Törners MFF-blogg - Bloggar

Arkiv för ‘Mjällby’

Vinsten det i särklass bästa

20 april, 2011 av Ole Törner

Hur bra är Malmö FF? Egentligen?

Full poängpott, tolv, efter fyra spelade omgångar och bästa allsvenska inledningen på 60 år. Ändå är den förhärskande känslan att MFF ännu inte i en enda match kommit upp i lagets maximala kapacitet.
Tidigare har man gjort det i långa eller korta sekvenser i matcherna. Mot Mjällby gjorde man det inte alls.
Möjligtvis i fem minuter efter det förlösande 1-0-målet.

Men det är kanske just det som är måttet på ett riktigt vasst lag: att vinna och vinna och vinna även när spelet inte stämmer. Det måste vara oerhört frustrerande för Mjällby att göra en så bra match, skapa så många chanser och som ett av oerhört få lag vinna statistiken över bollinnehav på Swedbank stadion, och ändå inte få en enda poäng.
Roland Nilsson tackade efter matchen publiken och klacken för att den hela tiden höll igång och i alla fall såg till att spelarna inte slappnade av och blev bekväma med att åtminstone ha 0-0.

Jag har skrivit det förr, och gör det gärna igen. Det hittills klaraste beskedet från Malmö FF i årets allsvenska är att det finns en ruggig bredd i truppen. Hur många hade i början av säsongen ens tänkt tanken att MFF skulle spela ganska lång tid med ett innermittfältspar bestående av Amin Nazari och Miljan Mutavdzic?
Och för den delen att Dusan Melicharek skulle gå in och ersätta en av allsvenskans bästa målvakter Johan Dahlin och göra det så bra? Nu har Dusan hållit nollan i två raka matcher och mot Mjällby var han MFF:s i särklass bäste spelare.
Dags att hylla Melicharek. I Mjällby visste man efter 54 superettanmatcher i det lagets tröja att han är en bra målvakt. Nu vet Malmöpubliken det också.
Givetvis är det även läge att hylla Roland Nilsson för modet att plocka av stjärnan Wilton Figueiredo när han mest gick omkring och trampade runt och balanserade farligt nära ett andra gult kort. Fast egentligen var det ett mod i två steg. Det första var att ta ut Wilton, det andra var att välja 17-årige Amin Nazari.
Det var ju först när Jeffrey Aybynn blev skadad som Miljan Mutavdzic kom in – och han gjorde det faktiskt också riktigt bra.
MFF var slött, långsamt och bekvämt i den första halvleken, men visade ändå styrka genom att komma igen och vinna. Mjällby ska däremot ha ett stort beröm för sin insats och även sitt sätt att spela fotboll.
Peter Swärdh har byggt ett passningsskickligt Mjällby och får massor med beröm för sin förmåga att stötta spelarna individuellt. En kväll som den här känns det lite konstigt att ingen lanserat honom som en möjlig ersättare till Roland Nilsson. Att Stefan Schwarz satt på pressläktaren är ju dessutom omöjligt att låta bli att nämna i det sammanhanget.

Till sist:

Guillermo Molins drog på sig en varning när han firade målet med att dra av sig tröjan och visa gåset.

Onödigt tycker säkert många, och ja. Men skit samma. Det var han värd och klart att man måste få bli glad.

Ni vet väl för resten huvudanledningen till att det blir varning när man firar mål med att dra av sig tröjan? Sponsorerna gillar inte att deras varumärken inte syns på bilderna i tidningar, tv och så vidare – och det gör det ju inte när tröjan är av.

Förbundet säger säkert något annat. Tro dem inte.

Amin Nazari, Dusan Melicharek, match, Miljan, Mjällby, Molins, Stefan Schwarz | 2 kommentarer »

Nu är det läge att vara kaxig

1 november, 2010 av Ole Törner

Hör ni sången, hör ni sången? Hör ni sången Helsingborg?
Ja nu är det ur MFF-synpunkt faktiskt läge att vara kaxig. I alla fall fram till söndag.
För med tio mål upp och avgörandet helt i egna händer är det ett gyllene läge inför den avslutande omgången.
Men den till synes övertygande segern över BP var också en nyttig påminnelse om hur små marginalerna faktiskt är. Fram till Jeffrey Aubynns 1-0 var det trögt, stelt och stundtals alldeles för långsamt.

