Klippet ovan har inte så mycket med innehållet i inlägget att göra, men jag gillar det.

Ju mer jag tänker på det ju mer förbannad blir jag. Tänk att ha skrivit en bok och när den väl kommer ut så får du inte tillbörlig cred för det.

Jag har precis läst ”Olle Ljungström – Jag är både listig och stark” (recenserad här). Som jag skriver i recensionen är det en bok som förlaget försöker få att framstå som en självbiografi genom att gömma undan författarnamnet i den så kallade kolofonen (ett fint ord jag just har lärt mig), någonstans bland det som man behöver mikroskop för att läsa.

Det känns ju i högsta grad ohederligt men som konsument är man ju van att bli blåst. Tydligen var inte ens författaren, Elin Fredrikson, med på att det skulle framställas på det här viset

– Det har varit rätt kämpigt att skriva den här boken, men jag har ändå jobbat på och gjort mitt bästa under de förutsättningar som fanns. Att då se att boken är skriven ”av Olle Ljungström” när den väl kom ut var helt bisarrt. Han har inte skrivit någonting i den, och det var tydligt att det här inte skulle vara någon typ av spökskrivarhistoria. Även gentemot Olle har det varit självklart att jag ska vara bokens författare, säger hon till Journalisten.

Aftonbladets Åsa Linderborg har ringt upp förlaget, Nygren & Nygren, för en kommentar. Hon får då svaret att Fredrikson ”bara skrivet texten” och att hon är ”skribent, inte författare”. Ursäkta, men om man har skrivit en bok – och Elin Fredrikson har uppskattningsvis skrivit cirka 80 procent av texten i boken – är man då inte författare? Och är inte skribent och författare hyfsat mycket synonymer?

 Ur Bonniers Svenska Ordbok.

Vad är det han säger, Syme i George Orwells 1984. ”It’s a beautiful thing, the destruction of words.” Lite ironiskt bara att denna språkets förstörelse skulle komma från ett bokförlag.

Läs mer här.

Jag håller just nu på att läsa ”Sista evangeliet” av David Gibbins.

Det är en skitbok.

Den dramaturgiska maximen ”show don´t tell” verkar aldrig ha varit något som slagit Gibbins som en bra idé. Halvvägs igenom boken så har 90 procent av berättelsen bestått av att huvudpersonen och hans handgångne man håller föreläsningar för varandra om antikens historia-

Som stilist lämnar han också mycket övrigt att önska och vad gäller trovärdigheten hos det som händer i nutid så kan man bara skratta åt den.

David Gibbins är till yrket marinarkeolog, precis som sin huvudperson Jack Howard. Det är inte direkt någon vild gissning att Howard är den idealiserade bilden av Gibbins själv som superhjälte. Howard flyger i Gibbins böcker helikoptrar, skjuter bovar, kör u-båtar, fridyker till förintande djup och nedkämpar på egen hand onda krigsherrar och deras arméer (Rambo III, någon?). Dessutom gör han inom loppet av några dagar arkeologiska fynd en masse som vart och ett hade varit en arkeologs våta dröm. Han hittar aposteln Paulus sjunkna skepp, upptäcker ett intakt bibliotek i Herculaneum och gravplatsen för den keltiska krigardrottningen Boudicca som varit försvunnen i nästan två millenier. Ja, efter att han hittat Atlantis i den första boken, så klart.

Någonstans har David Gibbins beskrivits som en korsning mellan Dan Brown och Indiana Jones. Det är en liknelse som har sina poänger men det finns dock en väsentlig skillnad mellan Gibbins och Brown och den utfaller helt och hållet till den förstnämndes fördel: Gibbins kan sin historia och fuskar inte med vad som är fakta och vad som är fiktion.

Det är just det historiska innehållet som gör att jag faktiskt tycker att de är intressanta. Gibbins tar faktiska historiska händelser och bygger skrönor runt dem. Till skillnad från Brown påstår han dock inte att allt är sant.

Varje bok i serien om Howard avslutas med ett kapitel där Gibbins går igenom vad i berättelsen som är fakta, vad som är vetenskapliga teorier och vad han själv diktat ihop.

Och även när han gör skrönor av historien blir det emellanåt tänkvärt – som när han drar paralleller mellan den messiniska saliniteskrisen och bibelns berättelse om syndafloden:
Salinitetskrisen är en historisk händelse i människans förhistoria som, för att göra en lång historia kort, innebär att vattennivån sjönk kraftigt i först Medelhavet och sedan, som en följd av det, i Svarta Havet. Kring denna vetenskapliga teori spinner Gibbins en tanketråd om mytologiserad historia.

De tidiga människorna bosatte sig på de bördiga områden som blottlades när havsnivån sjönk och levde där i generationer. Så till slut brister fördämningarna i Gibraltar och sedan, någonstan mellan år 6 700 och 5 500 före Kristus, vid Bosporen. Vattnet rusar in och havet stiger. Det går snabbt, men inte så snabbt att människorna som lever längs kusten blir dränkta. De hinner bygga sig båtar, samla sina pinaler och delar av sin djurbesättning och ge sig av i jakt på nya marker att slå ned sina bopålar på.

Berättelsen om flykten undan vattnet traderas så muntligt i generation efter generation genom århundradena, lite mer tillspetsad för varje gång den berättas, och till slut – enligt Gibbins huvudperson – så har du berättelsen om Noaks ark. Resonemanget är inte hans eget men var, när jag läste ”Atlantis hemlighet”, nytt för mig.

Det är den typen av intressanta resonemang som får mig att komma tillbaka till Gibbins böcker trots att de egentligen är rätt kassa.

Jag är ruggigt trött på när folk ondgör sig över att Astrid Lindgren inte fick nobelpriset i år heller…

1. Hon är död och priset delas inte ut postumt.

2. Hon är död och skulle därmed inte bli ett smack gladare för att hon fått priset.

3. Priset delas inte ut till barnboksförfattare. Mig veterligen är det bara ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” av hennes böcker som kan klassificeras som renodlad vuxenlitteratur.

4. Hon har fått ett eget pris uppkallat efter sig. Är inte det fint nog?
Priset instiftades dessutom redan 1967 när hon fortfarande levde och därmed kunde ha glädje av den äran. Hon har dessutom fått Svenska akademiens stora guldmedalj och Litteris et Artibu. Underuppskattad av det litterära etablissemanget? I think not…

Om priset faktiskt delades ut även till bortgångna författare så skulle jag lägga min röst på i första hand Mikhail Bulgakov och i andra hand Anton Tjechov.

För övrigt blir jag lite glad varje gång det händer, som i år, att det är någon som faktiskt är representerad i min bokhylla som får priset. Än så länge är det dock bara Dario Fo och Harold Pinter jag läst innan de fått priset – och ja, jag vet att det är pinsamt att inte ha läst Grass och Lessing, men det ska åtgärdas.

Det blir till att plocka med sig Vargas Llosas ”Pantaleon och soldatbordellen” (införskaffad i somras, jag måste vara synsk) till morgondagens tågresa mellan Göteborg och Malmö.