Klassiska skivetiketter som väcker känslor. Alternative Tentacles, Stiff, 4AD, Atlantic, Svenska popfabriken, SST, Stax, Factory, Sub Pop och Sympathy for the record industry.

Det dyker upp en platta i posten med en artist jag knappt vet något om över huvud taget. Jag vänder på omslaget och ser något som väcker skivnörden i mig; något som höjer förväntningarna avsevärt. En liten logotyp nere i högra hörnet.

Säg ”Stiff”, ”Alternative Tentacles” eller ”SST” till en gammal punkare, ”Metal Blade” till hårdrockaren som var 15 i slutet på 80-talet, ”Factory” eller ”Sub Pop” till någon som växte upp i början på 90-talet och se en gnista tändas i blicken. Det är skivbolagsetiketter som blivit lika mycket begrepp som banden som släppte skivor på dem. Och det finns många fler.

Det är skivbolag som antingen växte upp kring vissa speciella band eller leddes av människor med musikaliska idéer som gick bortom att bara tjäna pengar på att kränga plattor.

Etiketten på den här speciella plattan kommer från Atlantic Records. Idag är det en underetikett till Warner Music Group men en gång i tiden var bolaget centralt i framväxten av soulmusiken. Det skapades 1947 av Ahmet Ertegun och Herb Abramson för att ge ut jazz-och rhytm and blues-plattor men det var under 60-talet som Ertegun och Jerry Wexler, som ersatt Abramson, blev legender i musikbranchen och producerade artister som Otis Redding, Aretha Franklin och Wilson Pickett.

Skivan som satte igång dessa tankebanor hos mig är Rumers Seasons of my soul. Även om Atlantic Records knappast är vad det har varit är det en skiva som väl faller in i bolagets stolta historia. Rumer, eller Sarah Joyce som hon egentligen heter, gör soul bortom tid och rum. Trots att musiken på Seasons… lika väl hade kunnat vara släppt någon gång på 70-talet låter den inte det minsta daterad eller musikarkeologisk.

Rumer är av pakistansk-brittiskt ursprung. Redan i tidiga år levde hon ett kringflackande liv med de känslor av rotlöshet det ger upphov till. Känslor som hon när hon nu debuterar ”på riktigt” i bästa soultradition omvandlar till musik:

I got Aretha in the Morning
High on my headphones and walking to school
I got the blues in springtime
cause I know that I’ll never have the right shoes

Momma she’d notice but she’s always crying
I got no-one to confide in
Aretha, nobody but you
Momma she’d notice but she’s always fighting
something in her mind
and it sounds like breaking glass

Vi pratar inte den råa 60-talssoul som gjorde Atlantic känt, snarare de mer polerade tongångarna som kom ut från Brill Building på Broadway: Bacharach/David, Carole King och så vidare.

Musiken är högglanspolerad. Här finns inga skavanker som river eller stör. Normalt brukar detta inte vara något jag gillar, tvärt om, men Rumor har en så stark, känslosam och värdig röst att den fläckfria och smakfulla produktionen bara tjänar till att förhöja hennes styrkor som sångerska.

Fotnot. Ahmet Ertegun dog 2006 med stövlarna på, för att uttrycka det brutalt. 83 år gammal snubblade han i logen i samband med en Rolling Stones-spelning. Han slog i huvudet så illa att han först hamnade i koma och sedan avled.

Spelningen ifråga finns förevigad i Rolling Stones konsertfilm Shine a light, i regi av ingen mindre än Martin Scorcese.