Arkiv för mars, 2011

I-landsproblem med Heroes och Misfits

30 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Såg i helgen till att samlingen av Heroes-boxar blev komplett och noterade med lika delar förvåning och irritation att de – trots en enhetlig design vad gäller form och typsnitt – fått till en fjärde variant på grad och placering av ryggdesignen.

Jag är medveten om att detta är ett första rangens i-landsproblem men jag tycker genuint illa om när boxarna inte ser snygga ut tillsammans i hyllan. Dvd-boxar är ju knappast speciellt billiga och då är väl det minsta man kan begära en enhetlig design.

Nu är Heroes knappast det enda fallet i dvd-hyllan som håller ihop illa. Efter tre säsonger av fantastiska snutserien The Wire bytte man plötsligt till en tunnare typ av box som förvisso tar mindre plats men inte alls har samma gedigna känsla som de tidigare. Weeds har flyttad runt och ändrat grad på sin logga så att man blir nästan sjösjuk.

Och värst av alla är väl egentlighen Mad Men som körde sina två första säsonger i en oversizead box gjord för att se ut som cigarettpaket – vilket ju passade en serie där alla kedjeröker – för att sedan gå över till en mer vanlig box. De två första säsongerna är dessutom för höga för att gå in i min dvd-hylla vilket gör att serien, som tillhör mina favoriter, får ligga på undantag på golvet i dvd-skåpet.

* * *

På tal om Heroes tipsade Kulturbloggens Kristina Nilsson om en brittisk sci-fi-serie på samma tema. Det tog två avsnitt sedan var jag en fan.

Misfits visas mig veterligen inte på någon tv-kanal som finns i de stora kabel-tv-bolagens utbud här men finns tillgänglig på import-dvd. Och jäklars vilken bra serie det är. Den är betydligt skitigare och råare än sin amerikanska motsvarighet. Så är det också ett gäng villkorligt dömda ungdomsbrottslingar som får – eller drabbas av – diverse krafter.

Kidsen svär, super, knarkar och har ihjäl sina övervakare på löpande band. På något sätt finns det ändå något älskvärt över serien; ett tilltalande underifrånperspektiv som ligger mil från den amerikanska serien som man får anta att den inspirerats av. Att de inte omedelbart känner igen, behärskar eller inser nyttan med sina förmågor är också något som gör den mer trovärdig – om man kan använda det ordet om en serie som handlar om människor som träffas av blixten och får superhjälteförmågor

Dessutom gillar jag att britterna för ovanlighetens skull snor något från amerikansk tv istället för tvärt om. Lustigt nog ryktas det om att en amerikansk remake är på gång. Det låter mycket illavarslande…

* * *

Popkulturella företeelser som heter Misfits brukar vara rätt lyckade. Tänk bara på Glenn Danzigs gamla punkband (med ”hits” som Die die my Darling, Mommy can we go out and kill tonight och I turned into a martian) eller John Huston-filmen med samma namn. Filmen är riktigt bra men skulle visa sig fördömd för de medverkande.

Clark Gable dog av en hjärtattack utan att ha hunnit se det färdiga resultatet. Marilyn Monre färdigställde aldrig någon mer film – hon dog under inspelningen av Somethings got to give som aldrig blev klar. Montgomery Clift sjönk allt djupare ned i alkoholmissbruk och var död några få år senare liksom Thelma Ritter. Manuset till filmen skrevs av Marilyn Monroes dåvarande make, den fantastiske dramatikern Arthur Miller (En handelsresandes död, Alla mina söner, Häxjakten), och han skulle aldrig skriva något mer filmmanus.

Vårkänslor, Göteborgspunk & fåfänga

26 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Så sjunger Jönsson i Göteborgspunkbandet Attentat i sången Lucy & jag:

Jag har talat med Lucy
Jag har gjort det igen
hon kom ner från himlen
för att visa mig hem

Vi gick ifrån Plaskis
till Röda sten
Vi tittade på båtar
i månljusets sken

Jag minns ännu den dagen
då man invigde bron
folket jublade
åt brospannets prakt
det var den bästa av världar
tyckte jag då
jag njöt av framtidens kraft

Det är bandet hemkvarter i Göteborg han sjunger om. Det är också mina hemkvarter. Jag bor kanske 100 meter – ett kvarter – från plaskis, som är plaskdammen nedanför skolan där min äldste son går.

