90-talet ringde och vill inte ha sin Dr Bombay tillbaka.

Läser här om paketturnén We love the 90′s. Snap, E-type, Haddaway och, host host, Dr Bombay ska hemsöka oss igen.

90-talet är speciellt för mig. Jag fyllde 19 samma år som det började och 29 när det slutade. Hela min tid som ung vuxen naturligtvis. Det var också en period av fantastisk musik – fast det tycker väl alla om sin ungdoms musik, kan jag tänka. Nirvana och hela grungevågen, triphop, hiphop, Blur och americanans återuppståndelse. Det var en tid av musikaliskt uppvaknande för mig som garanterat inte innehöll några av artisterna i nämnda paketturné.

Varför är det först och främst det dåliga som får en revival?

* * *

”Never trust a band with a singing drummer” var det någon som sade någonstans. Det är ett citat som jag upprepat många gånger. Det blir sällan bra när trummisar sjunger samtidigt som de spelar. Men det finns ju så klart undantag och The Band är naturligtvis det största.

Levon Helm, trummisen och tillika en av sångarna i The Band, är borta. Nu finns bara två av medlemmarna, Robbie Robertson och Garth Hudson, kvar i livet.  Tack och lov finns musiken kvar. Det kommer att bli mycket The last waltz den närmsta tiden, känner jag.

Som om det inte var nog med gamla favoriter som Refused, Blur och Sonic Youth-hjälten Thurston Moore kommer till Way Out West… Nu står det klart att den fantastiska Hope Sandoval och hennes återförenade Mazzy Star kommer. Lägg till det att Wilco – med rötterna i 90-talets kanske bästa altcountryband, Uncle Tupelo, också är klara för ett återbesök så borgar det för en 90-talskick av sällan skådat mått.

Det blir att dra på sig den kortärmade t-shirten över den långärmade och damma av sina Doctor Martins!

Jag är en sucker för listor och har en soft spot för 90-talet. När tidningen Rolling Stone låter sina läsare rösta fram det årtiondets tio värsta låtar kastar jag mig naturligtvis över resultatet.

Resultatet kan ni läsa här.

Det kryllar naturligtvis av läskiga one hit wonders på listan. Hanson, Baha Man och Miley Cyrus farsa är med för att bara nämna några. Jag ska inte avslöja vem som toppar listan men jag kan säga det är en låt från ett av våra nordiska grannländer.

Listan är helt okej även om jag, om det varit upp till mig, låtit Celine Dion, som är representerad av den där förskräckliga Titanic-låten, fått dela lika på platserna med all världens eurodisco.

Det enda jag egentligen vänder mig emot är att Right Said Fred är med på listan. ”I’m to sexy” är ju faktiskt rolig. Och, med risk att svära i kyrkan, så hemsk är inte ”What’s up” med 4 non blondes.