Äntligen.

Jag skriver det en gång till:

Äntligen.

Är det löjligt långa uppehållet i allsvenskan över. Efter över 50 dagars väntan är det dags för nystart och för MFF handlar det om ett dubbelmöte mot AIK.

Kollegor, och andra, tror ibland att jag skämtar när jag säger att för mig är VM pausunderhållning i väntan på Malmö FF och allsvenskan. Men det gör jag inte.

Det är givetvis oftast en väldigt intressant och högkvalitativ pausunderhållning och jag följer den intensivt. Fast likt förbannat är det just pausunderhållning. Man måste vara en jävla snobb om man tror att fotbollsintresse bara handlar om någon slags kvalitetsmätning. Hjärta, engagemang och lokal förankring är mycket viktigare. I alla fall för mig och det tror jag även gäller för de flesta som läser det här.

Nu är det MFF som gäller igen.

Nu är det allvar.

Laget mot AIK är inte självklart. Men jag skulle bli väldigt förvånad om MFF frångår sitt vanliga system och inte ersätter avstängda duon Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski rakt av med Rick Kruys och Miljan Mutavdzic. Därmed blir det ett hyperintressant läge. Bättre chans att visa upp sig än så här har Rick och Miljan knappast fått på länge. Det gäller att ta den.

Jag tror på följande lag:

Johan Dahlin – Ulrich Vinzents, Pontus Jansson, Daniel Andersson, Ricardinho/Joseph Elanga – Guillermo Molins, Miljan Mutavdzic, Rick Kruys, Jeffrey Aubynn – Daniel Larsson, Edward Ofere.

Att jag väljer att gardera Ricardinho med Elanga beror på att brassebacken i ärlighetens namn inte varit sig lik de senaste månaderna. Mot Mjällby var han inte i närheten av godkänt. Om tränarna haft ett lite större förtroende för Joseph tror jag att han fått ta över. Nu lär det bli Ricardinho ändå och det är bara att hålla tummarna för att han nu när inte bara semestrarna utan även semestersnacket är över ska klara att leva upp till den kapacitet han faktiskt besitter.

Kunde givetvis inte låta bli att avsluta fredagens Stadionbesök för att titta på MFF-träningen med att slinka in på presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic.

Kungen är tillbaka.

Han var på ett lysande humör, rolig, verbal och hela tiden intressant.

Om hans beslut att avsluta den korta timeouten och på nytt tacka ja till landslagsspel finns egentligen bara två saker att säga:

1) I ett huj blir det oerhört mycket roligare och intressantare att se landslaget. San Marino i Malmö blev plötsligt en publikmatch.

2) Att det inte finns någon som helst tvekan om att det är ett bra beslut för alla parter. Zlatan är Sveriges överlägset bäste fotbollsspelare. Ingen är i närheten. Dessutom verkar personkemin mellan honom och Erik Hamrén vara riktigt bra. Med lite tur kan vi kanske till och med få se ett landslag där man verkligen utnyttjar Zlatans spetskvaliteter.