Arkiv för ‘70-talet’

Patti Smith sjunger för påven

14 november, 2014 av Ralph Bretzer

Jesus died for somebodys sins but not mine.

Så lyder Patti Smiths kanske mest kända textrad. Den finns på hennes turné-t-shirts och den är med i en hennes tolkning av Thems gamla soulrockdänga Gloria, från debutplattan Horses som kom ut i nådens år 1975.

Nu har påven bjudit in Patti Smith att sjunga på Vatikanens julkonsert i Rom. Den såg man inte komma. En påve med god musiksmak…

Vad var det Dylan sjöng en gång i tiden? The times they are a´changing… Jag tror inte hon hade spelat där under förre påven om man säger så. Men frågan återstår: kommer hon att spela Gloria?

Bobby Womack har gått ur tiden

28 juni, 2014 av Ralph Bretzer

Bobby

Foto: TT

Hade egentligen tänkt skriva om Bunny Wailers Sverigebesök men det får bli imorgon. Idag kom nämligen nyheten om Bobby Womacks bortgång. Så här skrev jag när hans senaste album, The bravest man in the universe, kom ut för två år sedan:

När Joe Henry rattade Solomon Burkes comebackplatta, den mästerliga “Don’t give up on me”, gav han den gamle soullegendaren en varm och tidlös musikalisk omgivning.
Blur- och Gorillazsångaren Damon Albarn och XL-bossen Richard Russel gör precis tvärtom med Bobby Womacks första album med eget material sedan 1994.
Womacks själfulla stämma kontrasteras med ett ödsligt piano och sprakande elektroniska maskinrytmer. Resultatet är hänförande. “The bravest man alive” tar Womacks klassiska soul och placerar den mitt i samtiden. Det bådar gott inför sommarens Sverigebesök.

Betygsfemman var självklar, platsen på årsbästalistan likaså. Womack hade varit borta länge och jag kan inte påstå att jag lyssnat ihjäl hans 80-tal. Men musiken han gjorde på 70-talet ligger mig mycket nära hjärtat; kanske framförallt låten Across 110:th street – en av mina favoritlåtar genom alla tider.

Det stämningsladdade introt, den kokande grytan av rytmer som kombinerar svart soul med latinska inslag och så Womacks ödsliga wohoo som leder fram till en gripande berättelse om amerikanskt innerstadsliv i början av 70-talet och om kampen för att ta sig över den där gatan:

I was the third brother of five doing what I had to do to survive
I’m not sayin’ what I did was alright
trying to get out of the ghetto is a day to day fight.

Tilläggas kan att 110:e gatan. den gata som låtens protagonist vill ta sig över är den gata i New York som skiljer Harlem – då en betydligt ruffigare stadsdel än vad det är idag – från de burgna kvarteren på var sin sida av de burgna kvarteren på båda sidor av Central Parks norra del.

Det är naturligtvis imponerande att en artist som var som mest relevant på 70-talet efter 18 års tystnad plötsligt släpper ett av sina allra bästa album som låter så extremt samtida som The Braves man in the Universe gör. Det känns tragiskt att det också skulle bli Womacks sista.

En av de stora – för mig den största – besvikelserna under 2012 års Way out West var utan att tvekan när Bobby Womack ställde in. Samtidigt var det inte mycket att säga om. Det var känt att han led av cancer och att det var illa ställt. Året därpå blev han också diagnosticerad med alzheimer. Han avled på fredagen. Dödorsaken är inte känd men vid sidan om alzheimer, prostata- och tjocktarmscancer led han även av diabetes.

Bobby Womacks karriär och musikaliska gärning sträckte sig över sju decennier och var verksam fram till sin död och höll på med att spela in ett nytt album. Han blev 70 år gammal.

En komplett bild av mannen i svart

2 maj, 2014 av Ralph Bretzer

Johnny CashJohnny Cash 1969. Foto: AP/TT

Bragebacken i Göteborg juli 1997 – den näst sista spelningen på Johnny Cashs sista Sverigeturné. Redan i samband med premiären av tv-serien The Johnny Cash Show 1969 beskrev en tv-kritiker hans ansikte som märkt av tiden.

Där i den varma Göteborgskvällen såg han betydligt äldre ut än sina 65 år. Anletet var djupt fårat av ålder, sjukdom och hårt leverne. Två månader senare gjorde han sin sista fullängdskonsert och sex år senare var han död. Hustrun June Carter Cash som delat scen med honom var då död sedan några månader.
Det minne som tydligast dröjer sig kvar är när han sjöng Bury me not (on the lone prairie). Sången fanns med på Ballads from the true west från 1965 och hade plockats upp till American Recordings-albumet nästan 40 år senare, ett album som – än en gång – skulle återföda mannen i svarts karriär.

30 noje 13043838_O_1

Johnny Cash – ett liv Författare: Robert Hilburn Förlag: Norstedts Översättning: Manne Svensson

Ansiktet må ha varit fårat men rösten, den där varma barytonen, lät fantastiskt och åren hade bara gjort den ännu djupare. Med absolut trovärdighet gav han liv åt den gamla folksången med rötter i det tidiga 1800-talet. Texten om kofösaren som mötte döden tycktes eka hans egen situation.
Att han närmade sig slutet var uppenbart och orden är nästan som ett destillat av det som gjorde honom till vad han var: den amerikanska naturen och historien, fördömelse och frälsning och, inte minst, en frihetslängtan starkare än det mesta. Ur någon annans mun hade de kunnat te sig patetiska men inte ur hans.

Just Cashs förmåga att ingjuta berättelser med trovärdighet går som en röd tråd genom Robert Hilburns biografi Johnny Cash – ett liv. Han kunde få lyssnaren att tro på honom, oavsett om han sjöng om indianernas kamp, som i The ballad of Ira Hayes, om kärlek, som i Walk the line, eller om fångar, arbetare och tågen som band samman hans älskade land.
Till och med när han sjöng en lättviktig poplåt som The ballad of a teenage queen – en låt han själv avskydde – gjorde han det med pondus.

Trovärdighet är också ett ord som kännetecknar känslan Hilburn ger läsaren. Johnny Cash var en historieberättare av rang och tog sig gärna poetiska friheter med sin egen historia. Och de vilda och tablettknaprande åren på framför allt 1960-talet skapat underlag för såväl vilda skrönor som sanna historier om galenskapen som följde i hans spår.
En av de populäraste myterna, och en myt som tjänat Cash väl genom åren, är att han själv skulle varit gammal kåkfarare. Inte minst hjälpte den säkert liveskivorna från Folsom Prison, San Quentin och svenska Österåkraanstalten en hel del på traven. I verkligheten bestod Cashs möten med fel sida av fångvården framförallt av enstaka nätter i fyllecell och en förnedrande natt i häktet i El Paso sedan han åkt dit för att ha smugglat amfetamintabletter från mexikanska Juarez.

Men författaren sållar agnarna ifrån vetet med sin lite torra sakprosa. Han har ett digert källmaterial som han förhåller sig kritiskt till. Över lag ger det ett mycket vederhäftigt intryck.
”Den definitiva biografin över min pappa” kallar äldsta Cash-dottern Roseanne boken i ett citat på omslaget och så kan det mycket väl vara.
Hilburn lyckas med den fina balansgången att vara empatisk utan att för den sakens skull väja för de mindre positiva sidorna hos Cash.
Sammantaget ger det vad som känns som en komplett bild av en mycket komplex person för vilken ljuset och mörkret alltid tycktes gå hand i hand.

Cash2

Black Flags återkomst?

10 december, 2013 av Ralph Bretzer

SkrivbordBlack Flag-omslag från den klassiska eran. Alla, utom Damaged (längst upp till höger) och I Can See You (andra från höger i nedre raden) designade av Raymond Pettibon.

Black Flags betydelse för den oberoende amerikanska musikscenen kan knappast överskattas. Inte bara var de ett av banden som lade grundstenarna till det som skulle bli hardcore, de var även föregångare när det gällde att driva eget skivbolag – gitarristen och bandledaren Greg Ginns SST – och genom ett ständigt turnerande bland mindre orter USA runt kom de att lägga grunden för hela den infrastruktur som indie-band sedan dess levt på.

Det eviga turnerandet (lästips: Henry Rollins Get in the van) berodde till stor del på att ständiga bråk med polisen gjorde det svårt för bandet att spela på hemmaplan i Los Angeles men ledde till att de inspirerade unga band runt om i landet till att plocka upp sina instrument (lästips Michael Azerrads Our band could be your life – Scenes from the anerican indie underground 1981-1991). Till och med bandets omslag, flyers och inte minst den stiliserade logotypen – huvudsakligen designade av Ginns bror Raymond Pettibon – blev stilbildande.