Men sedan lossnade det helt och hållet. MFF fick ytorna som normalt sett gör att laget blir närmast ostoppbart och mot slutet var det bara Agon Mehmeti som hade kramp.
Bokstavligen alltså. Agon kunde knappt röra sig, men det gick att lösa med ett snabbt byte.

Och på tal om det, vilka byten MFF gjorde!
In kom Aubynn, löste många knutar på vänsterkanten och på presskonferensen berättade Rolle Nilsson att han hittade precis den yta vid den bortre stolpen där man sett en lucka. Sedan kom Dardan Rexhepi in och var ännu vassare. Han kan dra på med fart, slita sig loss och ha tekniken att antingen hitta en lagkamrat i avslutsläge med ett perfekt pass eller själv trycka in bollen.

Med bredden MFF bevisligen har i truppen ska det inte vara någon ko på isen att Ivo Pekalski är avstängd mot Mjällby.

Unge Ivo är allsvenskans store komet och på väg att spela till sig en status som nästan omöjlig att ersätta. Därför gick det ett sus av besvikelse bland de säkert över 2 000 MFF-supportrarna som fanns på plats på Grimsta IP. Inte minst för att det var en ytterst tveksam varning domaren Martin Ingvarsson bestämde sig för att dela ut.
Hur petigt som helst om ni frågar mig.

Men det är ett guld som står på spel och matchen mot Mjällby spelas hemma på Swedbank stadion med 24 000 åskådares stöd i ryggen. Då ska det inte spela någon roll att en av de fem som riskerade att dra på sig en avstängningsvarning gjorde det.

Det kunde slutat mycket värre. Att Tobias Grahn och ”Bagarn” Rosengren är avstängda i Mjällby borde dessutom vara ett minst lika allvarligt avbräck för Blekingelaget. Glöm inte att det finns två sidor av myntet.

Kommer ni för resten ihåg hur Babis Stefanidis kom allt längre från en ordinarie plats i MFF och till slut var så långt bakom den frysta torsken i isboxen att han fick agera vänsterback på träningarna? Bara för att det var den enda platsen som var ledig. På måndagskvällen gjorde han en alldeles utmärkt insats som ytterback, i alla fall fram till dess att Rexhepi skickade upp honom på läktaren för att köpa chorizo.

För övrigt en alldeles utmärkt chorizo. God och närande och perfekt i en tom mage.

Överhuvudtaget var Grimsta IP mil bättre än både Kopparvallen och Rambergsvallen. På det viset är det nästan synd att det numera är en exallsvensk arena.

Till vem som ska ersätta Ivo Pekalski finns det all anledning att återkomma. Rolle Nilsson var i alla fall tydligheten själv när det gällde ett av alternativen. Det blir INTE Rick Kruys. Lårskadan sätter stopp, och det känns som om han är chanslös ändå.

Agon Mehmeti, Dardan Rexhepi, Ivo Pekalski, Jeffrey Aubynn, Kruys, match, Mjällby | 2 kommentarer »

Upp till bevis MFF

23 juli, 2010 av Ole Törner

I våras såg det mesta bra ut för Malmö FF. Poängen ramlade in, spelet stämde och det mesta såg ut som det skulle i ett lag som försöker leva upp till den nymyntade devisen ”vi vill och kan vinna allsvenskan”.
Insatserna som gav 2-4 i allsvenskan och 1-4 i cupen mot Mjällby och 0-2 i den allsvenska återstarten mot AIK var dock inte i närheten av att motivera några guldtankar. Stundtals var det så statiskt, slappt och uselt att ett bottenlag hade skämts över spelet.
Därför finns det inte längre kvar några marginaler. Antingen hittar Malmö FF mycket snabbt tillbaka till den kvalitet laget klarade att visa i våras eller så går laget med snabba kliv mot ett nytt förlorat år.

Det har man inte råd med.
Inte ekonomiskt och knappast heller i kampen för att behålla trovärdigheten i den långsiktiga satsningen på att bli ett ledande lag i Norden.
För att nå dit måste Malmö FF troligen fördubbla omsättningen och dra in mycket mer pengar än något lag hittills gjort i Sverige.
Dit vill man – det upprepar ordföranden Håkan Jeppsson närmast som ett mantra – och man har lagt en bra grund genom att som enda klubb i landet ha en modern, privatägd arena. Men om man inte klarar att fylla den med publik, både med internationellt spel och fler matcher och genom att dra mer folk till de vanliga allsvenska matcherna förvandlas Swedbank stadion snarast till en belastning.
Det finns bara en sak som kan generera den nödvändiga publiken – och inkomsterna: bättre resultat, gärma med bra spel.
Därför är det upp till bevis för MFF.

