Det blev en riktigt trevlig kväll på Stadion med U17-lagets match mot Barcelona.

Även om Barcelona ibland kunde dominera bollinnehavet med sitt klassiska passningsspel var oavgjort 0-0 ett förtjänt resultat för MFF och chansmässigt var det till och med fördel MFF.

Här är de tre mest positiva sakerna från U17-mötet:

1) Resultatet. MFF visade att man på ungdomssnivån fortfarande kan plocka fram lag som klarar att hävda sig även i konkurrensen med de allra största klubbarna i Europa.

2) Publiksiffran. 11 714 var strålande (över 2 000 fler än Helsingborgs IF lyckades locka mot TFF i onsdags!). Efter matchen berättade Barcatränaren Sergi Eclusa att hans spelare närmast blivit chockade när de dan före fått reda på att det skulle komma över 10 000 åskådare och att det syntes i inledningen att de var nervösa. Och för MFF-spelarna blev matchen givetvis ett minne för livet.

3) Nyttan. Publiksiffran hängde inte så lite ihop med varför matchen spelades. Läktarna fylldes med unga spelare från andra lag och de 90 minuterna på planen var bara en liten del i ett stort program i en stor manifestation mot rasism. Alla jag pratade med var överens om att jobbet, som pågått hela dagen, med inbjudna gäster, workshoppar, diskussioner och så vidare gett ett mycket bra resultat.

Matchen då?

Även om det inte bjöds på några mål fanns det många duktiga spelare i båda lagen.

I MFF – som precis som FC Barcelona bytte flitigt – fastnade jag framförallt för de båda mittbackarna Filip Helander och Alexander Blomqvist, vänsterbacken Pa Konate, yttermittfältarna Simon Kroon och Tobias Lewicki, innermittfältaren Kristoffer Jeppsson plus den tunge anfallaren Dino Islamovic. Dessutom gav Zadmir Zekovic mer skjuts åt anfallet när han kom in efter pausen.

Kroon stod för matchens delikatess när han klackade bollen över sig själv och motståndaren och tog sig förbi på vänsterkanten. Och Lewicki var trots att det inte fanns en enda spelare i FC Barcelona som inte var extremt bollskicklig (inkluderat målvakten) ändå den spelare på planen som mest satsade på att utmana och dribbla. Mot slutet av matchen var det ytterst nära att hans offensiva räder gett utdelning. De rev upp stora sår i Barcelonaförsvaret, men det fattades lite precision i sista passningen eller i avsluten från hans lagkamrater. Annars hade det blivit 1-0.

FC Barcelonas U17 spelade för övrigt exakt som A-laget. Så ska det vara  klubben och så har det varit i många år.

I Malmö FF finns det större skillnader. Det går att hitta betydligt större anknytning till den gamla Bob och Roy-fotbollen i det spel som tränarna Anders Palmér och Tore Cervin använder i U17 än vad som är fallet i A-laget. Men det tror jag egentligen inte är något problem. Palle och Tore lär säkert kunna leverera talanger som passar bra in även i det spel som A-laget byggt upp.

Att Ivo Pekalski inte kom med i senaste U21-landslagstruppen är naturligtvis en gåta. Särskilt efter hans insats mot Halmstads BK på Örjans Vall, som var det sista förbundskaptenen Jörgen Lennartsson såg innan han tog ut truppen.

Fast i det här läget är det – i alla fall för mig – svårt att undvika tanken att det egentligen ändå var ganska bra. Nu kan han vara hemma i Malmö, delta i lagets alla träningar och inte riskera att skada sig i landskamperna han skulle tagits ut till. Så, sorry Ivo. Jag unnar dig landslagsplatsen, och du skulle haft den, men när guldkampen mot HIF bara blir hetare och hetare var det ur strikt MFF-egoistisk synpunkt inte fel att en av de absolut viktigaste spelarna slapp bli ”störd” av ett landslagsuppdrag.

Får man tänka så? Det är i alla fall svårt att låta bli…