Det är för övrigt en av totalt två låtar med punkband som jag känner till som handlar om, eller utspelar sig i, det här grannskapet. Den andra är De Lyckliga Kompisarnas Älvsborgsbron (japp, det är samma bro som invigdes i Attentat-låten). Det tål att tilläggas att DLK är ett Stockholmsband, Uppenbarligen kan de ändå inte hålla sig från att sjunga om Göteborg (de gör så också i Ishockeyfrisyr).

Ja, och så finns det ju Majorna brinner med Troublemakers men den handlar ju om hela stadsdelen…

När jag alldeles nyss promenerade förbi plaskis var det mer än lite vår i luften. Solen sken, fåglarna kvittrade och alla stadsdelens unga punkare tycktes ha samlats vid den ännu vattentomma bassängen i full regalia. En tjej i 15-årsåldern hade en skinnpaj med Cortex målat på ryggen. Jag blir på gott humör. Det finns hopp om ungdomen, trots allt.

Punk och vårkänningar. Det är fina grejer det.

På tal om Attentat hittade jag klippet ovan från den fantastiska återföreningsspelningen i höstas. Mig ser man 4.07 och 4.13 in i klippet. Hur fåfäng är man inte när man omedelbart letar efter sig själv i klipp från spelningar man varit på? Dessutom syns det tydligt hur jag sträcker på mig för att synas i bild… Suck.

Fotnot:  Cortex var ett klassiskt göteborskt punk- och postpunkband som fanns mellan åren 1980 och 1988 med bland annat Freddie Wadling. Låten ovan får väl sägas vara deras mest kända.

Criminal Minds, pilotsäsongen etc. etc.

25 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Criminal Minds är en helt okej police procedural (genre som försöker skildra en polisstyrkas arbete) i CSI:s efterföljd. Själv gillar jag Criminal Minds bättre än CSI, inte minst för att det är mindre hokus pokus i den. Jag kan inte se CSI utan att svära över DNA-test som görs blixsnabbt och samkörda datorregister som hittar vem som var som helst innan du hinner säga 1984.

Nu har även Criminal Minds fått en spin off och igår kväll hade Criminal Minds: Suspect Behavior premiär på Kanal 5. För det första kan man bara buga sig för skådespelaruppbådet.

Forest Whitaker, i den ledande rollen som Sam Cooper, är en av mina absoluta favoritskådespelaren. Hans lufsiga rörelsemönster och det där hängande ögonlocket kan få honom att se både jovialisk och en smula bakom ut. Men under den där förrädiska ytan döljer en blixtrande intelligens som han inte har några som helst problem att få fram på vita duken/tv-skärmen.

Just den där dubbelheten gör honom helt fantastisk i psykopatroller. Minns honom som Idi Amin i The last king of Scotland. Han var seriöst skräckinjagande i den rullen… Han var också briljant som den besatte internutredaren Jon Kavanaugh i The Shield. Men han fungerar faktiskt lika väl som den betydligt stabilare och mindre psykopatiske enhetschefen i Criminal Minds: Suspect Behavior. Låt vara att rollen kanske inte är lika utmanande.

Bakom Whitaker finner vi Janeane Garolfo (Saturday Night Live, 24, Vita Huset) som även hon är en personlig favorit. Dessutom dyker Vita Husets mysfarbror Toby Ziegler (eller Richard Chiff som hans mamma kallar honom) en återkommande roll som högste chefen.

Framför allt gillar jag med premiäravsnittet att de tog sig tid att göra sin bov till en människa – inte bara det monster som hans handlingar gör honom till.

Buffyfaktor: 1. Janeane Garolfo var med i duktigt usla filmen Southland Tales där även Sarah Michelle Gellar (Buffy) var med.

* * *

Criminal Minds: Suspect Behavior hade premiär 16 februari i USA. Femman visar den alltså med bara lite drygt en månads fördröjning. Det tar sig, det tar sig.

* * *

Fredrik Strage citerar på DN På Stan-bloggen tidningen Peoples grundare Richard Stolleys resonemang hur han väljer personer till omslaget: ”Ung är bättre än gammal, vacker är bättre än ful, tv är bättre än musik, musik är bättre än film, film är bättre än sport, allt är bättre än politik och ingenting är bättre än en kändis som just har dött.”

* * *

TV Guide sammanfattar pilotsäsongens okejade projekt här. Sarah Michelle Gellars kommande projekt och nya Charlies Angels har jag redan berättat om. Men här finns mer av intresse. Som en reboot av Wonder Woman. Pilotavsnittet är skrivet av David E Kelley som skapade Ally McBeal. Bland skådespelarna märks Adrianne Palicki (från Friday Night Lights) i titelrollen och Elizabeth Hurley (Austin Powers).