Vinn, eller försvinn som en ekonomisk maktfaktor. Givetvis avgörs inte allt i nästa, eller nästnästa match. Men för varje gång MFF spelar minskar alltså marginalerna.
Därför tror jag också att klubben måste kasta en del av försiktigheten överbord.

Många av de övriga lagen i allsvenskan har förstärkt. Det har inte MFF, och efter det att man tappat möjligheten att själv ta in spelare riskerar man att tappa kuggar som Guillermo Molins, Jiloan Hamad och Edward Ofere (även om de senaste insatserna från Oferes sida antyder att det mycket väl kan vara en positiv utveckling).
MFF bör därför göra klart med anfallaren Hernane, mittbacken Yago och helst även med mittfältaren Ivan Diaz. Eller kasta fram ett par jokrar.
Man måste också våga säga nej till dåliga bud på viktiga kuggar. Bra bud också, om det handlar om en spelare man absolut inte vill släppa.
Ett exempel: Guillermo ”Gische” Molins kopplas ryktesvis ihop med Sporting Lissabon. Samma Sporting som för något år sedan inte hade råd att köpa loss Emir Bajrami från Elfsborg.

Klarar man inte att köpa Bajrami kan man inte köpa Molins heller. Om man inte lärt sig att betala ordentligt.

Till sist:

Många tycker att MFF borde skicka en tårta till Häcken som tack för segern över HIF.

Men eftersom det är Göteborg och Häcken borde man väl skicka – en bak-else.

Jo jag vet, skjut mig. Men det kan ju ha smugit sig in en go gubbe-läsare som uppskattar sånt.

Håkan Jeppsson, Mjällby, Molins | 2 kommentarer »

En usel insats av MFF

4 juli, 2010 av Ole Törner

Det finns ingen ursäkt som duger för att förlora med 1-4 på hemmaplan – för det var det i praktiken – mot Mjällby och åka ur Svenska cupen.

MFF förvandlade dessutom Moestafa El Kabir till den världsstjärna han inte är.

Och gick på Tobias Grahns provokationer. Börja tjafsa med honom och han blir snarast bättre.

Kom heller inte och säg att det BARA var cupen. Då blir jag förbannad.

Malmö FF är Sveriges överlägset bästa cuplag med 14 titlar. Ingen annan klubb är i närheten. Men det senaste cupguldet kom 1989, för 21 år sedan. Nu var laget fyra matcher från en ny titel - och spel i Europa.

Att gå till final, och helst vinna, cupen var dessutom en klart och tydligt uttalad målsättning för Malmö FF 2010. Nu finns den enda chansen att rädda säsongen i allsvenskan och därmed har Rolle och spelarna satt en alldeles onödigt hård press på sig själva resten av året.

Jag kan tänka mig att en del Mjällbysupportrar snart börjar gaffla om att laget vann för att man var revanschhungrigt efter den taskiga behandlingen man fått av förbundet och MFF.

Det är att förringa det egna laget.

Dels har man inte blivit taskigt behandlat. MFF hävdade sin rätt att slippa spela på en dum och opassande matchdag, förbundet följde reglerna och att det till slut blev spel i Malmö berodde på att det var Mjällbys chans att inte förlora en massa pengar. Det gjorde man heller inte. Tvärtom tjänade man en slant. Tack vare Malmöpubliken.

Men framförallt vann man för att man spelade bra, och att El Kabir var så stark.

Malmö FF var däremot inte bra. Inte i närheten.

Alla de tre första målen kom till efter taskigt försvarsspel. Ja, jag vet att 2-0 var en drömträff. Men det fanns ju inte en MFF-spelare i närheten som kunde stoppa honom från att lalla omkring och ladda i lugn och ro. Om 4-1 också var en försvarsmiss vete fan, för det målet har jag redan glömt.

Det fanns mycket mer att gnälla på.

Här är ett axplock:

Edward Oferes och Agon Mehmetis anfallsinsats. Särskilt som Rolle Nilsson valt att inte ha någon anfallare på bänken. Nu fick Guillermo Molins hoppa in, och vara bäste MFF:are, och Pontus Jansson spela forward mot slutet.

Gische borde spelat från start, eller blivit inbytt tidigare.

