Tv-kommentatorn avslutade sändningen från matchen mellan Örebro SK och MFF med att säga att Rikard Norling, som gick med bestämda steg över konstgräset på Behrn arena, ändå kunde se tillbaka på en godkänd allsvensk säsong. Därmed bevisade han att han inte har en jäkla aning om vad som krävs i Malmö.
Rikard Norling vet, och till skillnad från Roland Nilsson visste han det redan när han kom.
Brons är inget MFF varken kan eller ska vara nöjt med. Däremot blev det en bra avslutning med fem raka segrar.
Jag gillade också att Malmö FF i sista matchen efter en länge usel insats med vilja och energi vände ett underläge till seger med 2-1. Att laget kan spela en sprudlande vacker fotboll vet alla som följde guldsäsongen förra året. Kan man kombinera den vackra fotbollen med den inställning man haft i slutet av årets allsvenska – personifierat av årets fynd Pontus Jansson – kan det bli riktigt vasst.

Inte minst om man får tid att träna.

De fem segrarna i slutet har nämligen tagits i ett läge när laget egentligen borde gått på knäna.

Ända sedan i somras har Malmö FF tvingats anpassa upplägget till match på match på match på match. Klart att spelet då mestadels sett ut som skit. Fotbollen kan inte vara den enda idrotten i världen man kan prestera på topp i utan en gedigen och frekvent hård träning.

Senast MFF hade en period med sådan var i somras.

Efter det har det varit en kamp för att tappa så lite som möjligt i kvalitet och drabbas av så få skador som möjligt. Samtidigt har Svenska fotbollförbundet istället för att underlätta den anpassningen tagit beslut som bara gjort allting mycket värre.

Eftersom Malmö FF i Europa leage mött så väldigt mycket bättre lag än i allsvenskan behövs det heller inte någon raketfysiker för att räkna ut att det självklart märkts mest där.

Det är en förklaring till fjärdeplatsen i allsvenskan och sistaplatsen i Europa league. Men det är ingen ursäkt och det räcker heller inte.

MFF slipper inte undan kraven för att andra är taskiga mot klubben och att man haft det jobbigt.

Man har gjort mycket fel själva också.

Det tog alldeles för lång tid att reda ut Rolle-gate. När det stod klart att Roland Nilsson skulle lämna för FCK borde han blivit ersatt i ett mycket tidigare skede.

Värvningarna blev för få och för sena.

Guillermo Molins betydelse för laget har till exempel fått alldeles för liten uppmärksamhet. Gische har saknats och det har nästan alla glömt att påpeka. Jag är själv en av syndarna i det fallet. Han var viktig som spelare, pådrivare och konkurrentvässare och han blev aldrig ersatt.

Mathias Ranegie är ett riktigt bra nyförvärv. Ett sådant man ska göra när det vankas ett program med både viktiga allsvenska matcher och internationella cupmatcher. Den 23 augusti var MFF en räddning på mållinjen och en idiotparad av Dinamo Zagrebs målvakt från att avancera til Champions league. Det är fortfarande årets i särklass bästa prestation av ett svensk klubblag i Europa – glöm inte det. Ranegie blev klar för MFF en vecka senare.

Istället för att kanske vara den lilla skillnaden som gjort att MFF nått ända fram kom han in i truppen när det redan var avgjort och har sedan aldrig riktigt kunnat träna på ett vettigt sätt med sina nya lagkompisar.

MFF borde gjort den värvningen tidigare. Eller om det var omöjligt att få loss just honom gjort klart med någon annan lika dyr spelare av motsvarande klass. Man måste våga för att vinna. Om MFF avancerat till Champions league hade man dessutom fått loss pengar till att göra ytterligare nyförvärv och fått en trupp som bättre klarat att stå emot anstormningen av matcher under det som återstod av säsongen.

Men det finns hopp för nästa år.

Jag tror fortfarande på Rikard Norling. När han får bygga från grunden istället för att lappa och laga får vi se vad han och laget verkligen går för.

Jag tror också att MFF-ledningen lärt sig att det är snabbare beslut som gäller.

Man kan inte vänta på att Europa league-spelet ska ta slut innan beskeden kommit om vilka spelare som inte ska få vara kvar i truppen och ett par nyförvärv är på plats.

Inte alla nyförvärven. I modern fotboll måste man hela tiden jobba med truppen, men några måste åtminstone vara i Malmö i god tid innan träningen för nästa säsong sätter igång.

Därför är det en bra signal att tredjemålvakten Dejan Garaca redan fått beskedet att han inte får något nytt kontrakt.

Dessutom är det ett givet beslut. Hans ambition, person och talang är det inget fel på, tvärtom. Men han har inte utvecklats i den takt som gör att det går att se en framtida allsvensk förstemålvakt i honom. I alla fall inte i MFF, ibland kan ett miljöombyte vara det som triggar en utveckling.

Nu kommer IFK Klagshamns Robin Olsen in i Malmö FF. I alla fall förutsätter jag det och det är i så fall ett bra beslut. Jag har sett Robin i fyra division 2- och en träningsmatch i år. I alla dessa har han hållit en mycket högre klass än jag såg Dejan Garaca klara att göra när han ganska länge var utlånad till IFK Malmö och år spelade en mycket kort tid i LB07. Det ger givetvis inga garantier, men det är den jämförelsen som känns mest rimlig att ta till.