* * *

Enligt samma källa har nedläggningshotade Fringe fått respit. Fox ger den en säsong till. Det var lite oväntat.

* * *

Är det inte kontraproduktivt att ha långa, superirriterande och inte förbispelningsbara antipiratkopieringsbudskap på köp-dvd:er? Man har ju liksom redan köpt filmen…

På tal om aburda antipirater kan man på Law.com läsa om hur 13 skivbolag stämt fildelningsföretaget Limewire på 75 000 000 000 000 dollar (om jag fått antalet nollor rätt). Det är fem gånger mer än USA:s nationalskuld. För att den ekvationen ska gå ihop måste varenda människa på den här planeten ha laddat ned olagligt för 10 800 dollar var.

Domaren bedömde naturligtvis detta som absurdt och skrev bland annat i sitt domslut: ”As defendants note, plaintiffs are suggesting an award that is ‘more money than the entire music recording industry has made since Edison’s invention of the phonograph in 1877.'”

* * *

En annan musikalisk ekvation: Lady Gaga – Madonna + Lynyrd Skynyrd =

Älskar hennes sätt att återuppfinna sig själv. Hela tiden.

Elizabeth Taylor överlevde runmakaren

24 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Tre klassiska teaterpjäser som blev tre likaledes klassiska filmer med Elizabeth Taylor.

Mel Gussow, New York Times legendariske teater- och filmkritiker, skrev tidningens dödsruna över Elizabeth Taylor. Det är en av cirka 4 000 texter han skrev för tidningen men han skulle själv aldrig få se den publicerad.

Det är knappast någon hemlighet att stora medier förbereder dödsrunor för kändisar långt innan de är döda. I fallet med Elizabeth Taylor ledde tillfälligheternas nyck till en ödets ironi.

Att den kanske sista stora stjärnan från Hollywoods gyllene era skulle gå bort kom kanske inte som världens största överraskning. Hon var ju trots allt 79 år gammal och det är klart att en tidning av New York Times storlek hade en dödsruna förberedd. Så väl förberedd faktiskt, att dess författare hann gå bort inte mindre än sex år innan objektet för runan.

Sålunda lyder bylinen:
”Mel Gussow, the principal writer of this article, died in 2005. William McDonald and William Grimes contributed updated reporting.”

För övrigt anser jag att hon var helt lysande i filmatiseringarna av Tennessee Williams Katt på hett plåttak och Shakespeares Så tuktas en argbigga. I den sistnämnda spelade hon mot Richard Burton som hon var gift med inte bara en utan två gånger. Det sägs att de privat fick många tillfällen att träna på att gräla, något som kom väl till pass i den filmen.

Forks före Twilight

23 mars, 2011 av Ralph Bretzer

För ett halvår sedan skrev jag ett inlägg om platsernas betydelse för populärkulturen. Det handlade om hur vissa platser blir kultplatser dit fanns kommer för att minnas, söka gemenskap eller, framförallt, för att komma närmare bandet, artisten eller karaktärerna i en berättelse – ja, för att på något litet sätt skriva in sig själv i berättelsen.

Över de senaste åren har den lilla timmer- och fiskestaden Forks på Olympiahalvön i delstaten Washington i USA blivit just en sådan kultplats. Det har jag förstått när jag pratar med kompisars tonårsdöttrar som snöat in på Twilight-böckerna och filmerna. Än mer får jag det klart för mig när jag ser dokumentären Destination Forks: The real world of Twilight.

Det ska sägas med en gång. Jag är ingen twihard, inget fanatiskt fan av Stephanie Meyers berättelser. Jag har inte läst böckerna och har bara sett den första filmen – och den tyckte jag inte var särskilt bra. Den första Twilight-rullen har, i mina ögon, lite karaktären av två inledande tv-serieavsnitt visade tillsammans snarare än en väl genomarbetad filmdramaturgi. Den enda anledningen att jag såg den till att börja med är att den utspelar sig just i Forks.

