Nöjesbloggen - Bloggar

Arkiv för ‘80-talet’

Vånna Inget och alternativt 80-tal

25 november, 2011 av Ralph Bretzer

Invasionens senaste var ju något av en uppenbarelse för oss som gillade ett mörkt punkigt och alternativt 80-tal. Ni vet den där musiken som var den diametrala motsatsen mot allt det som man annars associerar 80-talet med. Svart-vitt istället för pastellfärger. Antikommersialism istället för finansvalperier. Regn och dimma istället för sol och mer sol. Ett dystopiskt Leeds eller Manchester istället för idealiserade Los Angeles- och Miamivyer. Och så vidare.

Så kommer min gode vän och kollega Dag dragande med ett band som ”jag bara måste lyssna på”. Ja, så gjorde jag det och nu är jag fast. Jag vet ingenting om bandet med det lustiga namnet Vånna Inget. Ingenting mer än att de kommer från Småland (det står på deras facebooksida) och att de släppt en platta som heter Allvar som kom tidigare i år. En platta som jag nu alltså inte kan sluta lyssna på.

Det är en passande titel. Det är inga glada miner – mer desperation och ångest. Karolina Engdahl sjunger som om hennes liv hängde på det. Och det är ju så jag vill ha min punk.

Tankarna drar sig mot gamla favoriterna Penetration. Ett band som aldrig riktigt fick den uppskattning de förtjänade, mest på grund av dålig tajming. De dök precis i bakvattnet på den första brittiska punkvågen och var lite för ostereotypa för att funka med den mer enkelriktade andra punkvågen där fokus låg mer på simpel treackordsrock’n'roll än på att vara på allvar musikaliskt nyskapande som många av den första generationens band var.

70-talet, 80-talet, Musik, Punk, Ralph Bretzer | Inga kommentarer »

Gah!

22 augusti, 2011 av Ralph Bretzer

Hjälp man vaknar på morgonen och slår på morgontv:n. Plötsligt befinner man sig förflyttad till 80-talets allra mörkaste tv-hörn.
Kanske har jag levt i en låda under sommaren men jag hade missat att Gäster med gester skulle plockas fram ur malpåsen. Med Rikard Olsson (vem annars?) i Lennrt Svahns skor.

Men SVT? Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Let sleeping dogs die.

80-talet, Ralph Bretzer, TV | Inga kommentarer »

Så dödar man en film

15 april, 2011 av Ralph Bretzer

En bra titel ensam säljer inte en film men en dålig ökar väsentligt chanserna för att folk väljer en annan att lägga sina pengar på. Nuförtiden får ju engelskspråkiga filmer ofta behålla sina likaledes engelskspråkiga titlar vilket vi kanske ska vara tacksamma för med tanke på titelöversättarnas inte helt glänsande track record.

Jag skrev ju i förra veckan om John Boormans Den sista färden. Det är en film som fått en märklig om än ganska passande titelöversättning. I original heter den Deliverance, vilket betyder ungefär befrielse. Den svenska titeln är förvisso logisk och den fungerar bra som titel betraktad.

När det gäller märkliga titelöversättningar ligger den i lä. John Huston, filmlegendaren bakom klassiker som Riddarfalken från Malta, Sierra Madres skatt och Afrikas drottning, gjorde sin sista film 1987 och kallade den för The Dead.

The Dead är kanske inte den muntraste filmtiteln någonsin men den är kärnfull och kompromisslös. Det är inte en film jag skulle undvika bara på grund av titeln. När filmen kom till Sverige lade översättarna pannan i djupa veck.

- Vad ska vi kalla den, frågade de sig. De döda är ju alldeles för enkelt.

- Jag vet, utbrister någon. Vi kallar den Minnen av lycka!

Jag har inte sett filmen och den svenska titeln passar säkert lika bra på den som Den sista färden faktiskt passar för sin film. Men en sak är säker. Jag kommer aldrig gå och titta på en film som heter något i stil med Minnen av lycka.

Men! Det är bara den näst sämsta titelöversättning jag vet.

Om ni frågar mig så heter alla tiders bästa highschool-film Heathers. Filmen från 1988, med Winona Ryder, Christian Slater och Shannen Doherty i huvudrollerna, tar till fullo vara på genrens möjligheter till skruvat sociopolitiskt drama med subversiva tendenser. Dessutom är den förbannat rolig.

