Prenumerera på den här bloggenFör något år sedan gjorde MFF-supportrarna ett evenemang där man cyklade till bortamatchen mot Trelleborgs FF. I går gjorde jag samma sak. Fast särskilt ansträngande var det inte. Det tog fem minuter! Annars var allt som vanligt.
MFF:s mästarspel var sig likt från förra säsongen. Agon Mehmeti påstod bestämt att laget till och med blivit bättre, och efter att ha sett den första halvtimmen är det mycket svårt att säga emot honom. Sedan blev allt för många alldeles för bekväma, men när det som bäst behövdes tryckte man gasen i botten igen.
4-2, den säkra segern, det snabba, tekniska och fyndiga spelet gav i alla fall alla dem som trott att Roland Nilssons förestående flytt till FC Köpenhamn skulle störa laget svar på tal.
MFF klarar att hålla fokus.
MFF är fortfarande ett mycket bra lag.
Och framförallt:
Om fokus någonstans varit fel är det snarast att allt för mycket ljus har fallit på tränarfrågan.
Ja, ni vet.
Först var Roland Nilsson kass, sedan blev han ett geni. Och ska man tro allt som sas hade han först hjälp av tidernas sämste assistent och sedan av allsvenskans genom tiderna mest betydelsefulle andretränare.
Sanningen har väl snarare hela tiden varit att Roland Nilsson steg för steg utvecklats till en mycket bra tränare som hade stor del i guldet, men att huvudförklaringen till att det 16:e SM-guldet kunde skrivas in i MFF-historiken är att man förfogar över en riktigt bra spelartrupp. Och de är kvar. Nästan allihop.
Lägg till att åtskilliga av de unga spelarna som slog igenom redan ifjor har utvecklats ytterligare och kommer att bli ännu bättre.
Hittills har inte snacket om tränarbyte rubbat MFF en tum. Jag tror heller inte att bytet – när det väl görs – kommer att förändra särskilt mycket.
Roland Nilssons jobb i klubben är i stort sett färdigt. Spelartruppen har en klass, ett lugn, en trivsel och ett självförtroende som gör att laget lär fortsätta att vara oerhört svårslaget i allsvensk konkurrens.
Bakom fylls det dessutom hela tiden på. Ni har precis lärt er namnet Amin Nazari. Snart får ni göra det samma med lirare som Filip Helander, Alexander Blomqvist, Tobias Lewicki och många fler.
Nu gäller det ”bara” att hitta en tränare som inte förstör, en klåfingrig typ som ändrar för att sätta en ny prägel som inte behövs. Jonas Thern hade varit perfekt. Synd att timingen inte var det. Förr eller senare kommer han att bli allsvensk tränare igen. Det blev inte i Malmö FF – den här gången.
Vågar man ge sig ut på de stora jaktmarkerna kan lösningen finnas i Real Madrid. Där sitter José Morais som en av fem hjälptränare till stormogulen och kompisen José Mourinho. Morais bakgrund i Sverige, inte minst i Malmö, gör honom till ett intressant val. Jag tror att han direkt kunnat gå in och utveckla laget vidare och till och med lägga till en extra dimension inför Champions League-kvalet.
Kan då verkligen MFF få loss en tränare från Real Madrid?
Lönen är säkert skyhög – även om han som sagt är en av fem assistenter.
Prestigen också.
Men assistent är en sak, huvudansvarig en annan. Fråga Pep.
Ni som bara vill läsa fotboll kan sluta nu.
Måste nämligen till sist sända ett tack till MFF-nestorn Sven Liljegren.
Råkade någon gång nämna för honom att jag avskydde kotlett. En fobi som hängt i från barndomen och som gjort att jag inte käkat denna rätt på minst 40 år. Många tycker att det är en läckerhet. Jag minns den mest som trådig. överstekt, torr, kräkreflexframkallande och hemsk.
Jag kan få dig att äta den påstod Sven.
I torsdags – som uppladdning inför allsvenskan – var det dags.
Sven bjöd hem mig, med Håkan Malmström och Larsson Anders som ”vittnen”.
Såsen var underbar, rödkålen fantastisk och kotletten – okej.
Att jag faktiskt kunde äta den med en viss behållning bevisade att Sven är en mästerkock.
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Chefredaktör och ansvarig utgivare: