Arkiv för ‘70-talet’

Black Flags återkomst?

10 december, 2013 av Ralph Bretzer

SkrivbordBlack Flag-omslag från den klassiska eran. Alla, utom Damaged (längst upp till höger) och I Can See You (andra från höger i nedre raden) designade av Raymond Pettibon.

Black Flags betydelse för den oberoende amerikanska musikscenen kan knappast överskattas. Inte bara var de ett av banden som lade grundstenarna till det som skulle bli hardcore, de var även föregångare när det gällde att driva eget skivbolag – gitarristen och bandledaren Greg Ginns SST – och genom ett ständigt turnerande bland mindre orter USA runt kom de att lägga grunden för hela den infrastruktur som indie-band sedan dess levt på.

Det eviga turnerandet (lästips: Henry Rollins Get in the van) berodde till stor del på att ständiga bråk med polisen gjorde det svårt för bandet att spela på hemmaplan i Los Angeles men ledde till att de inspirerade unga band runt om i landet till att plocka upp sina instrument (lästips Michael Azerrads Our band could be your life – Scenes from the anerican indie underground 1981-1991). Till och med bandets omslag, flyers och inte minst den stiliserade logotypen – huvudsakligen designade av Ginns bror Raymond Pettibon – blev stilbildande.

Black Flag “What the…” (Border) Betyg: 2

Black Flag
“What the…”
(Border)
Betyg: 2

Jag är lite kluven till bandåterförreningar. Ofta handlar det bara om att mjölka de sista stålarna ur den döda kon. Å andra sidan ger det folk möjlighet att se band som man var för ung för att se eller bara missade första gången det begav sig. Hur som helst kan man nu åter se Black Flag på scen och på skivdiskarna ligger ett nytt album, deras första sedan 1986.

Black Flags karriär kantades av medlemsbyten och kanske är det inte så konstigt att två olika versioner av bandet nu existerar samtidigt. Grundaren Greg Ginn äger rättigheterna, därför är det den här inkarnationen som bär bandnamnet medan den andra, till Ginns förtret, kort och gott går under namnet Flag.

Med Ron Reyes bakom mikrofonen innebär “What the…” en återgång till det mer renodlade punksoundet som bandet hade innan Henry Rollins tog över som frontman. Energin finns där liksom en del snyggt gitarrarbete från Ginn men på det stora hela måste nog albumet ses som en besvikelse.

Låtarna är inte särskilt minnesvärda och det finns en obehaglig känsla av att det handlar mer om pengarna än musiken. Till och med omslaget (som inte är designat av Pettibon) andas hafsverk.

Känslan av cash-in blir inte mindre av att Reyes redan fått sparken och ersatts av en professionell skateboardåkare, vilket lämnar Ginn ensam kvar som medlem från den klassiska eran, om det reinkarnerade bandet ens existerar längre. Flag, å andra sidan, som leds av Keith Morris (som förutom Black Flag känns igen från Circle Jerks och Off!), av de youtube-klipp jag sett med dem att döma, verkar handla mer om att ha kul med gamla polare från förr vilket jag tycker är att föredra.

Ett vitalt mörker

10 juni, 2013 av Ralph Bretzer

Peter Murphy 3
Foto: Ralph Bretzer

Det skulle blivit en nostalgihelg av stora mått på Babel i helgen för alla oss med hjärtat i det tidiga 80-talets mörka alternativa rock. Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten på lördagen och sedan Peter Murphy från Bauhaus dagen därpå. Så blev det nu inte när Blixas instrument försvann på vägen.

PMmobil1Peter Murphy däremot både kom och levererade en spelning som, med en sololåt undantagen, hämtade sitt material från Bauhaus låtkatalog. Det börjar lite trevande med Murphy lite planlöst vankande fram över scenen men han hittar snabbt sitt fokus och visar att han varken förlorat skärpan i blicken eller dynamiken i sin röst.

35 år har gått sedan Bauhaus bildades och fem år sedan den senaste återföreningen skrotades. I ett mellansnack verkar Murphy lite genererad över att återbesöka sitt mytomspunna förflutna. ”Det är nästan lite patetiskt” säger han. Och visst, det kan det vara när legendariska artister återupplever sina ”glory days”. Men det känns faktiskt inte alls så, där på Babel.

En anledning är naturligtvis att det låter väldigt bra, med klassikerna Bela Lugosi’s dead och She’s in parties som självklara höjdpunkter. Bandet är tajt och förmår både få ner de där dansanta postpunkrytmerna och skapa den dramatik som både Bauhaus låtar och Murphys sångstil och teatrala utspel kräver. Dessutom kan de rocka skiten ur T Rex Telegram Sam och Bowies Ziggy Stardust i en fullständigt magnifik final.

Peter Murphy 1 BW crop 2

En annan anledning att det inte blir patetiskt är publiken, som är förhållandevis stor med tanke på att det är söndagskväll. Hade det bara varit folk i publiken som köpte In a flat field när den kom ut 1979 hade det verkligen varit bara nostalgi och jag, som är 41 och därmed var lite för ung för att vara med när det begav sig, var nästan lite rädd att vara yngst på stället. Så var nu inte fallet. Istället är åldersspridningen påfallande stor och med det yngre gardet som några av de mest entusiastiska.

Och även om Bauhaus var barn av sin tid så låter deras musik än idag väldigt vital. De kom, tillsammans med Siouxsie & the Banshees att bilda skola för den gotiska vågen med band som Sisters of Mercy, The Mission och Fields of the Nephilim. Men trots att nämnda band ligger mig varmt om hjärtat är det slående hur mycket bättre Bauhaus, och för den delen även Siouxsies, musik har åldrats. Det, om inte annat, var söndagens spelning ett kvitto på.

 Peter Murphy 6

Inför spelningen bjöds publiken på både en nyhet och en tjuvlyssning. I höst släpper Peter Murphy en ny soloplatta, producerad av Killing Joke-basisten Youth. Fem korta utdrag av råmixar från plattan, som ska heta Lion, fick vi höra. Klippen var dock lite för korta för att jag egentligen ska kunna bedöma dem på något vettigt sätt.

Peter Murphy 2

Dagebys dag

23 april, 2013 av Ralph Bretzer

Så var kommande säsongs Så mycket bättre-gäng spikat. Jag måste erkänna att jag blev glad när jag såg att landets kanske meste Göteborgare, i alla fall sedan Sten-Åke Cederhök och Kent Andersson gått ur tiden, Nationalteaterns eminente Ulf Dageby är med på listan. Jag ser redan fram emot hans dag. Visst finns risken att det blir lite som när P3:s Rally-gäng kärleksfullt slaktade bland annat Nationalteatern på sin Lyxprogg-skiva. Men ändå!

Det här vill jag höra på Dagebys dag:

Lill Lindfors. Bara att få höra henne – av alla människor – sjunga progg är ju stort nog. Samhällets Styvbarn II, ni vet den som börjar med ”Det var vi som slängde rektorn ut från anra våningen” vore något av en önskedröm. Men det är klart, Doin the omoralisk schlagerfestival blues känns ju given för henne.

Agnes. Bängen trålar eller Spisa. Eller vilken som helst av låtarna som handlar om knark, kriminalitet och förortsmisär. Bara för att det borde låta så apart kommande från glamorösa Agnes.

Ebbot Lundberg. Helst skulle jag vilja att han drog till med en riktig rocker a la Jack the Ripper men jag misstänker att det blir något lite mer udda nummer som den flummiga Aldrig mera krig från Tältprojektet eller Hon flytta’ ut till Bergsjön från debuten.

Tityo. Hanna från Arlöv eller Bara om min älskade väntar.

Ken Ring. Om inte Ken gör antingen Samhällets styvbarn II eller Barn av vår tid är något väldigt fel i världen.

Bo Sundström. Får jazza till Stena Olssons Compagnie ännu mer.

Men snälla ni! Skit i Livet är en fest. Den kan vi alla utantill.

Machine Head 40 år och hyllad

22 september, 2012 av Ralph Bretzer

- Det här är en sång som vi alla [i bandet] växte upp med och som fick oss att säga, när vi hörde den på radio, att det där, det vill jag göra.

Så intruducerar Sammy Hagar Chickenfoots liveversion av Deep Purples Highway Star. Originalet finns med på Machine Head, den tredje skivan med Deep Purple Mk II, den mest klassiska upplagan av bandet där Ian Gillan och Roger Glover kommit med.

När historien om Heavy Metal skrivs finns det tre band som inte går att förbigå. Det är Led Zeppelin med sin bluesbotten och massiva volym, Black Sabbath med sin tyngd och sitt mörker och så är det Deep Purple med sin precision och blandning av klassiska influenser och blues. Machine Head, deras förmodligen bästa platta, är en milstolpe i den tidiga hårdrockens utveckling och i år fyller den 40 år. Det firas med en hyllningsplatta där ett helt gäng a-liste-akter – bland andra Iron Maiden och Metallica – ger sig på plattans låtar. Re-Machined – A Tribute To Deep Purple’s Machine Head släpps på måndag.

Som vanligt i sådana här sammanhang är det rätt hovsamt och versionerna hamnar rätt nära originalen när ett gäng artister som i de flesta fall växt upp med och formats av Deep Purples musik, som liksom Sammy Hagar hört Highway Star på radion och tänkt: det där ska jag göra när jag blir stor! Och det finns naturligtvis ett värde i det, i tradiotionsbärandet och hyllandet av läromästarna. Och visst värmer det att höra Jimmy Barnes och Joe Bonnamassa sätta något av sin egen prägel på Lazy eller att höra Ozzy-gitarristen Zakk Wylde och hans Black Label Society göra samma sak med Pictures of home.

De enda som vågar riktigt lämna Deep Purple ordentligt på skivan är, föga förvånande, The Flaming Lips som gör en väldigt egensinnig Smoke on the water. Och naturligtvis är det helt rätt att behandla skivans mest uttjatade låt precis så, även om en hel del rättrogna metalheads kommer bli vansinniga när de hör den. Tyvärr har man fegat ur och slängt på en extraversion av Smoke on the water, och Carlos Santana och Papa Roach-sångaren Jacoby Shadixx är betydligt mer trogna Purple.

Iron Maiden och Metallica då? Jodå, Maiden gör en rejält punkig version av Space Truckin’ som tyder på att de haft duktigt kul (och kanske inte varit helt nyktra) när de spelade den. Inte mig emot, för det är roligt att lyssna på också.

Metallica å sin sida ger sig på When a blind man cries, en låt från Machine Head-sessionerna som inte var med på den ursprungliga vinylen utan dök upp först som singel-B-sida och som sedan funnits med på senare cd- och dvd-versioner av albumet. Det gör de med den äran. James Hetfield sjunger bättre än jag någonsin hört honom göra tidigare och det är inget snack om att det är en kärleksfull tolkning som tillhör de absolut bästa på plattan.

* * *

Det snackas alltid om det inflytande Richie Blackmore (gitarr) och numera bortgångne Jon Lord (keyboards) haft på hårdrocken, och det är ju odiskutabelt. När jag lyssnar så här på några av de största namnen inom hårdrocken göra Deep Purples låtar är det lika slående, tycker jag, vilket inflytande Ian Gillan haft på hur hårdrock sjungs; det där kraftfulla men ändå återhållna och kontrollerade skriket har bildat skola och det går igen hos de flesta på Re-Machined. Från Def Leppard-sångaren Joe Elliott (som här frontar en supergrupp bestående av halva det urspungliga Guns n Roses och Billy Idols gitarrist Steve Stevens) till aussie-rockaren Jimmy Barnes och nu-metallaren Jacoby Shaddix.

* * *

För övrigt väldigt bra dokumentär ovan om Machine Head. Kul att höra att bandet själva tyckte att det var Never before som var den självklara singeln och inte Smoke on the water. Historien har ju förvisso givit skivbolaget rätt i valet av Smoke… men Never before är ändå en grym låt; nästan en poplåt för att vara Deep Purple! Det är också kul att höra Jon Lord demonstrera sin teknik och se vilken explosivitet han fortfarande hade i sina fingrar trots att han måste varit döende när dokumentären spelades in. Kolla också in hur gulligt stolt Roger Glover ser ut över sina bandkollegor när han visar upp detaljer i inspelningen bakom mixerbordet.

Väldigt bra elektroniskt press-kit till hyllningsplattan, förresten, i form av den här Youtube-dokumentären:

Grattis Joe!

21 augusti, 2012 av Ralph Bretzer

Punk rock warlord. Det ville han tituleras, i en intervju som finns med i Julian Temples fina dokumentärfilm om honom, The future is unwritten. Förvisso med en hel del glimt i ögat…

Idag skulle Joe Strummer ha fyllt 60 år om han inte hade gått bort plötsligt och oväntat på grund av ett odiagnosticerat  medfött hjärtfel två dagar före julafton 2002. Men som Tim Armstrong i Rancid sjöng i Indestructible:

I’ll keep listening to the great Joe Strummer
cause through music we can live forever.

Egentligen borde jag väl skriva något intelligent och analytiskt men tycker att Andres Lokko fick till det rätt väl i Svenskan. Läs den och läs den långa artikeln i senaste numret av Uncut om hans solokarrär så kör jag några favoriter ur Joe Strummers från olika stadier av hans karriär:

Och så avslutar vi med en cover på en av de låtar som ingen någonsin borde få göra en cover på för att den är så mycket sin upphovsman men som Joe Strummer ändå lyckades göra till sin. Kanske för att den var väldigt mycket honom också, trots att han inte vare sig svart, från Jamaica eller en reggaeartist.