Men titelöversättarna hade gett sig den på att den här filmen ska vi ha ihjäl. Låter Häxor, läxor och dödliga lektioner som en film du skulle vilja se? Låter det som en tänkvärd svart komedi? Eller låter det som en avsnittstitel från Sabrina, tonårshäxan?

Uppenbarligen hade titeln effekt på publiktillströmningen och man gjorde ett nytt försök att lansera rullen med ny titel. Nu, tänker titelöversättarna, räcker det inte med en töntig svensk titel. Men skulle de ta till den briljanta originaltiteln? Nejdå. Nu måste vi ta till storsläggan. Engelska! Med extra kliché!

Genidrager: de döpte den till Lethal Attraction. Märk väl att det här är året efter att Lethal Weapon (Dödligt vapen) och Fatal Attraction (Farlig förbindelse) blivit stora succéer. Sammanblandningsrisk hög och chansen att någon ska komma ihåg titeln minimal.

Så, mina vänner, dödar man en film.

80-talet, Film, Ralph Bretzer | Inga kommentarer »

Ur arkivet: Transvision Vamp

15 april, 2011 av Ralph Bretzer

Klickade mig runt lite på måfå på Spotify och snubblade på en gammal favorit från pastellfärgernas årtionde.

Att inte falla för Transvision Vamp (1986-1991) var liksom aldrig ett alternativ med de där fantastiskt snärtiga bubbelgumpoplåtarna och den underbart trashiga Wendy James på sång. Kritikerna var inte nådiga motbandet när det begav sig men jag älskade dem. Det blev tyvärr bara två bra plattor och en mindre bra innan bandet gick i graven.

Wendy James fick en hel popvärld att lyfta förvånat på ögonbrynen när hon vände sig till Elvis Costello för hjälp med sin solodebut. Costello med sin intellektuella powerpop och creddiga status var ungefär så långt från Wendy James image man kunde komma men resultatet, plattan Now ain’t the time for your tears (1993) som Costello skrev, blev faktiskt rigtigt bra.

Jag misstänker att Costello flinade nöjt när han skrev låten nedan, ”London’s brilliant” där han lyfter riffet från The Clashs Clash City Rockers och kombinerade det med textraden ”Digging up the bones of Strummer and Jones”. Och titeln får väl ses som en blinkning till Clashs Londons burning. Notera att det talade introt är Kosmo Vinyls introduktion till The Clashs legendariska Shae Stadium-spelning.

Någon större kommersiell framgång blev plattan dock aldrig. Efter den försvann Wendy James från min radar även om hon fortsatt att göra musik, dock med något (mycket) lägre profil. Så sent som förra året kom senaste plattan I came here to blow minds. Tyvärr verkar det som att både hon och bandet fallit rätt mycket i glömska. Svenska Wikipedia har inte ens artiklar om dem och normalt så heltäckande Allmusic.coms biografi över Wendy James slutar vid 1993.

80-talet, Pop, Ralph Bretzer | Inga kommentarer »

Pi-dagen

14 mars, 2011 av Ralph Bretzer

- Vem fan vill ha en pi-dag, frågar redaktör Larsson högt.

- Vem vill inte ha en pi-dag, replikerar jag.

Idag är det hur som helst pidagen, ifall någon till äventyrs missat det. 14:e mars. 3.14. Själv firar redaktör Olsson och jag detta med att lära oss ännu en decimal av detta magiska tal. I redaktör Olssonfall en etta och i mitt en nia. Eller en till, förresten. Jag kan lika många decimaler nu som jag (trodde att jag) gjorde igår. Jag hade fel på den sista siffran.

Och så firar jag lite extra med att kolla på ett klipp från härligt naturvetenskapsnördiga 80-tals-rullen Snilleskolan (Real Genius).

Pi med några fler decimaler än vad jag kan.

3.14159265358979323846264338327950288419716939937510
5820974944592307816406286208998628034825342117067982
1480865132823066470938446095505822317253594081284811
1745028410270193852110555964462294895493038196442881
0975665933446128475648233786783165271201909145648566
9234603486104543266482133936072602491412737245870066
0631558817488152092096282925409171536436789259036001
1330530548820466521384146951941511609...

