Den 3 juni 1951 fick Malmö FF sin suveräna och förmodligen för alltid ohotade rekordsvit på 49 raka allsvenska matcher utan nederlag bruten. AIK vann med 1-0 och det blev aldrig jämnt 50.

Den 3 juni 2011 – på dagen 60 år senare – gjorde Rikard Norling sitt första pass som ny tränare i Malmö FF. Med den bakgrund han har, och den status jag är övertygad om att han snart kommer att få i MFF, tror jag att han också kan se det som lite mer än bara kul kuriosa.

Man behöver inte lyssna särskilt länge på Rikard Norling för att inse att han är en person som tycker att fotbollklubbars rötter och historia är viktigt – och att det är betydelsefullt att vårda och ha respekt för den.

Jag har skrivit det förr. Roland Nilsson gjorde ett mycket proffsigt jobb i Malmö FF. Men det framgick ganska tydligt att det var ett äktenskap utan passion från någon av parterna. Ett nytt bevis på detta kom efter hans sista match i klubben.

På presskonferensen efter segern i cupen mot HBK gjorde han som vanligt en kort analys av spelet. På en direkt fråga från en journalist om hur det kändes att sluta i MFF sträckte han sig till att det var ju roligare att sluta med en seger.

Inget känslosvall direkt.

Missförstå mig inte nu. Jag är inte ute efter att klanka ner på Rolle Nilsson och vill inte ta bort något från prestationen han faktiskt utförde. Han lotsade laget till SM-guld och gjorde det samtidigt som MFF både spelade en väldigt sevärd fotboll och klarade att släppa fram massvis med talanger.

Men jag kunde varken då eller nu frigöra mig från känslan att han egentligen inte brydde sig ett dyft om att det var i MFF han gjorde det. Det finns perfektionister som gör ett bra jobb, men lika gärna kunnat göra det på  – Konsum.

Kan man ha fullt fokus på ett jobb utan att ha några som helst starka känslor för arbetsplatsen och omgivingen man utför det i? Svar ja, och bästa beviset är just Roland Nilssons insats i MFF.

Nu blir det skillnad. Rikard Norlings förhållande med AIK var passionerat från båda parter. Samma sak gällde för det han nyss avslutat i Assyriska, och säkert även på hans övriga arbetsplatser. Det är glöd, inlevelse, engagemang – blod på bollen om ni så vill.

Om ni frågar mig blir det då plötsligt ännu mer intressant att följa laget. Det är därför jag till exempel gillar en tränare som bara blev en parentes i MFF-historien och dessutom en misslyckad sådan: dansken Viggo Jensen.

Jensen kunde namnet på varenda MFF-spelare i ungdomssektionen ner till P12-laget och jag träffade honom i stort sett på varje småklubbsmatch jag gick på när MFF var spelledigt. Han ville veta allt. Allt!

Jag tror och hoppas att Rikard Norling kan vara en kombination av Viggo och Rolle, både brinnande och framgångsrik. Och blir riktigt populär bland dem som följer MFF.

Att han vid premiärträningen frikostigt bjöd på sig själv och pratade med snudd på hela staketgänget var en bra start.

Offensiv på planen och charmoffensiv utanför!