När Steve Young 1972 gjorde Seven bridges road sa en av outlaw-countryns allra största, Waylon Jennings, att:
”If he gets any better I’ll have to kill him”.
Knappt 30 år senare visade Dolly Parton att det gick att göra just den låten ännu bättre än vad Young gjorde den. (The Eagles cover av samma låt smulade hon sönder fullständigt.)
Då, strax efter millenieskiftet, hade Dolly Parton precis gjort en karriäruppryckning som – med undantag för de plattor Johnny Cash gjorde tillsammans med Rick Rubin – sällan skådats.
Vid den tiden var Dolly Parton en av de där artisterna jag hoppades, men knappast trodde, att jag någon gång skulle få se live. Det verkade som att hon mest höll till på sitt eget nöjesfält, Dollywood.
Men jag skulle få se henne. Först i Göteborg och sedan i Malmö. Läser nu här att det blir en tredje chans. 25 augusti spelar hon i Köpenhamn och två dagar senare i Göteborg.
När jag såg henne på Scandinavium i Göteborg för tre år sedan lät det väldigt bra men jag såg desto sämre där jag satt uppe under taket i den stora hockeyladan. På Malmö Stadion såg jag bättre men ljudet var å andra sidan bland det sämsta jag varit med om på en utomhusarena. Våg efter våg av ljud rullade uppför läktaren och sedan tillbaka ned i repris för oss som satt på fotbollsplanen.
Dags för tredje gången gillt för min del?
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.
Chefredaktör och ansvarig utgivare: