De första 20 minuterna av matchen mellan Malmö FF och Trelleborgs FF var MFF mycket bra.

Sedan fortsatte MFF att spela bra – inte lika bra, men nästan – halvleken ut, och fick även in 1-0.

Om matchen tagit slut där hade det känts som ett verkligt styrkebesked.

Nu blev det inte så. Istället kom TFF igen och MFF fick nöja sig med 2-2 efter att till och med ha kommit i underläge.

Innebär det att man ska spela upp den stora gnällvalsen?

Tycker faktiskt inte alls det.

Var uppe och fikade i klubbstugan i pausen. På vägen dit mötte jag och snackade med massor med folk utanför de rena MFF-kretsarna. Ni ska veta att det sades väldigt mycket positivt.

Flera var lyriska över MFF:s spel, bollbehandling och passningstempo.

Ta bara Jimmy Durmaz. När han körde loss var det ingen som hängde med. Och Jeffrey Aubynns passning till 1-0-målet var grym, liksom Daniel Larssons sätt att lura bort Viktor Noring.

Att man sedan tappade efter paus är sådant som händer under försäsongen. Psykologiskt tror jag också att det efter den snygga inledningen och ledningsmålet i den 45 minuten spred sig en känsla av nöjdhet i MFF-leden. Man slappnade av lite grann. Farligt, inte minst mot ett lag som Trelleborgs FF.

MFF borde ha sett tiill att döda matchen den första halvtimmen. Chanserna fanns, både till 1-0, 2-0 och 3-0. TFF är nämligen ett lag det inte lönar sig att spela ut.

Så länge man är med i matchen, så länge som man trots nästan inga anfall och nästan ingen boll kan producera sådana chanser som Mattias Adelstams två träträffar är laget som en envis terrier som biter sig fast i byxbenet. Och ser man inte upp står det plötsligt 1-2.

TFF är ett bra lag. Ett av Sveriges sex bästa ifjor och troligen även i år. Det ska vägas in innan man börjar yra om att det är uselt att bara spela 2-2 mot dem.

Därför ska jag istället för att gnälla plocka fram ett par riktigt positiva saker:

1) Spelet första 20 är redan nämnt. Rena njutningen.

2) Daniel Larssons målform. 1-0 hur kallt som helst och straffreturen till 2-2 skulle bara in.

3) Minns ni när det kändes som en halv katastrof om Ivo Pekalski eller Wilton Figueiredo blev skadade eller sjuka? Jeffrey Aubynns och Ivos samarbete var inte perfekt och alla positioner inte de rätta, men Jeffs spel lovade ändå väldigt mycket.

4) Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad.

5) Utan Noring i TFF-målet hade Malmö FF gjort betydligt fler mål än 2. Och med en trött Peter Abelsson istället för Tobias Mattsson i backlinjen hade det blivit samma resultat.

6) Publiksuccén. Nästan 2 200 åskådare var fler än Höörs IS hade räknat med.

När Durmaz, Hamad, Pekalski, Ricardinho, Daniel Larsson och de andra i MFF kom loss med fart och teknik vann säkert laget många nya supportrar i Mellanskåne. Och egentligen är det fel att bara nämna de spelarna. Alla i dagens MFF är bra med bollen, ta bara Ulrich Vinzents dribbelnummer som ledde fram till straffen. Egentligen var det synd att gammeldansken inte fick lägga den själv. Snart har han ju spelat en halv evighet i Malmö FF utan att göra något mål.

Höörs IS bjöd dessuom på ett bra arrangemang. Vänligt, proffsigt och effektivt! Att lokalisera ut en eller ett par matcher per år för att stärka Malmö FF:s varumärke utanför Malmö är en bra idé. Och det känns som om Höör borde få chansen även nästa säsong.

Höörs IS spelade för övrigt också på lördagen. Nye tränaren Hasse Mattisson fick se sitt lag hålla nollan och besegra Lilla Torg FF med 3-0. Utan Mattias Thylander och Mats Lilienberg.