Stabilt, skönt – och väntat.

Först och främst måste jag bara påpeka hur skönt det känns att ha startat den här säsongen som optimist, och allt mer börja inse att i det här fallet är nog optimist lika med realist.

Jag kan förstå att de senaste säsongerna har gjort folk luttrade och försiktiga.

Men jag har haft väldigt svårt att hålla med dem som påstått att det inte finns något som tyder på att MFF skulle vara bättre i år än tidigare. Att det inte skett några förändringar.

Som jag skrivit nu i flera månader – och det tål att upprepas – MFF är i år ett helt annat lag än tidigare. Mer moget, bättre både som lag och individuellt, bättre balanserat, med mer självförtroende och så vidare.

Dessutom har man så här i inledningen av allsvenskan visat att man kan ta poäng och vinna på flera olika vis.

Först visade MFF att man kan plocka poäng på ett tungsprunget grustag bara hjälpligt förklätt till en gäsplan (Gais). Sedan visade MFF att man kan spela högklassig fotboll på hemmaplan och både dominera och få utdelning mot ett bra lag (Örebro SK) och nu visade MFF att man kan spela stabilt och gå in och göra det nödvändiga jobbet mot ett lag som backar hem och egentligen inte vågar mer än att försöka förstöra och hoppas på enstaka kontringar (Gefle).

I den första halvleken var Gefles försvar så lågt att Daniel Andersson och Jasmin Sudic, och i viss mån Markus Halsti, långa stunder av matchen kunde ha egna små passningsövningar. MFF visade ett imponerande tålamod och Gefle vågade ingenting. I pausen påstod Gefles assisterande tränare Urban Hammar att det spelet hade missgynnat hans lag och att de skulle gå fram och stöta mycket hårdare i den andra halvleken, vilket hade gett mer spel, men också öppnare ytor i det egna försvaret.

När man väl kom igång såg det ut precis som det gjort tidigare. MFF fortsatte att i lugn och ro få dominera och utan att förivra sig kunde man hålla i och utöka ledningen. Jag tror att Hammar hade en sned verklighetsuppfattning eller helt enkelt stod och blåljög. Om Gefle öppnat sig mer hade man bara åkt på ännu mer stryk och det visste han mycket väl.

Sanningen var ju att det inte var i det öppna spelet MFF avgjorde. Det var på de fasta situationerna. Om Gefle bjudit upp hade Malmö FF utnyttjat det till att göra ett par spelmål till. MFF har mycket vassare spelare och ett helt överlägset passningsspel i jämförelse med Gefles och den skillnaden blir givetvis ännu mer markant när Gefle har en massa spelare skadade. Om Malmö FF inte blivit så väldigt mycket bättre på hörnor (och förhoppningsvis även andra fasta situationer) i år kunde ju mycket väl Gefles fegspel gett en poäng. Nu kunde RÅP nicka in en boll efter hörna och Daniel Andersson trycka dit en till efter en ny hörna.

I flera år har MFF varit riktigt uselt på hörnor. Nu är man bra. Det är ett vapen som absolut inte ska underskattas. Det är dessutom extra effektivt mot lag som backar hem. Det kan vara svårt att skapa öppna chanser, men hörnor får man alltid. Oftast många när man är överlägsen.

Konkret:

Vad tror ni att Gefletränarna kommer att trycka mest på på genomgången?

Att man inte bjöd upp till mer spel?

Att man inte försvarade sig bättre på hörnorna?

De sämre lagen kommer att fortsätta backa hem mot MFF – oavsett vad de säger i paus – men i år är MFF bättre förberett på att vinna då också. Och då är hörnorna bara ett av medlen.

Ett par positiva spelarbesked.

Mot Gefle var hela försvarslinjen, inklusive målvakten Johan Dalin, bra. Johan var inte riktigt på topp mot Örebro. Nu var han det. Och eftersom jag gnällt på Ulrich Vinzents offensiva passningsspel (med full rätt tycker jag) känns det riktigt bra att den här gången kunna berömma honom istället. Mot Gefle visade han att han inte bara kan komma fram bra på kanten utan även slå bra passningar och inlägg när han är där framme. Starkt jobbat.

Mittmittfältet ska dock ha det största plusset. RÅP visar allt mer att han kan klara att utföra det vi hoppades att Miljan Mutavdzic skulle göra. Målen var ingen slump. Spelförståelsen är det absolut inget fel på. Robert Åhman Persson ser öppningarna, både för passningarna och dem han själv kan springa upp i. Tidigare har det dock känts som att han varit mycket väl medveten om vad han borde göra, men inte rikigt hunnit med att göra det, om ni förstår vad jag menar. Nu vill jag bara se honom göra det mot ett lag med lite bättre tempo än Gefle också.

Wilton Figueiredo imponerade med sin arbetsinsats och förmåga att vinna boll. Där kan man verkligen snacka om utveckling. Men det som gladde mest var det här: mot Gais tappade han många bollar också, mot Örebro tappade han färre och mot Gefle tappade han inga alls. I alla fall inte vad jag kommer ihåg nu i hastigheten.

Yttermittfältarna och anfallarna fick mest nöja sig med att kämpa och försöka hitta ytor som Gefle såg till mestadels var stängda. Gische lyckades väl bäst. Fast det som mest satte sig i minnet var Jimmy Durmaz hörnor. Läste ni för resten Christer Cederlunds förhandsartikel om Jimmy här i Skånskan? Det var Jimmys 25 allsvenska match, men hans allra första från start. 24 raka matcher som inhoppare i den allsvenska karriärstarten – det måste väl nästan vara något slags rekord?

Nä, nu ska jag snart ner och hämta tvätten.

Och fundera vidare över ett par oerhört inressanta frågor:

Hur trist är jag som har dubbelt så mycket vittvätt som kulörtvätt?

Hur i helsicke har jag kunnat samla på mig så här många strumpor?

och

Hur gammal ska man bli innan det slutar att vara en bra idé att vid torkskåpstömningen rulla in den ena strumpan i den andra och sedan försöka kasta ner det vackert ihoprullade strumpparet i en pappkasse i det ena hörnet? En så där 25 gånger.