Till skillnad mot många tränare och spelare – i alla fall vad de officiellt säger – tror jag att tradition spelar en roll i fotboll. Om ett lag alltid tappar poäng mot ett annat, ofta sämre, är det inte lätt att bryta den trenden. Och så vidare.
Men ibland är det inte så enkelt.
Malmö FF har aldrig vunnit på Strandvallen. Tre gånger 1-1 i allsvenskan, 1-2 i superettan och 0-1 i fjor i cupen. Det säger i alla fall något. Å andra sidan har Mjällby aldrig besegrat Malmö FF i allsvenskan, varken hemma eller borta.
Vad ska man dra för slutsats av det? Oavgjort? Eller va, fan. Jag tror på MFF-seger.
Malmö FF har radat upp starka poänggivande insatser efter HIF-matchen. Dessutom har man nu fått en vecka att hämta ny kraft efter det täta programmet.
Startelvan känns given, med ett undantag. Får Joseph Elanga fortsatt förtroende eller tar Ricardinho tillbaka platsen? Det känns nästan som man borde ha ett titthål in i Roland Nilssons huvud för att kunna svara på den frågan. Elanga var bra senast. Det talar inte för ett byte.
Att Daniel Anderssons skada (en hård boll på foten – det gör ont) skulle stoppa honom tror jag inte alls på. Han biter ihop och leder styrkorna.
Apropå mittbackar måste jag bara berätta om att de senaste åren har dels en rutinerad och kunnig journalistkollega, dels en minst lika rutinerad tränare jag brukar prata en del med sagt samma sak. Jag har även hört det från andra håll och själv funderat på om det inte ligger väldigt mycket i resonemanget. Vilket då, undrar ni? Jo de har envist hävdat att bland det dummaste man kan göra är att köpa in dyra mittbackar utifrån. Mittbackar hämtar man i de egna leden eller skolar om.
Tittar man på hur det ser ut nu är det svårt att säga att de har fel.
Daniel Andersson är omskolad och ingen ångrar det.
Jasmin Sudic hämtades från de egna leden och gjorde succé.
Pontus Jansson hämtades från de egna leden, skolades om och gjorde minst lika stor succe.
Och ni har väl inte redan glömt Anders Andersson?
I det perspektivet kan man ju verkligen undra om det var nödvändigt att för väldigt dyra pengar köpa in Jimmy Dixon och Gabriel? Särskilt som jag till skillnad från många andra tyckte att de var överskattade redan när de var i full gång. Dixon hade ett uselt offensivt passningsspel och hade definitivt inte passat in i dagens spelförande MFF. Det kändes heller inte som om han brann för att spela i just MFF. Gabriel hade varit en motiverad värvning om han varit en av de tre-fyra bästa mittbackarna i allsvenskan. Det var han inte.
Nä, nu ser vi fram emot ett besök på alltid lika idylliska och trevliga Strandvallen.
Mycket talar för MFF. Men det finns framförallt tre saker som gör mig något orolig:
1) Planen. Den är tydligen lika usel som Nya Gamla Ullevis. Förhoppningsvis håller regnet sig väck.
2) Tobias Grahn. För er som läst den här bloggen tidigare kommer det inte som en överraskning. Grahn är bra. Känns lite grann som antingen gör han en kanonmatch eller så är han övertänd och blir utvisad redan i den första halvleken.
3) Moestafa El Kabir. Springer som en lite tätting på allt och ger varken försvarare eller målvakt en lugn sekund. En riktig pain in the ass-spelare.
Fredag kväll. En liten Imperial Stout står redo i kylskåpet. Liten och liten för resten, de finns väl bara i en storlek när jag tänker efter.
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Chefredaktör och ansvarig utgivare: