Kanye West live på Way out West 2007.

På Way out Wests premiärfestival var Kanye West ett av de stora namnen vid sidan. Det var en lite speciell spelning. I en tid när det är nästan omöjligt att boka stora stjärnor som inte är på turné lyckades den nystartade festivalen få dit hiphopens då stora framtidsnamn som precis hade rattat klart sin nya platta bara timmar innan han satte sig på planet till Göteborg för ett enstaka gig.

Spelningen var lite ojämn. Jag kan tänka mig att han var trött efter resan och den stora orkestern som backade honom verkade inte riktigt samkörd. Lite långa mellanrum mellan låtarna gjorde också att den där riktiga energin inte riktigt ville infinna sig. Men i sina bästa stunder, när allting föll på plats, var det lysande. Dessutom var det en kaxig bokning från en festival som ville etablera sig med buller och brak i det svenska sommarmedvetandet.

Nu kommer han tillbaka till festivalen som det stora dragplåstret. En trist repris bara fyra somrar efter senaste WOW-spelningen?

Knappast. Sedan 2007 har West vuxit åtskilliga nivåer och måste nog nu beskrivas som den största stjärnan genren har för tillfället. Större än Eminem, ja kanske till och med större än läromästaren Jay Z, efter förra årets stora succé med albumet My beautiful dark twisted fantasy; ett album som blivit så när universellt hyllat och toppade många årsbästalistor (trea på min egen lista för 2010).

Det är en mäktig skiva där West vänder ut och in på sig själv, tar fram sina värsta sidor och håller fram dem för åhöraren och säger: se här, det här är jag. Självterapi, måhända, men väldigt underhållande och gripande sådan.

Vad mig själv anbelangar så såg jag honom senast mest av nyfikenhet. Diamonds from Sierra Leone vevades ju hårt på radion hela den sommaren och visst var det en bra låt även om jag då tyckte att den var lite för kommersiell för min smak. Men trots att spelningen svajade lite så gick jag därifrån med en betydligt positivare bild av Kanye Wests artisteri än vad jag hade när jag gick dit,

Jag misstänker att vi i sommar dessutom kommer att få se en betydligt tightare show med ett band som hunnit spela sig samman ordentligt innan Sverigespelningen. Förhoppningsvis är det då läge för lite riktiga Wow!-känslor.

Vem, jag? Storhetsvansinne… Näääää!