Alldeles mot slutet av snacket efter söndagsträningen sa MFF-tränaren Roland Nilsson något till synes trivialt, men ändå mycket intressant.

- Allsvenskan är inte slut eller avgjord för att vi förlorar en match mot HIF, och det återstår 23 omgångar.

Det låter som en klyscha och är det kanske också.

Men klyschorna blev det mycket på grund av att det ligger en hel del i dem, och med hjälp av det till synes harmlösa uttalandet går det att plocka fram en hel del positivt.

1) För det första är det givetvis ett helt korrekt påpekande. Inte tusan avgörs allsvenskan av en match i den sjunde omgången, sedan får det vara ett hur hett derby som helst. Om Mjällby slår HIF och MFF besegrar Djurgården på måndagskvällen är vi tillbaka vid utgångspunkten.

2) Förhoppningsvis tillfredsställde Rolle även ett behov av att bita ifrån sig lite. De senaste säsongernas misslyckanden har skapat ett läge där det inte behövs mycket innan alla tvivlare poppar upp, både dom som önskar MFF väl, men inte riktigt vågar hoppas och de många medlemmarna i MFF-hatets vänner. MFF har faktiskt bara förlorat en match och fått en start som lag som Kalmar FF, AIK och IFK Göteborg bara kan drömma om. Andraplatsen har man inte fått av en slump eller hittat i ett cornflakespaket.

MFF gjorde ingen bra match i derbyt. Det gjorde HIF. Framförallt var Malmö FF mycket sämre på att hålla fast vid den spelidé man valt och uttnyttja det man är bra på

Därför är det viktigt att Malmö FF nu snabbt bland annat visar att man har ett tekniskt, fantasirikt och snabbt passningsspel som håller mot alla typer av motstånd. Nu kommer matcherna nämligen så tätt att ett monsunregn verkar lite glest i jämförelse. Från början reagerade jag mest på att det är en hektisk vecka som väntar med Djurgården hemma på måndagen, IFK Göteborg borta på torsdagen och Trelleborgs FF hemma på söndagen. Men det fortsätter faktiskt även nästa vecka med två matcher till. På 13 dagar spelar MFF fem matcher.

Och låt oss för guds skull slippa den trötta jämförelsen med ishockeyn. Fem matcher på 13 dagar är vardagsmat för en hockeyspelare – men det är två helt olika saker. Hockey sliter inte alls lika hårt.

Ivo Pekalski går in och ersätter avstängde Wilton Figueiredo på mitten. Allt annat vore en skräll, och Ivo är redo.

Däremot är jag långt ifrån lika säker på att MFF chansar med att låta Ricardinho ta tillbaka sin plats direkt efter smällen mot HIF. Med tanke på det som väntar känns det som läge att matcha Elanga och låta backbrassen vänta till Göteborg.

Någonstans i ryggmärgen ligger också en liten aning om att Alex Nilsson kan dyka upp i startelvan. I så fall på Agon Mehmetis bekostnad. 40-45 procents chans att det blir Alex, 55-60 att det blir Agon. I villet fall som helst lär det inte dröja länge innan anfallaren med allsvenskans lägsta tyngdpunkt (ja, Olympicfostrade Alex då, alltså) får chansen…

Var och såg FC Rosengård-Qviding i lördags. I Qviding spelade Fuad Hyseni. Hur många söner har han egentligen, Glenn?

Såg till min stora glädje att Mats Olsson i Expressen retat sig på precis samma sak som jag i torsdags när tv4 Sport sände från Europa League. Istället för att ta chansen att visa Hamburg-Fulham valde man att för 112 gången sända Liverpool, och det lagets match mot Atletico Madrid.

Roy Hodgson håller på att göra underverk med ett nytt lag, det han gör med Fulham är fantastiskt, och det hade givetvis varit jättekul att få följa det lagets väg mot en eventuell final. Tyvärr tror jag inte att vi får göra det i returen heller. Storlagen verkar alltid vara det självklara sändningsvalet – och jag vet att jag delvis kastar sten i glashus för det är ju inte bara Chelsea, Chelsea, Chelsea, United, United, United och så vidare utan till viss del även Arsenal, Arsenal, Arsenal. Men lite Fulham hade faktiskt inte varit fel.