De senaste åren har det duggat tätt med MFF-böcker.

Vissa har varit bra, som Ranelid och Mens ”Fotbollbollens höga visa” och vissa har varit direkt usla, som den officiella jubileumsboken av Rikard Smitt.

Men den bästa kom alldeles i slutet av jubileumsåret.

” … och vi var med” av Carlo Nilsson, Sven Liljegren och Skånskan-kände fotografen Claes Hall ser på ytan ut att vara en ganska opretentiös och snabbläst bok med ett strikt supporterperspektiv.

Så är det inte.

Låt det vara sagt direkt.

Sven Liljegren tillför mycket med sina korta inpass och intervjuer och utan Claes Halls foton hade boken förlorat en dimension. Men det är Carlo Nilsson som dragit det tunga lasset och är den stora stjärnan.

Läser man ”… och vi var med” som jag gjorde i ett svep, först på kvällen och natten till jag inte orkade längre och sedan den sista biten till frukosten på morgonen, förs man in i en annan värld, men ändå så väldigt lik ens egen.

Carlo Nilssons värld.

För det är lika mycket hans dagbok, hans minimemoarer, som valda bitar ur MFF:s stolta historik och magsårsframkallande väg mot SM-
guldet 2010. Och allt hänger samman på ett vis som varken känns sökt eller onödigt.

Mycket sagt och skrivet om MFF håller sig inom en box som rymmer fotboll, staden Malmö och inte mycket mer.

Carlo Nilsson öser på med allt från en uppväxt i Malmös arbetarkvarter, musikerutbildning i Stockholm och en tidig flytt till Kristianstad där han fortfarande bor. Det är därifrån han följer sitt älskade Malmö FF och det ger faktiskt ett mycket bredare perspektiv som rymmer både nostalgiska återbesök i Malmö och en avundsjuka på oss som har förmånen att när som helst kunna cykla ner och få en daglig dos himmelsblått.

Medan nattmörkret tätnade utanför fönstret upptäckte jag kvickt att jag hett och intensivt kunde engagera mig inte bara i förväntade saker som porträtt av Kjell Rosén och den in i det sista sammanflätade blåröda tråden i guldstriden utan även regementsmusik, gamla mjölkaffärer, Europa-cupkvällar framför text-tv:n och små nätta nickar mot Bosse Larssons uppväxthus när bussen från Kristianstad rullade in mot Malmö alldeles i slutet på motorvägen. 

Visserligen finns det ganska många regements- och jazzmusiker i min egen släkt och nickar mot det där oansenliga huset på Rosendalsvägen gör jag själv också ibland, det ska jag villigt erkänna, men jag tror inte det var därför mina mungipor pekade allt mer uppåt under läsningen.

Snarare berodde det på att bokens bredd. Det är inte varje dag – eller natt – man får massvis med intressanta reflektioner om Malmö FF – och där ska man givetvis även tacka Claes Hall och Sven Liljegren – samtidigt som man får komma nära en person som har så mycket att berätta som Carlo Nilsson.

Dags för en ny lista.

Den här gången över 2010 års bästa filmer:

1) Oil City Confidential

Lysande musikdokumentär över Dr Feelgoods karriär. Julian Temple har gjort det igen.

2) Toy Story 3

Jo jag vet. Jag borde kanske leka cineast. Men va fan…

3) Damned United

Kom väl egentligen 2009. Men jag såg den 2010.