Oferes utvisning var fullkomligt onödig. Först tjatade han till sig ett gult kort och sedan fick han chansen att lugna sig, men skulle ändå tvunget knuffa till Patrik Rosengren. Domaren Magnus Ahlsén – en orutinerad superettandomare, det märktes – var nästan lika dålig som ett par av MFF-spelarna, men när han visade ut Ofere var det ett fullkomligt korrekt beslut.

Men utvisningen var bara kulmen på en dålig insats. Eddie skapade inget framåt, gav inte Agon någon hjälp och spelade ungefär som om han redan var såld till någon annan klubb och hade tankarna någon helt annan stans. Och om han inte är såld försämrade han sina chanser att bli det.

MFF hade behövt Daniel Larsson!

Sedan måste man undra vad som hänt med Ricardinho efter skadeproblemen? Han är ju inte i närheten av sin gamla kapacitet.

Och hur kunde MFF undvika att utnyttja de gigantiska ytorna som uppstod på vänsterkanten i Mjällbys försvar hela den sista halvtimmen av den första halvleken. Mjällbybacken Robin Cederberg var inne i centrum och köpte korv och Jiloan Hamad och Ulrich Vinzents hade kunna köra in varsin lastbil på de tomma ytorna. Men inte tusan utnyttjade MFF det mer än sporadiskt. Ibland skiftade MFF kant, men alldeles, alldeles, alldeles för sällan. 1-1 – och 2-1 – där och det kunde blivit en annan match.

Små detaljer kan också jäklas.

Det var inte i närheten av att avgöra matchen. Men när Mjällby var hemmalag på Swedbank stadion sa man nej till att vattna planen. Smart, för plötsligt blev det mycket svårare för MFF att få igång ett kvickt passningsspel. Ännu en bonus var att se till att MFF inte kände igen sig helt och hållet och inte fick uppleva att man hade total koll på omständigheterna när man var i sin egen hemmaborg.

Till sist:

Något förbundet – och domarkontrollanterna – borde fråga Magnus Ahlsén om är vem han egentligen varnade i den 22:a minuten.

Tobias Grahn fick varningen registrerad på sig. Men han var vansinnig eftersom han hävdade att det inte var han som fällt MFF-spelaren, och en av fotograferna på plats hävdar stenhårt att det var mot Moestafa El Kabir domaren riktade kortet. Jag har sett hans bild och det är svårt att tolka den på något annat sätt än att det faktiskt är El Kabir han varnar. Och i så fall. Hade Kabir, Grahn, domaren eller någon annan koll på situationen när El Kabir efter att ha gjort 2-0 slet av sig tröjan, jublade mot Maif-klacken och fick ett gult kort?

cupen, match, Mjällby, Ricardinho | 6 kommentarer »

Rätt att spela i Malmö

3 juli, 2010 av Ole Törner

Jag gillar Mjällby. Det är svårt att inte göra något annat med det lilla uppstickarlaget som hela tiden utmanar och studsar tillbaka till allsvenskan.

Däremot har jag väldigt svårt för allt tjafs jag nu hör om hur synd det är om Mjällby, hur motarbetade man är av förbundet och MFF och hur hemskt det är att tvinga laget att spela sin hemmamatch i Malmö.

Väx upp. Lägg ner. Och inse att det var det enda vettiga beslutet förbundet till slut kunde fatta.

Att placera matchen i Malmö söndagen den 4 juli vilar på tre hörnpelare.

1) Att Strandvallens plan är uppgrävd. Därmed gick det inte att spela där den 4-5 juli.

2) Att förbundet inte godkände Svarta Led i Sölvesborg som reservarena den 4-5. MFF tyckte att det var okej.

3) Att Mjällby sedan låste sig till att att försöka flytta fram matchen så långt i tiden att det skulle gå att spela på Strandvallens nylagda gräs. Malmö FF hade all rätt i världen att vägra spela den 14 juli, fyra dagar efter det att nästa omgång är schemalagd och förbundet visade stor klokhet när man höll fast vid att det är nu i god tid innan den allsvenska återstarten åttondelsfinalerna och kvartsfinalerna ska spelas – i rätt ordning.

En av anledningarna till att inte ta cupen på allvar är just att man accepterat att flytta matcher lite hit, lite dit och lite när som helst.

Det var inte MFF som grävde upp planen, det var inte MFF som sa nej till Sölvesborg. Det enda MFF gjort är att inte gå med på att fullständigt slå sönder sin väl avvägda sommarplanering.

