Det finns ganska många i MFF-leden som tycker att det finns inget lag som är roligare att besegra än IFK Göteborg.

Håller inte med till 100 procent. Har ett par lag jag tycker är ännu roligare att se förlora mot MFF. Men framförallt är jag pragmatisk. De skönaste vinsterna är de som ger titlar – oavsett vad motståndarlaget heter.

Och då var det här en riktigt skön seger. Men det kommer ännu skönare. För de tre poängen var ett stort kliv mot SM-guldet. När jag i lördags satte mig ner för att studera restprogrammet och rankade tuffheten i matcherna kändes IFK Göteborg som den näst svåraste av de sex kvarvarande matcherna.

Nu är den avklarad – med ett lyckat resultat – och i nästa väntar den allra svåraste, nämligen Trelleborgs FF borta. Tre poäng i den också och jag har svårt att se att det inte ska hålla hela vägen. För då kommer MFF troligen att ha råd att förlora en av de fyra återstående matcherna.

IFK Göteborg blev precis så svårtuggat som man kunde förväntat sig. Det syntes klart och tydligt att det numera är ett lag med självförtroende och form som hittat tillbaka till sin spelidé. Och kan toppa sina livsfarliga omställningar med en äckligt vass Hysén som killer. IFK Göteborg fick chansen att slå en perfekt långboll till honom. Då blev det mål. Med tanke på allt detta var det ett klassiskt styrkebesked att Malmö FF både vann och var det lilla snäppet bättre rent spelmässigt utan att prestera på topp.

Första tio chockade MFF med att få så snabb rull i passningsspelet att man trodde att Blåvitts försvarare lämnat planen och ersatts med trädgårdstomtar. Om något av de väldigt snygga anfallen gett 1-0 kunde det ha slutat med en enkel seger. Att MFF kan spela ut bra lag har vi ju sett förut (minns till exempel 5-0 mot Elfsborg hösten 2009). Nu blev det inte så. Istället utvecklades det till en kamp mellan två starka lag. IFK Göteborgs tränare Jonas Olsson tyckte inte att det var någon bra match. Då var han nog mest sur, eller yrade.

Rolle Nilsson var givetvis nöjd med resultatet och med mycket annat. Men han var klok nog att inte sväva iväg utan påpekade – med all rätt – att det fanns saker att förbättra. Med ledning 2-0 i ryggen blev spelarna för individuella och sugna på att avgöra. Det fanns lägen där IFK Göteborg var väldigt nära att sno åt sig bollen, ibland gjorde man det också, och starta en kontring. De lägena fick man för att flera spelare försökte ta sig förbi försvaret på egen hand istället för att slå en enkel passning eller avsluta. Ibland är det bra att skjuta, inte nödvändigtvis för att man har ett kanonläge utan för att det är ett mycket bättre alternativ än att riskera att tappa bollen. Framförallt borde spelarna på mittfältet ha spelat mindre övermodigt sista 30.

De individuella topparna fanns i försvaret.

Johan Dahlin växer allt mer ut som en av de stora målvakterna i MFF-historien. Straffräddningen var naturligtvis grädden på chokladen, men det som framförallt imponerar är att han både är säker och ser säker ut. Det är faktiskt två olika kvaliteter och den sistnämnda sprider sig till hela försvaret.

Daniel Andersson var bra – igen. Om man tittar på en lite längre period, till exempel de sju-åtta senaste matcherna, har Daniel inte bara varit MFF:s bäste spelare. Han har varit MFF:s i särklass bäste. Han har alltid brunnit för att Malmö FF ska nå framgång. Nu när kampen om guldet går in i ett avgörande skede kan man nästan ta på hans vilja att hela tiden ge sitt yttersta för att det ska gå vägen

För att göra en jämförelse. I våras kändes det som om Markus Lantz var lite grann samma drivmedel i HIF-maskinen. Nu har han slocknat medan Daniel Anderssons låga brinner mer intensivt än någonsin.

Ändå skulle jag vilja lyfta fram en annan del i Daniels register. Alla snackar om kamp, laglojalitet, rutin och så vidare. Då glömmer man hur Malmö FF spelar. MFF vill vara – och är – ett spelförande och passningsskickligt lag som prioriterar egenskaper som teknik och snabbhet. Ända från backlinjen och framåt. Danne flyter väl in i det spelet och har inga problem att bidra i passningsspelet, från uppspelsfasen och framåt. Hur många av nötterna som snackade vitt och brett om sidleds-Danne har nämnt det? Har de ens uppmärksammat det, och om så har de bett om ursäkt?  MFF-kaptenen har alltid varit en mycket bättre bollspelare än kritikermaffian i Stockholm och Göteborg fattat. Glöm aldrig det.

Guillermo Molins var med från start igen. Ni som brukar läsa här vet att jag tycker att det var ett bra beslut av Rolle Nilsson. Trodde dock att det skulle bli ett rakt byte, Hamad mot Gische. Nu bytte istället Jiloan Hamad kant och Jimmy Durmaz fick inleda på bänken. Inte alls fel. Hamad var klart godkänd, Durmaz blev en injektion när han kom in (hur många av IFK Göteborgs tre inbytta blev det? – svar noll) och Gische visade att han har unika egenskaper när man ska försöka dyrka upp ett försvar.

Nu bar det inte hela vägen för Gische. Tusan vet vilka ord man ska använda för att beskriva hans insats. Det är svårt att gå förbi ett ord som märklig. Lovande, stundtals spektakulär och ibland lite för individuell. Men också märklig på så vis att han säkert tio gånger svävade på gränsen mellan att fullständigt öppna hela IFK Göteborgs försvar och komma fram till ett friläge för sig själv eller någon lagkamrat och att tappa bollen. Inte minst var det stor underhållning att se hur han ett par gånger lät motståndarbacken glidtackla och söka närkamp medan han själv bara avvaktade och sedan trippade vidare med bollen. Jag tror inte MFF, eller något annat lag, har råd att inte använda en sådan spelare.

På tal om märkligt.

IFK Göteborgs straffmiss var den sjätte raka. Tobias Hysén missade en ifjor och i år har alla fem man fått bränts. Och alla sex straffarna har slagits av olika spelare.

Begriper inte riktigt hur IFK Göteborg-ledningen resonerar där. Har man fem straffskyttar som är bättre än förstavalet? När min kollega Christer Cederlund pratade med Tobias Hysén efter matchen var Blåvittspelaren i alla fall rolig. Nu är det bara fyra spelare kvar innan det är min tur igen, konstaterade han.

Sug nu på segerkaramellen.

Själv ska jag fira de tre poängen med en snutt Strathisla och i morron ska jag gå och köpa biljett till Tyla Gang på Babel på torsdag. Egentligen kommer det så många bra konserter under hösten att jag inte har råd med den också – men skit samma.

På tal om i morron. AIK mot HIF. Robert Åhman Persson hann spela nio allsvenska matcher med MFF innan han gick över till AIK. Det kan mycket väl räcka till att vara med bland dem som får guldmedalj om MFF håller förstaplatsen…