http://www.youtube.com/watch?v=1zgja26eNeY

De är inte många, artisterna som efter 70 år fyllda fortfarande gör relevant musik. Idag skulle Johnny Cash, som dog i september 2003, ha fyllt 80 år. Det mest slående med honom är inte att han i sin ungdom var en av de verkliga nyckelspelarna när rockens föddes. Nej, det mest uppseendeväckande är att han vid tiden för sin bortgång, vid 73 års ålder, fortfarande var kapabel att göra några av de starkaste inspelningarna under hela sin karriär.

Inte för att han då skrev så många sånger som kunde mäta sig med låtar som Walk the line, San Quentin eller Get rhytm. Nej, på ålderns höst var det som uttolkare av andras sånger som han verkligen excellerade. Otippade låtar som Tom Pettys “Southern accents”, hårdrockaren Danzigs “13” och aviga industrirockarna Nine Inch Nails “Hurt” lyftes till nya höjder framförde med Cashs av ålder, sjukdom och hårt leverne märkta stämma.

Mycket handlade om ett möte mellan två osannolika samarbetspartners. Rick Rubin var den judiske pojken med musikaliska rötter i punken förälskade sig i den tidiga hiphopen och bildade det kanske viktigaste skivbolaget inom den genren, Def Jam. Efter att ha jobbat som producent med framförallt hiphop och heavy metal kläckte han idén om att han ville ta en äldre artist som inte längre gjorde så bra musik som han var kapabel till och väcka honom till liv igen. Valet föll på Johnny Cash och Cash accepterade erbjudandet om skivkontrakt med Rubins bolag.

Resultatet blev en mäktig serie album. 1994 års American Recordings, den första av deras skivor tillsammans, visade Johnny Cash avskalad in på bara skinnet.

Bad luck wind been blowin’ at my back
I was born to bring trouble to wherever I’m at
Got the number 13 tattooed on my neck
When the ink starts to itch
Then the black will turn to red

Orden är stenhårda till löjets gräns i den forne Misfits-sångaren Glenn Danzigs låt men framförd av Johnny Cash tvivlar man inte på ett enda av dem. De stora stråkarrangemangen som sabbat så många av hans 70- och 80-talsplattor lös med sin frånvaro. Istället var det nedtonad akustisk gitarr och fokuset inställt på rösten. Ironiskt nog fick en producent från diametralt motsatt ända av det musikaliska spektrumet som fick Johnny Cash att hitta tillbaka till den tidiga, i mitt tycke riktiga, countryn och folkmusiken. Det är en konstnärlig pånyttfödelse av smått episka mått.

Tre år senare kom han till Sverige för sista gången. Jag såg honom spela på Bragebacken i Göteborg. Det var inte en fantastisk spelning. June Carter Cash och några av av deras barn var med – och då varken Carlene Carter eller Roseanne Cash som inte behöver föräldrarnas understöd i sina karriärer – och de höjde inte spelningen direkt. Johnny själv var dock, liksom kompbandet, lysande. Han hade alltid haft en förmåga att leverera text, att få lyssnaren att ta till sig orden. Med åldern hade hans röst djupnat och fått en kvalitet som gjorde att de gick in, inte bara intellektuellt utan även känslomässigt.

På något sätt är det olika storheter – den unge rebellen som gjorde den klassiska fängelsetrilogin (nej, Johnny Cash satte aldrig inne för något annat än drunk and disorderly, det är en myt), liveplattorna från Folsom Prison, San Quentin och Österåker – och den äldre mer reflekterande mannen. Ändå är det ingen tvekan om att han då i slutet av sitt liv var lika relevant som han någonsin varit.

Där utanför faller snön och färgar stan vit för första gången den vintern. Men inne i den gamla biograf som sedan några decennier tillbaka utgör Göteborgs största och mest klassiska skivbutik står vi packade som sillar i väntan på två systrar från södra Stockholm.

First Aid Kit – ja, jag vet att jag tjatar om dem – har varit kritikerdarlings ända sedan det där youtube-klippet såg dagens ljus. Det stora publika genombrottet har dock låtit vänta på sig. På Siesta! var det rätt glest framför den lilla scenen när de spelade där för två somrar sedan och deras första fullängdare sålde väl inte riktigt i de kvantiteter som dess kvalitet borde ha borgat för.

Men nu borde det väl ändå lossna för dem? Med den mediala uppmärksamhet, för att inte tala om fina recensioner, den alldeles pinfärska plattan, The lion’s roar fick borde det göra det. Själv satte jag en femma i betyg och på Kritiker.se, en sajt som samlar professionella recensioner, toppar den Bäst just nu-listan med ett betygssnitt på 4,2. Efter att ha suttit och hårdlyssnat på den för att skriva recensionen satte jag mig på tåget och lyssnade sedan på den non stop i tre timmar. Det händer inte så ofta nu för tiden. Men att kritikernas och den breda skivköpande allmänhetens, om det nu finns någon sådan längre, smak har gått isär förr.

Men jag tror ändå att det stora genombrottet kommer nu. Uppslutningen inne på Bengans, som skivaffären heter, ger mig den uppfattningen. Jag har aldrig sett så mycket folk där någon gång. När Veronica Maggio spelade här i samband med släppet av Satan i gatan var det kanske hälften så mycket. Hasse som står för ruljangsen i butiken kan inte heller minnas att det varit så mycket folk förr.
- Nej, jag tror inte jag har sett så mycket folk här. Det var riktigt mycket på Anna Ternheim i höstas, men inte så här.

Men de är utan tvekan värda all den uppmärksamhet de får. När systrarnas stämmor flätar sig samman på titelspåret och Emmylou från senaste plattan och Ghost town från debuten glömmer jag att jag måste stå på tå för att se någonting över huvud taget i den packade lokalen där längste snubben, i vanlig ordning, står precis framför mig. Varför är det alltid så?

* * *

För övrigt meddelade Way out West idag att festivalen blir en tredagarsfestival i Slottsskogen i år. Det gillar jag. Festivalen förra året var en av de roligaste jag varit på på många år och det kändes som att jag bara ville ha mer när den tog slut.

Jag är inte världens största entusiast av stämsång. Jag tenderar att föredra den rena nakna rösten, inte minst när det gäller mer lågmäld musik. Men det finns röster bara hör ihop, som känns som att de er skapta för att höras tillsammans. När Emmylou Harris lät sin vackra stämma ljuda tillsammans med Gram Parsons är ett sådant exempel. Båda är (i fallet med Gram: var) fantastiska på sitt håll men tillsammans fick de tiden att stanna.

Det samma gäller systrarna Söderlund och deras First Aid Kit. Ni får vänta till på onsdag för en recension av nya plattan, deras andra fullängdare. Men här kommer ett smakprov. Och som av en slump namecheckar de just Gram och Emmylou…

”I’ll be your Emmylou and I’ll be your June/ and you’ll be my Gram and my Johnny too / No I’m not asking much of you / Just sing little darling, sing with me.”