Vykortet ovan, avfotograferat ur mitt privata fotoalbum, torde vara taget någon gång under 90-talet. Det är i alla fall köpt hösten 1999 när jag själv kom till Forks första gången, ett halvt decennium innan den första Twilight-boken kom ut. Den visar ett samhälle som uppenbarligen inte riktigt vet vad det ska skryta med. En väldigt typisk amerikansk genomfartsväg genom en väldigt typisk amerikans småstad mitt ute i skogen. En timmerbil med stora stockar och ett par motell. Det var före Bella och Edward…

Själv hamnade jag i Forks av en slump. Jag bodde i Seattle och ska man bila ut till Stilla Havskusten är det lite för långt för att göra som en dagstur. Forks låg på rätt ställe och där fanns ett motell (det i vänsterkanten på vykortet) som var både rent, prydligt och hade duschar med stadig temperatur (långt ifrån någon självklarhet, dessvärre).

Forks var, som vykortet antyder, på många sätt ett rätt intetsägande samhälle; men ett intetsägande samhälle i en spektakulär omgivning. Stilla havskusten som inte ligger långt därifrån är vild, skrämmande och vacker på samma gång. Vi besökte den på under sen höst och tidig vår. Havet var rasande och tycktes tränga upp mot oss och vilja slita med oss ut när vi gick längs Rialto beach. Längs stranden ligger gigantiska stockar som havet tuggat i sig och spottat ut. Längre söderut fanns stålskeletten av sedan länge strandsatta och övergivna fartyg på stranden. Det var inte svårt att inse vad det kunde göra med en liten människa.

Skogarna runt samhället  är massiva och mystiska. Sjöarna, bergen, dimman och det ständiga regnet – Forks kallas USAs regnigaste stad – gör sitt till för att skapa en stämning av mystik. Det är inte alls svårt att se var Stephanie Meyers hämtat sin inspiration ifrån. Sedan finns det både större och mer pittoreska städer och samhällen på Olympiahalvön, till exempel Port Angeles och Port Townsend.

Destination Forks: The real world of Twilight må vara ganska ansträngande att se för den som inte är Twilight-fan även om galna fans alltid är kul att se på. Filmen har också rätt mycket karaktären av reklamfilm för allt som har med Twilight att göra. Men det är ändå intressant att se vad den typ av exponering som en framgångsrik bok- och filmserie med stor fandom betyder för ett samhälle.

Filmen lyfter naturligtvis fram just de människor som är positiva till de förändringar som tillströmningen av turister innebär men det är självklart att när konjunkturen för timmer faller så innebär turismen ett välbehövligt tillskott. Man anar dock att det funnits en diskussion om att orten förknippas med mörka krafter, vampyrer och varulvar.

Det är inte utan att man drar lite paralleller till hur kommunalrådet i Åmål for ut i Aftonbladet mot filmen Fucking Åmål innan den hade premiär och sedan raskt ändrade sig när han insåg vad filmen betydde för bygden i form av publicitet och besökare. Man anar också en  ny stolthet över hembygden. Nu finns det ju något annat att sätta på vykorten än timmerbilar och motell. The Swan-house och The Cullen-house till exempel. Det sistnämnda är dessutom ett bed & breakfast som lär ha dragit in storkovan på plötsligt bli en del av ett världsomspännande fenomen.

Lärorikt med sociala medier

22 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Om det inte hade varit för Twitter så skulle jag inte ha vetat om att Loleatta Holloway var död. Ärligt talat hade jag inte ens vetat vem hon var om det inte vore för Twitter. Just nu är hon world wide trending topic, trots att hon knappast tillhörde de mest namnkunniga i sitt gebiet.

Inte så att jag inte hört henne. Det har jag. Massor av gånger. Och det har du också gjort. Det är hon som är discosångerskan med en röst som en luftvärnssirén och som har förgyllt massor av hits genom åren. Kanske ingenting som varit min kopp te, direkt, men definitivt omisskänlig med sin fenomenala styrka.

Lyssna på den magnifika uppväxlingen som kommer när Loleatta tar över bakom micken på Dan Hartmans Relight my fire från 1980. Hon kommer in 2:20 in i klippet.

Bra låt förresten. Och tusan vad Jamiroquai måste lyssnat mycket på det här innan de bestämde hur de skulle låta…

Black Box Ride on time var en annan megahit – den bäst säljande singeln i Storbritannien 1989 – som bars fram av hennes röst. Vokalspår är samplat från Loleatta Holloways Love sensation från 1980.

Loleatta Holloway blev 64 år gammal.

Låt för dagen…

22 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Idag är det den av FN instiftade Världsvattendagen. Det tar jag som en ursäkt att bjuda på en äkta southern soul-pärla från 1961 och gömmorna på Stax Records.

You don’t miss your water var ursprungligen en b-sida till en låt som de flesta glömt bort. Det var inte förrän radiodiscjockeyerna började vända på skivan och spela b-sidan som försäljningssiffrorna började vända uppåt. Idag är väl William Bell mest ihågkommen för just den här låten, skriven av Bell när han befann sig i New York och längtade hem till Memphis.