Black Flag “What the…” (Border) Betyg: 2

Black Flag
“What the…”
(Border)
Betyg: 2

Jag är lite kluven till bandåterförreningar. Ofta handlar det bara om att mjölka de sista stålarna ur den döda kon. Å andra sidan ger det folk möjlighet att se band som man var för ung för att se eller bara missade första gången det begav sig. Hur som helst kan man nu åter se Black Flag på scen och på skivdiskarna ligger ett nytt album, deras första sedan 1986.

Black Flags karriär kantades av medlemsbyten och kanske är det inte så konstigt att två olika versioner av bandet nu existerar samtidigt. Grundaren Greg Ginn äger rättigheterna, därför är det den här inkarnationen som bär bandnamnet medan den andra, till Ginns förtret, kort och gott går under namnet Flag.

Med Ron Reyes bakom mikrofonen innebär “What the…” en återgång till det mer renodlade punksoundet som bandet hade innan Henry Rollins tog över som frontman. Energin finns där liksom en del snyggt gitarrarbete från Ginn men på det stora hela måste nog albumet ses som en besvikelse.

Låtarna är inte särskilt minnesvärda och det finns en obehaglig känsla av att det handlar mer om pengarna än musiken. Till och med omslaget (som inte är designat av Pettibon) andas hafsverk.

Känslan av cash-in blir inte mindre av att Reyes redan fått sparken och ersatts av en professionell skateboardåkare, vilket lämnar Ginn ensam kvar som medlem från den klassiska eran, om det reinkarnerade bandet ens existerar längre. Flag, å andra sidan, som leds av Keith Morris (som förutom Black Flag känns igen från Circle Jerks och Off!), av de youtube-klipp jag sett med dem att döma, verkar handla mer om att ha kul med gamla polare från förr vilket jag tycker är att föredra.

Ett vitalt mörker

10 juni, 2013 av Ralph Bretzer

Peter Murphy 3
Foto: Ralph Bretzer

Det skulle blivit en nostalgihelg av stora mått på Babel i helgen för alla oss med hjärtat i det tidiga 80-talets mörka alternativa rock. Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten på lördagen och sedan Peter Murphy från Bauhaus dagen därpå. Så blev det nu inte när Blixas instrument försvann på vägen.

PMmobil1Peter Murphy däremot både kom och levererade en spelning som, med en sololåt undantagen, hämtade sitt material från Bauhaus låtkatalog. Det börjar lite trevande med Murphy lite planlöst vankande fram över scenen men han hittar snabbt sitt fokus och visar att han varken förlorat skärpan i blicken eller dynamiken i sin röst.

35 år har gått sedan Bauhaus bildades och fem år sedan den senaste återföreningen skrotades. I ett mellansnack verkar Murphy lite genererad över att återbesöka sitt mytomspunna förflutna. ”Det är nästan lite patetiskt” säger han. Och visst, det kan det vara när legendariska artister återupplever sina ”glory days”. Men det känns faktiskt inte alls så, där på Babel.

En anledning är naturligtvis att det låter väldigt bra, med klassikerna Bela Lugosi’s dead och She’s in parties som självklara höjdpunkter. Bandet är tajt och förmår både få ner de där dansanta postpunkrytmerna och skapa den dramatik som både Bauhaus låtar och Murphys sångstil och teatrala utspel kräver. Dessutom kan de rocka skiten ur T Rex Telegram Sam och Bowies Ziggy Stardust i en fullständigt magnifik final.

Peter Murphy 1 BW crop 2

En annan anledning att det inte blir patetiskt är publiken, som är förhållandevis stor med tanke på att det är söndagskväll. Hade det bara varit folk i publiken som köpte In a flat field när den kom ut 1979 hade det verkligen varit bara nostalgi och jag, som är 41 och därmed var lite för ung för att vara med när det begav sig, var nästan lite rädd att vara yngst på stället. Så var nu inte fallet. Istället är åldersspridningen påfallande stor och med det yngre gardet som några av de mest entusiastiska.