Jag kan ha vissa synpunkter på att det varit helt okej att spela på Svarta Led om Sölvesborg varit hemmalag, men att det med automatik måste vara något annat om två allsvenska lag ska mötas där. Men förbundet har tagit de reglerna och dem kan man inte tumma på.

Sedan är det givetvis så att det är en fördel för MFF att få spela hemma. Inte minst med tanke på att MFF inte vunnit någon av de många bortamatcherna mot Mjällby i allsvenskan eller cupen.

Men uppmaningen måste ändå bli: sluta gnäll och acceptera fakta.

Ta gärna den försvunna hemmafördelen som ett extra tändmedel. Det är fullt tillåtet och är jag snäll väljer jag att tolka de fortsatta klagomålen mot beslutet på det viset.

Felet med den tolkningen är bara att jag misstänker att det i Mjällbyledningen och bland en del av supportrarna fortfarande dröjer sig kvar en övertygelse om att de är offer för något slags justitiemord av förbundet, som dessutom gärna vill gynna de stora klubbarna.

Det är naturligtvis rent trams!

Förbundet har följt reglerna.

Dessutom: Malmö FF kommer att förlora massvis med pengar i höst på att man fått alldeles för många hemmamatcher i allsvenskan på helger istället för vardagskvällar. Det handlar om många miljoner kronor. Om Malmö FF har sådana fantastiska möjligheter att påverka förbundet kan man ju undra varför klubben inte lyckats ändra det beslutet?

cupen, Mjällby | Inga kommentarer »

MFF har valt den svåraste vägen

15 maj, 2010 av Ole Törner

Malmö FF är i viss konkurrens med Elfsborg allsvenskans bäst spelande fotbollslag.

Mest bollsäkert, med den hetaste viljan att vara det spelförande laget och med en trupp fylld av tekniska, passningsskickliga och offensivt duktiga spelare. Problemet är att det inte alltid räcker för att vinna. Och det är ju trots allt det som fotbollen – oavsett hur den ser ut och vilken nivå den spelas på – går ut på.

Jag ska inte trötta ut er med en föreläsning om hur de gamla MFF-legendarerna Bob Houghton och Roy Hodgson, och även framgångsrika lärjungar som Sven-Göran Eriksson och Tom Prahl, revolutionerade och fortsatte att dominera svensk fotboll. Det är historia nu, men är det något den allsvenska historien de senaste 30-40 åren lärt oss är det att det finns två vägar att nå framgång, en enkel och en svår.

De senaste åren har Malmö FF allt mer konsekvent valt den svåraste vägen.

Med Conny Karlsson som tränare har Helsingborgs IF med eftertryck visat att det fortfarande är enklast att nå framgång med den andra.
Fysik, hög press, klassisk prioritering av försvarsfotboll och jobb, jobb, jobb.

Nu vill MFF vinna allsvenskan med en helt annan typ av fotboll, en mer underhållande både för publiken, spelarna och talangerna som ska bygga framtiden för svensk fotboll. Och det tänker jag inte protestera mot.

Tvärtom, efter att i början nostalgiskt ha klamrat mig fast vid gamla minnen, har jag börjat inse att det säkert är ett nödvändigt val. Vill man ha ett snitt på 18 000 åskådare, locka sponsorer och, som MFF-ordföranden Håkan Jeppsson noga påpekade på det senaste medlemsmötet, bli en angelägenhet för fotbollsintresserade långt utanför Malmö stads gränser var det rätt beslut att överge de gamla idealen och börja leka Barcelona light.

Det gamla ”Bob och Roy-sättet” att spela kommer dessutom på sikt att dö ut. Dels i takt med att talangerna helt enkelt varken vill lägga ner den arbetsinsats som krävs för den typen av fotboll eller spela på det viset, dels för att konstgräs kommer att bli ett allt vanligare underlag.

Men då måste man veta två saker. Den första har jag redan varit inne på, att det är en mycket svårare väg.

Elfsborg har i många år i goda stunder kunnat spela ut alla lag och varit i stort sett oslagbart hemma på konstgräset på Borås Arena. Men hur många titlar har egentligen Elfsborg vunnit? Istället är det lag som valt en mer cynisk och klassisk väg som IFK Göteborg och AIK – och nu alltså HIF under Conny Karlssons rutinerade ledning – som fått höja bucklan.

