Så har polarprisjuryn gjort det igen. Delat ut en hel hög pengar till en farbror som har så han klarar sig och all den uppskattning man kan tänka sig.

Det här är inte ett påhopp på Paul Simon. Han är en av de bästa låtskrivare som går på den här jorden och han har gjort några av de bästa låtar som skrivits. Homeward bound, The Boxer, Sounds of silence, Diamonds on the soles of her shoes, 50 ways to leave your lover. Egentligen behöver man inte säga mer än så för att rättfärdiga alla hedersbetygelser som tänkas kan till honom.

Men för i h*&%¤#e!

Kan ni vara tråkigare?

Nu har juryn snart delat ut pris till alla sina idoler från uppväxtåren. Paul McCartney, Dylan, Elton John, Springsteen, Pink Floyd, Led Zeppelin, Peter Gabriel.

Jag fattar att ni vill bli ett musikens Nobelpris. Fatta då detta: anledningen till att så många fnyser ”vem tusan är det” när priset delas ut är också en stor anledning till dess internationella renomé. Man blir inte ett stort och respekterat pris genom att dela ut hedersbetygelser till artister/författare som hela världen redan känner till och uppskattar. Tänk om Svenska Akademien hade delat ut priser som ni gör? Då hade priset gått till Stephen King och PD James. Förvisso duktiga skriftställare, men knappast författare som idag för litteraturen framåt.

En miljon i fickan på en Paul Simon  eller en Paul McCartney betyder ingenting på det stora hela. Men en miljon – och den uppmärksamhet som följer med ett stort pris – till en en artist som idag ligger i framkanten men inte har nått den breda publikens öron skulle göra en värld av skillnad.

Jag ska inte trötta er med att, i år igen, sätta ihop en lista med förslag på tänkbara och mer spännande pristagare. Det mesta är faktiskt mer spännande i den här aspekten än 60- och 70-talens dinosaurier.

Detta sagt med den allra största respekt för de flesta av de som faktiskt fått popmusikdelen av priset.

* * *

Eller, vänta lite! Innan ni tar mitt råd och börjar dela ut priset till musik som är här och nu så måsta Kraftwerk få det.

Jag recenserade min första skiva för elva år sedan (det var den holländska samplerartisten och sångerskan Solex skiva Low kick and hard bop) och har aldrig delat ut två ettor på en och samma vecka någon gång. Förrän denna vecka vill säga. Men får man en ny Jason Mraz och en ny Peter Lundblad på sitt skrivbord så…

* * *

Jason Mraz bjuder på sitt fjärde album, Love is a four letter word (Atlantic), på snygga arrangemang och en lätt, luftig och elegant mainstream-produktion. Synd bara att den snygga förpackningen innehåller ett stort ingenting.

“I’m gonna love you like the woman I love”.
Herregud, texterna… Jag hade kunnat fylla hela den här recensionen med osnyggt formulerade plattityder som denna. Och när låtskrivandet är nästan lika menlöst som Mraz röst kan inte betyget bli mycket annat än en etta. Bara ett par låtar, “5/6” och “93 million miles”, lyfter sig upp till en godkänd nivå.

 * * *

Har man en gång gjort en av de där låtarna som blivit som synonym med svensk sommar är det svårt att bli något mer än den där låten. Fråga Peter Lundblad. Trots att han gjort en hel hög album har jag svårt att komma på en enda låt med honom förutom “Ta mig till havet”. Eller, ja, det skulle vara “Ge apan i dig en chans” då.

På nya En obotlig romantiker (Frituna/EMI), med vilken han firar 40 år som skivartist, försöker han igen att få till en sådan där låt. Men det vill sig inte för “Du och jag och sommaren”. Det är väldigt svårt att skapa den typen av guld när man verkligen försöker; att göra det två gånger är i det närmaste hopplöst.

Resten låter trist, daterat och inte sällan småtöntigt (“Aj, aj, aj, jag är förälskad i dig”!). Men det finns nog insikt om problemet. För säkerhets skull dänger Lundblad på nya versioner av sina tre största hits som bonus på slutet.

 * * *

Jag vet inte om Jason Mraz tyckte att han var fyndig när han satte titeln Love is a four letter word. Det är ju en lite halvkul ordlek. Eller var första gången någon använde den någon gång på, typ, 1400-talet. Det finns åtminstone en film, en barnbok och en låt som Bob Dylan skrev åt Joan Baez som delar den.

Känns lite trött som skämt betraktat…

 * * *

“Du och jag och sommaren”? Har inte någon annan gjort den låten innan?

En kollega läser min recension av Peter Lundblads platta och reagerar över låttiteln. Jag googlar och jovisst. Mats ”Peta in en pinne i brasan” Rådberg deltog i melodifestivalen med en låt med just den titeln 1977. Men det är inte samma låt även om den var lika dålig den.

Nog om kass musik, vi gräver i arkivet istället och fiskar upp den här godbiten:

http://www.youtube.com/watch?v=9OCFeHpgH4k

När jag hör titeln 999 associerar jag till det gamla brittiska punkbandet som följde Clash tätt i hasorna. Men Kents nya låt som bär just den titeln är naturligtvis något helt annat. Syntarna är nedtonade den här gången. Istället låter Kent gitarrerna tala. Gitarrerna och Joakim Bergs röst och ord.

”Alla mina tankar kretsar kring dyra saker
Baby, var har du varit, vi har redan tänt på grillen
Vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer.” 

Arrangemanget är smakfullt och produktionen detaljrik. Melodin är stor och omfamnande utan att på något sätt vara påträngande. Den växer med varje lyssning och det står snart klart att bandet är tillbaka i en form de inte har varit i på länge. Det bådar gått inför albumet ”Jag är inte rädd för mörkret” som kommer 25 april.

Osannolikt coolt, dessutom, att vad som måste betraktas som refrängen inte kommer förrän 5.45 in i låten, då återstår mindre än två minuter av låten.

Sitter och skriver på en recension på Bear in heavens nya platta och kommer på något sätt att tänka på denna fantastiska låt som jag helt hade glömt bort – och definitivt inte lyssnat på de senaste 20 åren. Dags att gräva i vinylsamlingen och se om jag inte har den någonstans i gömmorna.

* * *

Noterar i Huffington Post att Newt Gingrich, en av männen som tampas om posten som republikansk presidentkandidat, tar 50$ av sina supportrar för nöjet att bli fotograferad med honom. Har han lärt av Eric Saade, kanske. Intressant att att Saade uppenbarligen värderar sig själv högre än den politiske veteranen Gingrich som, oavsett vad man tycker om hans politik, ändå suttit som talman i kongressen. Ifall någon till äventyrs missat det ska ju Saade ha nästan 1 500 spänn från sina fans (till största delen barn) för en bild, en autograf och byta några ord.

* * *

För många innebär The Modern Lovers psjälvbetitlade debutplatta från 1976 det verkliga startskottet för punken och det ligger det nog någonting i, även om många (The Standells, MC5, The Stooges och Velvet Underground för att nämna några) varit med och lagt grundstenarna. Nu kommer sångaren Jonathan Richmond till Way out west. Det tycker jag är precis hur kul som helst – inte minst som jag aldrig sett honom live tidigare.

Här sitter man på jobbet medan Leon Russell spelar på KB. Man kan inte alltid få som man vill…

Han fick ju inte någon vidare kritik för sin Göteborgsspelning och mer sentida youtube-klipp visar med all önskvärd tydlighet att rösten inte är vad den har varit. Men det skulle ändå varit kul att se den nu drygt 70-årige hjälten  med ett cv långt som själva Mississippi, som spelat med alla från Frank Sinatra till Eric Clapton, George Harrison, Bob Dylan och The Rolling Stones.

Men jag fick i alla fall åka samma tåg som honom från Göteborg till Malmö idag. Så nu har jag sett rockvärldens schysstaste skägg i verkligheten. Sorry ZZ Top!

Och sorry fotokonsten, får man väl säga efter denna suddiga mobilbild. Men skägget är där i alla fall.