80-talet, Nörderier, Ralph Bretzer, Real Genius | Inga kommentarer »

Nytt med Kate Bush

11 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Nytt material med Kate Bush är bara alltför sällsynt nuförtiden. Senast var 2005 års Aerial som var helt okej även om den inte nådde upp till höjdarna från 80-talet. Innan dess var det The Red Shoes från 1993.

Men nu är det nya grejer på gång, läser jag på Pitchfork. Det handlar dock inte om helt nya låtar utan om omarbetade versioner av sånger från The Sensual World (från 1989) och The Red Shoes. Plattan som ska heta Director’s cut släpps 16 maj.

Sajten refererar till ett pressmeddelande där det sägs att Bush också arbetar på helt nytt material. För detta finns det dock inget releasedatum offentliggjort. Den som väntar på något gott…

Och medan jag väntar lyssnar jag på denna favorit från förr:

80-talet, Kate Bush, Ralph Bretzer | 3 kommentarer »

De fyra stora

2 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Thrashens fyra stora på Sveriges största arena. Vem hade kunnat tro det 1986…

När jag gick i nian var thrash metal stort bland killarna i skolan. Stort, men också väldigt alternativt. Minns att då, i mitten på 80-talet, kunde Siewer Öholm och Bengt Alsterlind stå i dåvarande monopol-SVT och prata om hur farligt hårdrock var. Och då pratade de ändå om ”vanlig” hårdrock.

De där nya banden, primärt från Kalifornien, som blandade hardcore-punkens råhet med hårdrockens tyngd och teknik, var ju ändå så oändligt mycket tuffare. Hårdheten, tempot och dubbeltrampet på baskaggarna. Det var verkligen musik att skrämma föräldrarna med. Det var musik som man knappast kunde tänka sig skulle spelas på radio, förutom då möjligtvis i hårdrocksprogrammet Rockbox i P3. Inte då.

Sedan förändrades allt. Metallica släppte ”…and justice for all” och gjorde en video till halvballaden ”One”. Då började det hända saker. När den svarta plattan släpptes 1991 katapulterades de till att bli ett av världens största band samtidigt som övriga hårdrocksvärlden gick in i något slags dvala. Jag minns att jag såg Megadeth 1992 på Roskildes stora scen och Anthrax på samma ställe året därpå, båda inför en rätt avslagen publik mitt på blanka eftermiddagen.

Men bland thrashbanden var det alltid Anthrax som var mina favoriter. De var både punkigare och roligare. Och så har de ju aldrig gråtit ut på film om hur jobbigt det är att vara självupptagna rockstjärnor… Kanske för att de aldrig blev några rockstjärnor, i alla fall inte på samma sätt som Metallica.

De fyra stora, Metallica, Anthrax, Slayer och Megadeth, spelar på Ullevi i sommar. Det är så jäkla coolt. Anthrax på Ullevi! Vem hade kunnat tro det.

80-talet, Anthrax, Megadeth, Metallica, Ralph Bretzer, Slayer | Inga kommentarer »

Tillbaka till Dallas!

2 februari, 2011 av Ralph Bretzer

Jag har ju nyligen förklarat 80-talet (äntligen) slut i och med nedläggningen av Tracks och Okej.

Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Läser nu på Kulturnyheterna något som ger en vinkning om att världens mest seglivade årtionde (möjligen i konkurrens med 60-talet) inte tänker lägga sig och dö frivilligt.

Larry Hagman, Linda Evans och Patrick Duffy – mer kända som JR, Sue Ellen och Bobby Ewing – är på väg tillbaka till Southfork när tv-serien Dallas, som sändes i 350 avsnitt mellan åren 1978 och 1991, gör comeback. Hjälp! Min barndoms tv slår tillbaka!

Jag kommer aldrig att glömma den fantastiska scenen när Pamela Ewing kommer in i duschen och hittar sin make Bobby där som varit död i sisådär en halv evighet och det visar sig att allt som hänt under en och en halv säsong (om mitt minne står mig bi) var en dröm. Där någonstans dog serien väl för de flesta av sina tittare. Det blir liksom svårt att ha någon trovärdighet hos tittarna om man inte följer de dramaturgiska spelreglerna.

Vad mig anbelangar hade den gärna fått förbli död. Fast om den dyker upp på svensk tv tänker jag nog se de första avsnitten i alla fall… Måste ju se om Bobby har kvar sin fantastiska hjälmfrisyr.