Den andra är att när man väl valt finns det bara en sak att göra: att bli ännu bättre på att göra det man är bra på. MFF kan inte alltid spela matcherna på sina villkor, men måste ändå hålla fast vid det valda spelsättet. Ibland är vinden hård, planen kass och motståndarna stora, starka och jäkligt bra på att utnyttja alla misstag. Då vill många att MFF ska lösa det genom att spela likadant själv. Men med nuvarande trupp har man inte den kapaciteten eller kunskapen.

Om MFF mot ett bra lag – för det är Mjällby – går in i en tävling om fysik, press och kämpande är laget en given förlorare. Som när man i slutet i panik satte upp stackars Pontus Jansson i anfallet och sedan spelade alla bollar i gapet på Robledo och Bagarn.

match, Mjällby | Inga kommentarer »

Mittbackar köper man inte

14 maj, 2010 av Ole Törner

Till skillnad mot många tränare och spelare – i alla fall vad de officiellt säger – tror jag att tradition spelar en roll i fotboll. Om ett lag alltid tappar poäng mot ett annat, ofta sämre, är det inte lätt att bryta den trenden. Och så vidare.

Men ibland är det inte så enkelt.

Malmö FF har aldrig vunnit på Strandvallen. Tre gånger 1-1 i allsvenskan, 1-2 i superettan och 0-1 i fjor i cupen. Det säger i alla fall något. Å andra sidan har Mjällby aldrig besegrat Malmö FF i allsvenskan, varken hemma eller borta.

Vad ska man dra för slutsats av det? Oavgjort? Eller va, fan. Jag tror på MFF-seger.

Malmö FF har radat upp starka poänggivande insatser efter HIF-matchen. Dessutom har man nu fått en vecka att hämta ny kraft efter det täta programmet.

Startelvan känns given, med ett undantag. Får Joseph Elanga fortsatt förtroende eller tar Ricardinho tillbaka platsen? Det känns nästan som man borde ha ett titthål in i Roland Nilssons huvud för att kunna svara på den frågan. Elanga var bra senast. Det talar inte för ett byte.

Att Daniel Anderssons skada (en hård boll på foten – det gör ont) skulle stoppa honom tror jag inte alls på. Han biter ihop och leder styrkorna.

Apropå mittbackar måste jag bara berätta om att de senaste åren har dels en rutinerad och kunnig journalistkollega, dels en minst lika rutinerad tränare jag brukar prata en del med sagt samma sak. Jag har även hört det från andra håll och själv funderat på om det inte ligger väldigt mycket i resonemanget. Vilket då, undrar ni? Jo de har envist hävdat att bland det dummaste man kan göra är att köpa in dyra mittbackar utifrån. Mittbackar hämtar man i de egna leden eller skolar om.

Tittar man på hur det ser ut nu är det svårt att säga att de har fel.

Daniel Andersson är omskolad och ingen ångrar det.

Jasmin Sudic hämtades från de egna leden och gjorde succé.

Pontus Jansson hämtades från de egna leden, skolades om och gjorde minst lika stor succe.

Och ni har väl inte redan glömt Anders Andersson?

I det perspektivet kan man ju verkligen undra om det var nödvändigt att för väldigt dyra pengar köpa in Jimmy Dixon och Gabriel? Särskilt som jag till skillnad från många andra tyckte att de var överskattade redan när de var i full gång. Dixon hade ett uselt offensivt passningsspel och hade definitivt inte passat in i dagens spelförande MFF. Det kändes heller inte som om han brann för att spela i just MFF. Gabriel hade varit en motiverad värvning om han varit en av de tre-fyra bästa mittbackarna i allsvenskan. Det var han inte.

Nä, nu ser vi fram emot ett besök på alltid lika idylliska och trevliga Strandvallen.

Mycket talar för MFF. Men det finns framförallt tre saker som gör mig något orolig:

1) Planen. Den är tydligen lika usel som Nya Gamla Ullevis. Förhoppningsvis håller regnet sig väck.

2) Tobias Grahn. För er som läst den här bloggen tidigare kommer det inte som en överraskning. Grahn är bra. Känns lite grann som antingen gör han en kanonmatch eller så är han övertänd och blir utvisad redan i den första halvleken.

3) Moestafa El Kabir. Springer som en lite tätting på allt och ger varken försvarare eller målvakt en lugn sekund. En riktig pain in the ass-spelare.

Fredag kväll. En liten Imperial Stout står redo i kylskåpet. Liten och liten för resten, de finns väl bara i en storlek när jag tänker efter.

Dåliga planer, Daniel Andersson, Jasmin Sudic, Mjällby, Pontus Jansson | Inga kommentarer »