Och även om Bauhaus var barn av sin tid så låter deras musik än idag väldigt vital. De kom, tillsammans med Siouxsie & the Banshees att bilda skola för den gotiska vågen med band som Sisters of Mercy, The Mission och Fields of the Nephilim. Men trots att nämnda band ligger mig varmt om hjärtat är det slående hur mycket bättre Bauhaus, och för den delen även Siouxsies, musik har åldrats. Det, om inte annat, var söndagens spelning ett kvitto på.

 Peter Murphy 6

Inför spelningen bjöds publiken på både en nyhet och en tjuvlyssning. I höst släpper Peter Murphy en ny soloplatta, producerad av Killing Joke-basisten Youth. Fem korta utdrag av råmixar från plattan, som ska heta Lion, fick vi höra. Klippen var dock lite för korta för att jag egentligen ska kunna bedöma dem på något vettigt sätt.

Peter Murphy 2

Dagebys dag

23 april, 2013 av Ralph Bretzer

Så var kommande säsongs Så mycket bättre-gäng spikat. Jag måste erkänna att jag blev glad när jag såg att landets kanske meste Göteborgare, i alla fall sedan Sten-Åke Cederhök och Kent Andersson gått ur tiden, Nationalteaterns eminente Ulf Dageby är med på listan. Jag ser redan fram emot hans dag. Visst finns risken att det blir lite som när P3:s Rally-gäng kärleksfullt slaktade bland annat Nationalteatern på sin Lyxprogg-skiva. Men ändå!

Det här vill jag höra på Dagebys dag:

Lill Lindfors. Bara att få höra henne – av alla människor – sjunga progg är ju stort nog. Samhällets Styvbarn II, ni vet den som börjar med ”Det var vi som slängde rektorn ut från anra våningen” vore något av en önskedröm. Men det är klart, Doin the omoralisk schlagerfestival blues känns ju given för henne.

Agnes. Bängen trålar eller Spisa. Eller vilken som helst av låtarna som handlar om knark, kriminalitet och förortsmisär. Bara för att det borde låta så apart kommande från glamorösa Agnes.

Ebbot Lundberg. Helst skulle jag vilja att han drog till med en riktig rocker a la Jack the Ripper men jag misstänker att det blir något lite mer udda nummer som den flummiga Aldrig mera krig från Tältprojektet eller Hon flytta’ ut till Bergsjön från debuten.

Tityo. Hanna från Arlöv eller Bara om min älskade väntar.

Ken Ring. Om inte Ken gör antingen Samhällets styvbarn II eller Barn av vår tid är något väldigt fel i världen.

Bo Sundström. Får jazza till Stena Olssons Compagnie ännu mer.

Men snälla ni! Skit i Livet är en fest. Den kan vi alla utantill.

Machine Head 40 år och hyllad

22 september, 2012 av Ralph Bretzer

– Det här är en sång som vi alla [i bandet] växte upp med och som fick oss att säga, när vi hörde den på radio, att det där, det vill jag göra.

Så intruducerar Sammy Hagar Chickenfoots liveversion av Deep Purples Highway Star. Originalet finns med på Machine Head, den tredje skivan med Deep Purple Mk II, den mest klassiska upplagan av bandet där Ian Gillan och Roger Glover kommit med.

När historien om Heavy Metal skrivs finns det tre band som inte går att förbigå. Det är Led Zeppelin med sin bluesbotten och massiva volym, Black Sabbath med sin tyngd och sitt mörker och så är det Deep Purple med sin precision och blandning av klassiska influenser och blues. Machine Head, deras förmodligen bästa platta, är en milstolpe i den tidiga hårdrockens utveckling och i år fyller den 40 år. Det firas med en hyllningsplatta där ett helt gäng a-liste-akter – bland andra Iron Maiden och Metallica – ger sig på plattans låtar. Re-Machined – A Tribute To Deep Purple’s Machine Head släpps på måndag.

Som vanligt i sådana här sammanhang är det rätt hovsamt och versionerna hamnar rätt nära originalen när ett gäng artister som i de flesta fall växt upp med och formats av Deep Purples musik, som liksom Sammy Hagar hört Highway Star på radion och tänkt: det där ska jag göra när jag blir stor! Och det finns naturligtvis ett värde i det, i tradiotionsbärandet och hyllandet av läromästarna. Och visst värmer det att höra Jimmy Barnes och Joe Bonnamassa sätta något av sin egen prägel på Lazy eller att höra Ozzy-gitarristen Zakk Wylde och hans Black Label Society göra samma sak med Pictures of home.

