Arkiv för ‘Folkrock’

Ångdrivna drömmar

13 december, 2010 av Ralph Bretzer

… det är alltid kul att få ett namn på något som man gillat länge men inte riktigt greppat att det var en egen subkultur.

Jag har alltid varit svag för retrofuturism, alltså science fiction som förefaller utspela sig i en ålderdomlig tänkt framtid. Tänk Alan Moores serie League of extraordinary gentlemen, spelet Bioshock, filmen Sky Captain and the world of tomorrow eller Jules Vernes, Mary Shelleys och HG Wells böcker.

Så slår jag upp senaste numret av den utomordentliga engelska undergroundkulturtidskriften Nude och upptäcker att det finns en hel subkultur runt det temat. Den kallas för steampunk – ångpunk – med en blinkning åt cyberpunken. Inom steampunken är innovationerna, till skillnad från inom cyberpunken, inte elektroniska. Allt är möjligt men sker genom utomordentligt finurliga mekaniska apparater. Det är ånga, kugghjul och fantasin som enda gräns.

En alternativ framtid med fantastiska maskiner, fantasifulla kläder och miljöer. En värld fylld anakronismer, galna vetenskapsmän, onda bovar och modiga hjältar. Eskapism, javisst, men också, som med all god science fiction, en möjlighet att berätta om verkligheten.

“Steampunk, like all good punk, rebels against the system it portrays /…/, critiquing its treatment of the underclass, its validation of the privileged at the cost of everyone else, its lack of mercy, its cutthroat capitalism” skriver den amerikanska författaren Jess Nevins i sin artikel ”Nineteenth Century Roots of Steampunk” som fungerar som introduktion till antologin ”Steampunk” från 2008.

Bakgrunden är det brittiska imperiet under viktoriansk tid och rörelsen, för man får nog kalla den en sådan, anammar den tidens attribut och etikett med hull och hår. Till skillnad från den viktorianska estetiken omfamnas dock inte dess etik som snarare undergrävs. Rörelsen är uttalat antisexistisk, antihomofob, antirasistisk och antiimperialistisk. Ungefär antitesen till de viktorianska värderingarna alltså.

- I’ve always been a big fan of Victoriana, but the part that interests me is the nasty underside of it. Proper throwing bombs at monarchs anarchism came out of the Victorian era, and that’s far far more interesting to me than regimental insignia, säger Andrew O’Neill, sångare och gitarrist i The men that will not be blamed for nothing, i en intervju med tidningen Steampunk Magazine.

The men that will not be blamed for nothing är ett synnerligen underhållande band. De kallar sin egen musik för victorian grindcore. Själv skulle jag säga att det är en blandning mellan oi-punk, heavy metal, music hall och komedi. Bandnamnet är hämtat från sen 1800-tals-graffiti som gått till historien bara för att den fanns i närheten av ett av Jack the Rippers offer.

De står mitt i en rörelse som kännetecknas av punkens gör-det-själv-anda och upproriskhet men delar inte den rörelsens hellre än bra-tanke. Tonvikten ligger vid fantasi OCH hantverksskicklighet. Man ska helst göra de fantasifulla pseudoviktorianska kläderna själv och gärna modifiera sin dator så att den ser ut som hämtade ur det tidiga 1800-talet. Att köpa kittet färdigt är något som det rynkas på näsan åt.

The men they couldn’t hang har egentligen ingenting med steampunk-rörelsen att göra men med deras fäbless för den tidiga industrialismen känns de på något sätt rätt här ändå. Dessutom har de ju ett bandnamn som påminner mer än lite om ovannämnda band, Och så heter ju låten ”Rain, steam and speed”…

Av samma anledning passar den här pärlan med Frank Tovey (mer känd som syntpionjären Fad Gadget): I.K.B. (R.I.P.). Sången handlar om ingenjören och järnvägspionjären Isambard Kingdom Brunel som är en vanligt förekommande figur inom steampunk-litteraturen. När BBC 2002 hade en omröstning om vilka som var de 100 största britterna genom tiderna kom för övrigt Brunel tvåa efter Winston Churchill.

Ett musikminne – samisk blues

6 december, 2010 av Ralph Bretzer

Foto: Terje Krogh

En diskussion på söndagskvällen väckte till liv ett nästan bleknat musikaliskt minne…

Det var i slutet på 80-talet, jag var 17 år gammal och satt i min första egna lägenhet i Halmstad och lyssnade på Lars Aldmans radioprogram Bomen – det stora vattenhålet för oss som lyssnade på alternativ rockmusik på den tiden.

Så strömmade en stämma ur radion som pockade på – nej, krävde – uppmärksamhet. Över ett suggestivt, nästan hypnotiskt, groove hördes ord på ett språk jag inte förstod, ja, kanske hade jag inte ens vid det laget hört samiska tidigare. Och trots att jag inte begrep orden var budskapets glasklart åtminstone på det känslomässiga planet. Rösten är fylld av trots och frigörelse.

Låten var ”It sat duolmma mu” – ”Inte fan att du ska trampa på mig något mer”, på svenska – med den samiska sångerskan Mari Boine (eller Mari Boine Persen som hon då fortfarande hette) från Finnmarken i den norska delen av Sapmi, Sameland. Något slags samisk blues kallade Aldman musiken. En blandning mellan samisk folkmusik, jazz och rock skulle jag säga.

