idag blev jag jättestolt när jag klarade en utmanade vägg med en stor utskjutande del att ta sig förbi. Vid ett tillfälle hängde jag i bara armarna och det krävdes både rejäl armstyrka och akrobatik för att slänga upp fötterna till nya grepp. Efter den kraftmätningen blev det bara några väggar till, sen gav underarmarna upp och fingrarna var krampaktigt låsta i en reumatismliknande klo.

 Fotografen försvann när jag tog mig an den svåra väggen. Men allra längst upp till det svarta taket kom jag!

Klättervägg i all ära, men nog längtar jag till sommaren så jag får klättra i riktiga träd. Men till dess är de här söndagarna ganska bra att ha.

Tips, Träning