De enda som vågar riktigt lämna Deep Purple ordentligt på skivan är, föga förvånande, The Flaming Lips som gör en väldigt egensinnig Smoke on the water. Och naturligtvis är det helt rätt att behandla skivans mest uttjatade låt precis så, även om en hel del rättrogna metalheads kommer bli vansinniga när de hör den. Tyvärr har man fegat ur och slängt på en extraversion av Smoke on the water, och Carlos Santana och Papa Roach-sångaren Jacoby Shadixx är betydligt mer trogna Purple.

Iron Maiden och Metallica då? Jodå, Maiden gör en rejält punkig version av Space Truckin’ som tyder på att de haft duktigt kul (och kanske inte varit helt nyktra) när de spelade den. Inte mig emot, för det är roligt att lyssna på också.

Metallica å sin sida ger sig på When a blind man cries, en låt från Machine Head-sessionerna som inte var med på den ursprungliga vinylen utan dök upp först som singel-B-sida och som sedan funnits med på senare cd- och dvd-versioner av albumet. Det gör de med den äran. James Hetfield sjunger bättre än jag någonsin hört honom göra tidigare och det är inget snack om att det är en kärleksfull tolkning som tillhör de absolut bästa på plattan.

* * *

Det snackas alltid om det inflytande Richie Blackmore (gitarr) och numera bortgångne Jon Lord (keyboards) haft på hårdrocken, och det är ju odiskutabelt. När jag lyssnar så här på några av de största namnen inom hårdrocken göra Deep Purples låtar är det lika slående, tycker jag, vilket inflytande Ian Gillan haft på hur hårdrock sjungs; det där kraftfulla men ändå återhållna och kontrollerade skriket har bildat skola och det går igen hos de flesta på Re-Machined. Från Def Leppard-sångaren Joe Elliott (som här frontar en supergrupp bestående av halva det urspungliga Guns n Roses och Billy Idols gitarrist Steve Stevens) till aussie-rockaren Jimmy Barnes och nu-metallaren Jacoby Shaddix.

* * *

För övrigt väldigt bra dokumentär ovan om Machine Head. Kul att höra att bandet själva tyckte att det var Never before som var den självklara singeln och inte Smoke on the water. Historien har ju förvisso givit skivbolaget rätt i valet av Smoke… men Never before är ändå en grym låt; nästan en poplåt för att vara Deep Purple! Det är också kul att höra Jon Lord demonstrera sin teknik och se vilken explosivitet han fortfarande hade i sina fingrar trots att han måste varit döende när dokumentären spelades in. Kolla också in hur gulligt stolt Roger Glover ser ut över sina bandkollegor när han visar upp detaljer i inspelningen bakom mixerbordet.

Väldigt bra elektroniskt press-kit till hyllningsplattan, förresten, i form av den här Youtube-dokumentären:

Grattis Joe!

21 augusti, 2012 av Ralph Bretzer

Punk rock warlord. Det ville han tituleras, i en intervju som finns med i Julian Temples fina dokumentärfilm om honom, The future is unwritten. Förvisso med en hel del glimt i ögat…

Idag skulle Joe Strummer ha fyllt 60 år om han inte hade gått bort plötsligt och oväntat på grund av ett odiagnosticerat  medfött hjärtfel två dagar före julafton 2002. Men som Tim Armstrong i Rancid sjöng i Indestructible:

I’ll keep listening to the great Joe Strummer
cause through music we can live forever.

Egentligen borde jag väl skriva något intelligent och analytiskt men tycker att Andres Lokko fick till det rätt väl i Svenskan. Läs den och läs den långa artikeln i senaste numret av Uncut om hans solokarrär så kör jag några favoriter ur Joe Strummers från olika stadier av hans karriär:

Och så avslutar vi med en cover på en av de låtar som ingen någonsin borde få göra en cover på för att den är så mycket sin upphovsman men som Joe Strummer ändå lyckades göra till sin. Kanske för att den var väldigt mycket honom också, trots att han inte vare sig svart, från Jamaica eller en reggaeartist.

Läs våra bilagor