Disney goes depprock

23 januari, 2012 av Ralph Bretzer

Vad finns det för likheter mellan Joy Division och Musse Pigg? Inte så mycket kan tyckas. Joy Division är ett av postpunkens flaggskepp och ett av de mer depressiva band världen skådat. Debutplattan Unknown pleasure från 1979 är en fest i molltoner, atmosfäriskt reverb och ångest. När uppföljaren Closer kom ut i affärerna i juli året därpå hade sångaren Ian Curtis redan tagit sitt liv.

Någon på Disney ser dock tydligen en koppling i alla fall. Företaget har nämligen släppt en t-shirt vars tryck är en parafras på Unknown pleasures karaktäristiska omslag. Vågformationerna på skivomslaget bildar där just Musse Piggs silhuett. Bisarrt? Ja, en smula får man väl säga, men samtidigt lite roligt.

Tidningen Rolling Stone skriver om detta och berättar också bakgrunden till skivomslaget som är signerat designern Peter Saville. Vågformationerna är den första radiosignal i rymden som snappades upp 1967.

Patrik Sjöberg har rätt

17 januari, 2012 av Ralph Bretzer

Jag missade Idrottsgalan på SVT igår men efter att ha läst om Patrik Sjöbergs sågning av Nicke Borgs tolkning av London Calling var jag bara tvungen att kolla in den på SVT Play.

Patrik Sjöberg kallade det för en massaker och i Aftonbladet utvecklade han sin åsikt om Backyard Babies-sångarens version:
”I och med att The Clash är ett av mina favoritband, och bara för att det är OS i London i år, kan man inte ta en sådan låt som London Calling och köra den som någon Afte Ski-variant, det fungerar inte.”

The Clash är också ett av mina absoluta favoritband och all den snärtighet och den apokalyptiska undergångsstämning som de fyllde låten med är som bortblåst. Det som är kvar känns bara sävligt och utsmetat. Jag kan bara hålla med Sjöberg till 100 procent.

* * *

En annan gala; i höstas. Patti Smith fick ta emot polarpriset och på scen stod bland andra First Aid Kit. Dancing Barefoot är en av mina absoluta favoritlåtar i hennes digra låtkatalog. Första gången jag hörde den var när Wayne Hussey och Craig Adams precis hade brutit sig ur The Sisters of Mercy och bildat The Mission. Jag föll med en gång för det där suggestiva drivet. Frågan är dock om inte First Aid Kit gör den ännu bättre, ja till och med lika bra som Patti själv. Och visst är det rörda tårar vi ser rinna ned för hennes kind i klippet nedan.

Vånna Inget och alternativt 80-tal

25 november, 2011 av Ralph Bretzer

Invasionens senaste var ju något av en uppenbarelse för oss som gillade ett mörkt punkigt och alternativt 80-tal. Ni vet den där musiken som var den diametrala motsatsen mot allt det som man annars associerar 80-talet med. Svart-vitt istället för pastellfärger. Antikommersialism istället för finansvalperier. Regn och dimma istället för sol och mer sol. Ett dystopiskt Leeds eller Manchester istället för idealiserade Los Angeles- och Miamivyer. Och så vidare.

Så kommer min gode vän och kollega Dag dragande med ett band som ”jag bara måste lyssna på”. Ja, så gjorde jag det och nu är jag fast. Jag vet ingenting om bandet med det lustiga namnet Vånna Inget. Ingenting mer än att de kommer från Småland (det står på deras facebooksida) och att de släppt en platta som heter Allvar som kom tidigare i år. En platta som jag nu alltså inte kan sluta lyssna på.

Det är en passande titel. Det är inga glada miner – mer desperation och ångest. Karolina Engdahl sjunger som om hennes liv hängde på det. Och det är ju så jag vill ha min punk.

Tankarna drar sig mot gamla favoriterna Penetration. Ett band som aldrig riktigt fick den uppskattning de förtjänade, mest på grund av dålig tajming. De dök precis i bakvattnet på den första brittiska punkvågen och var lite för ostereotypa för att funka med den mer enkelriktade andra punkvågen där fokus låg mer på simpel treackordsrock’n’roll än på att vara på allvar musikaliskt nyskapande som många av den första generationens band var.

Läs våra bilagor