Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så trött som när jag klev innanför dörren i min studentlya efter att just ha rest tillbaka från det regnhelvete som var Roskilde 1991. På bussen tillbaka hade jag försökt sova men var gång jag slöt ögonen såg jag bara lera framför ögonen. I tältet natten innan stod vattnet fem centimeter högt och att sova där var inte att tänka på.

Hur som helst klev jag innanför dörren och hade väl egentligen bara sängen för ögonen efter att ha varit vaken i minst 48 timmar men jag satte på tv:n medan jag började ta av mina fortfarande leriga och genomblöta kläder. Just då började John Boormans film Den sista färden (Deliverance i original). Det tog bara fem minuter sedan var jag fast. Att sova fanns det inte längre en tanke på.

I natt visar femman filmen. Har du inte sett den så missa den för guds skull inte om du har det minsta intresse av thrillers. Det är en riktig nagelbitar när Burt Reynolds äventyrare leder sina tre betydligt mer stugsittande polare på en sista forsränning i en älv som snart ska dämmas upp.

Det blir en våldsam kollision mellan civilsation och vildmark när ett gäng inte alltför sympatiska hillbillys – tecknade i en brutal nidbild – ger sig på jakt efter dem. Scenen med banjoduellen är en klassiker som blivit en klassiker och närmast en kliché liksom den genuint obehagliga ”squeal like a pig”-scenen.

Det är en riktig nagelbitare och Burt Reynolds har aldrig någonsin varit bättre. I rollen funkar hans übermacho image fantastiskt väl. Jon Voight och de andra är inte ett dugg sämre. Enda felet är att femman väljer att visa den på en omöjlig tid, klockan 02.35 en måndagsnatt. Läge att banda med andra ord.