80-talet, Dallas, Ralph Bretzer, Stolligheter, TV | Inga kommentarer »

Och där tog 80-talet slut…

21 januari, 2011 av Ralph Bretzer

Man kunde tro att det var slut med det sista avsnittet av Tracks men det mest seglivade årtiondet någonsin hade en sista suck att dra.

Men idag kom det så ohjälpligen. 80-talet är slut. Tidningen Okej som startade 1980 har gått i graven.

– Medielandskapet, utbudet och målgruppen har förändrats. Varumärket är väl mest känt för de över 30 år idag, säger Malin Esaiasson, produktchef på Egmont Kärnan, till tidningen Resumé.

Och så är det naturligtvis. Precis som Tracks känns Okej otroligt förknippat med 80-talet.

I somras kom Boken om Okej. Jag fick den i julklapp och att bläddra i den är en tidsresa tillbaka till mina egna tonår. Det var den eviga striden mellan syntare och hårdrockare (har den tagits över av PC- versus Mac-användare idag?), det var Samantha Fox och Solstollarna, pudelfrisyrer och thrash metal… Och så var man tillbaka i högstadiekorridoren igen.

Det var knappast en intellektuellt högstående produkt men det var en tidning som talade till den tidens tonåringar på deras villkor. Jag måste erkänna att jag inte har öppnat ett färskt nummer av Okej sedan någon gång kring 1988 och den tidning som jag minns har knappast en plats i dagens medielandskap.

Så här med moderna glasögon var det väl kanske inte helt okej att paketera halvnakna artister och popstjärnors sprit och knarkhistorier för en publik på elva- till sextonåringar. Men det är ändå med ett styng av saknad jag ser den försvinna även om jag på intet sätt längtar tillbaka till vare sig tonåren eller till 80-talet. Ändå blir det på något sätt ännu en dörr som stängs bakåt i tiden.

* * *

Här finns för övrigt en (spanskspråkig) internetradiokanal med 80-talsmusik för den som vill återuppleva den dåliga – men rätt charmiga – smakens årtionde. En kompis tippsade om den efter att jag twittrat om Okejs hädangång

80-talet, Okej, Ralph Bretzer, Tidskrifter | Inga kommentarer »

Förkastlig censur av Dire Straits

14 januari, 2011 av Ralph Bretzer

Mark Knopfler i Dire Straits. Foto: Tobias Röstlund/Scanpix

Läser att Dire Straits 26 år gamla megahit ”Money for nothing” ska censureras i kanadensisk radio. Och visst låter det illa med 2011 års öron:

”That little faggot with the earring and the make-up
yeah buddy, that’s his own head”

Vi använder inte ord som faggot längre i civilerade sammanhang, lika lite som vi använder n-ordet för människor med mörkare hudfärg än vår egen. Tiderna förändras och det som var okej en gång i tiden är inte okej längre. I fallet med f- och n- orden är detta enbart av godo. Det är ord som uttrycker ringaktning för andra människor utifrån hudfärg och sexuell läggning och det är inte okej. Men därifrån till att censurera dem i alla sammanhang…

Dire Straits-frontmannen Mark Knopfler förklarar textraden med att låten inte är skriven utifrån hans eget perspektiv. Förebilden för låtens berättarjag är istället en snubbe som Knopfler överhörde medan denne kollade på MTV och kommenterade vad han såg. Att det är så blir uppenbart för envar som ser videon.

Det är en anledning till att det kanadensiska beslutet är förkastligt. En annan är att man aldrig kan lägga sin tids moraliska värderingar på en annan tids konstnärliga produkter. Även om låten kritiserades även på 80-talet så var det en lätt bris jämfört med den storm det hade fört med sig om texten hade kommit idag och verkligen hade varit ett uttryck för homofobi.

Nu skulle jag vilja hävda att den inte är det utan en spegling av en rätt lågpannad individs åsikter om popstjärnor. Hade det inte varit så skulle det ju i princip betyda att Knopfler ansåg att han själv – i sin egenskap av popstjärna, flitigt förekommande på MTV vid den tiden – var just en liten faggot med örhänge och smink som fick sina pengar för inget och sina brudar gratis.

För övrigt anser jag att Dire Straits är ett (idag) underskattat band och att ”Money for nothing” är en överskattad låt.

80-talet, Dire Straits, Ralph Bretzer | Inga kommentarer »