Det är inte svårt att även utan samiska språkkunskaper kunna läsa in samernas moderna historia med tvångskristning och undertryckande av den samiska kulturen i sången.

”It sat duolmma mu” är med på skivan ”Gula Gula”. På samma skiva finns även den enda låt som Mari Boine mig veterligen skrivit och spelat in på norska: ”Oppskrift for herrefolk” – ”Recept för herrefolk”. I den behöver man inte läsa in något själv, orden talar för sig själva:

”Bruka bibel och brännvin och bajonett
bryt löften och avtal och var diplomat
bruka lagparagrafer mot urgammal rätt
ge dem diskriminering och hat,
Låt ingen betvivla din överhöghet
som håller nere en minoritet.”

(fritt från norskan)

Några år senare var urprungsbefolkningar temat för det årets Roskildefestival. Den indianska sångerskan Buffy Sainte-Marie, som bland skrivit ”Universal soldier”, och Mari Boine var huvudnumren inom temat och Boines spelning har för evigt ristat in sig i mitt minne som en av de 10, 20 bästa jag sett.

Små tennsoldater

13 november, 2010 av Ralph Bretzer

Foto: Scanpix

Yngste sonen kommer springande emot mig när jag ska hämta honom på dagis. I hans händer ett kvastskaft.

”Pang, pang” säger han och skrattar. Kvastskaftet är ett gevär.

Alla goda föresatser om att inte ge barnen krigsleksaker (förutom Star Wars då, förstås – vi är inte rabiata) till ingen nytta. Några timmar senare, på kvällen, är det en leksaksborrmaskin som får tjänstgöra som k-pist samtidigt som äldste sonen sitter vid datorn och har hittat något spel på nätet där han flyger en stridshelikopter.

Jag suckar.

Det får mig att tänka på The men they couldn’t hang och deras antikrigsleksakslåt ”Tiny tin soldiers” som finns med på deras smått bortglömda mästerverk ”How green is the valley” från 1986.

The men they couldn’t hang bildades 1984 men historien började tidigare än så. Den började med Shane och Shanne.

1976 bildade Shane Macgowan och Shanne Bradley – som båda tillhörde den ursprungliga lilla klicken av Londonpunkare – bandet The Nipple Erectors (sedemera nedkortat till The Nips). Bandet rönte aldrig någon större framgång och deras samlade skivproduktion består av fyra släppta och en osläppt singel samt en mer eller mindre officiell live-platta. Shane var vid denna tid mest känd för att hans blodiga ansikte täckte förstasidan på tidningen New Musical Express nyårsnummer 1976/77. Under bilden stod texten ”The face of 1977″.

Myten säger att han var blodig i ansiktet efter att en kvinna som kallades Mad Jane Modette hade bitit honom i örat på en Clash-spelning.

Hur som helst var The Nips ett inte alls oävet punkband, att döma av de få inspelningar de faktiskt gjorde. 1981 gick bandet dock i graven. Shane och Shanne bildade var sitt band som skulle ta avstamp i punkens energi och engagemang men blanda upp den med stora doser folkmusik.

Shanes band The Pogues kom ju att bli smått legendariska, lika mycket för dess frontmans ohälsosamma förhållande till berusningsmedel som hans obestridliga lyriska talang.

Shanne å andra sidan var med och bildade The Men they couldn’t Hang som kanske inte blev lika stora som The Pogues men som gjorde några fantastiska plattor under mitten och slutet av 80-talet. Skivor som blandade rock, folkmusik och punk med en djup känsla för den brittiska historien – inte minst industrialismen – och starka politiska ställningstaganden.

”The Ghosts of Cable Street” är min absoluta favoritlåt med TMTCH, även den från ”How green is the valley” som blev Shanne Bradleys sista platta med bandet.

”The Ghosts of Cable Street” handlar om Cable Street-kravallerna 1936 när den brittiska fascistledaren Sir Oswald Mosley och hans British Union of Fascists försökte marchera genom Londons arbetarklasskvarter. Hur bra det gick hör ni i texten och ser på videon.

Sedan ett par år finns ett återförenat Nipple Erectors med både Shane och Shanne.

re:re: Världens bästa fotbollslåt

4 november, 2010 av Ralph Bretzer

Nej, det är det inte, Fredrik. Faktum är att det inte ens är världens näst bästa fotbollslåt för det är den här druckna trudelutten:

Jag vill minnas att det var Irlands (mer eller mindre) officiella låt till fotbolls-vm 1990. Titeln ”Jack’s heroes” åsyftar på Jack Charlton, det irländska landslagets dåvarande manager.

Mitt intresse för fotboll på den tiden var noll och intet, däremot var mitt intresse för folkrock desto större och 7:an på den här minns jag att jag köpte i en radio & tv-butik i Falkenberg. Yes, boys and girls, det var så det gick till i småstan på stenåldern. Man köpte musiken på graverade plastskivor, som benämndes efter arkaiska måttsystem, i butiker som egentligen var specialiserade på att sälja tv-apparater (tjocka sådana).

Låten, för den som är intresserad, finns också med som bonusspår på mer sentida versioner av ”Hell’s ditch”-cd:n.

Den som är nyfiken på The Pogues satsar dock i stället på i tur och ordning:

1. Rum, sodomy & the lash (1985)
2. If I should fall from grace with god (1988)
3. Red roses for me (1984)
4. Peace & love (1989)

Läs våra bilagor