You don’t miss your water ’til the well runs dry.

Själv upptäckte jag låten när jag hörde en liveinspelning med Daniel Lanois (demonproducenten bakom en rad U2-plattor och Emmylou Harris mästerverk Wrecking Ball) på P3 Live, där han framförde en förödande vacker tolkning ensam med gitarr. Den versionen har jag dock inte lyckats hitta någonstans.

Supermåne, skördemåne, varulvsmåne

19 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Fullmånen lyser som en fyr genom hela den gotiska – och en stor del av den ickegotiska – skräckfiktionen. Den ekar genom många, många generationers folkliga kultur och mytbildning. Och gör så än idag.

Twilight-filmen New moon, bandet Dead MoonMoon madness med Blue for two, Bad moon rising med Creedence, The killing moon med Echo & the Bunnymen. Se där några få bland massor av exempel. Själv har jag en gång i tiden haft ett band som hette Grapefruit Moon, med ett lån från Tom Waits.

Månen styr tidvattnet men styr den våra sinnen? Får den oss att bli mer utlevande och… galna?

Svaret från vetenskapen är ett hyffsat entydigt nej. Om det kan man till exempel läsa i den här intressanta artikeln på Skånskan.se. Som vanligt är dock inte alla överens.

Kanske sov människor sämre förr i världen under de perioder natten var ljusare, inte minst under skördeperioden när det var fullmåne och folk jobbade längre än vanligt.

Att lida av sömnbrist och eller av att vara utarbetad kan ju få människor att agera på ett annat sätt än de skulle i vanliga fall. Men idag är det ju ändå såpass ljust på de flesta ställen med gatlyktor utanför vart och vartannat fönster att det knappast har någon större inverkan.

Men det hindrar ju inte att det även i modern populärkultur finns ett sug efter övernaturliga förklaringsmodeller. Även om man kanske inte tror på dem på riktigt så sätter de fantasin i rörelse.

Framförallt en kväll som den ikväll, där månen står oss närmare än vad den gjort på två decennier.

När jag känner efter så är nog ögonbrynen i alla fall lite sammanväxta. Vem vet, kanske kommer det en transformation till aftonen: pälsen växer ut, klorna och huggtänderna likaså. Och börjar jag inte känna ett behov att springa upp på närmsta klippa och yla sorgset mot skyn?

* * *

På temat traditionell kultur kontra modern populärkultur läser jag en artikel i National Geographic om hur populärkulturen sliter i och på de traditionella shaolin-munkarnas värld. Många av dem som söker till klostren och kung fu-akademierna hoppas på en framtid inom mer våldsinriktade kampsporter (framför allt kickboxning och mixed martial arts) eller inom filmens mer akrobatiska variant av kung fu snarare än inom den mer filosofiskt buddhistiska – mer genuina – inriktningen som traditionen bjuder.

I det ursprungliga Shaolin-templet i Song-bergen har man sett till att göra business av intresset som väckts av filmer som de med Bruce Lee, Jet Li och Jackie Chan. De som står i besöksbutiken och säljer varumärkesskyddade shaolin-téer och tvålar må ha munkkläder och rakade skallar men visar sig vara anställda som får betalt för att spela rollen.

En som är traditionen trogen är Shi DeJian. Trots att han sökt avskildheten är han flitigt förekommande på klipp på YouTube där han utövar sina konster. Så har då även han trots allt blivit en del av populärkulturen.

* * *

– Man kan inte besegra döden men man kan besegra sin rädsla för den, säger Shi DeJian i National Geographic-artikeln.

Och den rädslan har han onekligen bemästrat, vilket vi kan se i klippet nedan. Han har ett vackert ställe att träna på, det får man erkänna, men ett som kräver att man har sin rädsla för höjder under lika stor kontroll som balansen…

Själv lider jag inte speciellt av höjdskräck men skulle ändå inte ens fundera på att gå ut på det där taket, än mindre hoppa omkring där.

Hursomhelst: om man ska dra någon slutsats av artikeln (läs den – den är både intressant och välskriven) är det paradoxen att populärkulturen både sliter på den traditionella kulturen och får den att leva vidare.

Och på något sätt har det väl alltid varit så. Det som inte utvecklas och förändras dör ut eller blir inlåst på museum. Allt som är fast förflyktigas och allt som är levande förändras.

Läs våra bilagor