Tänk att få gå in och producera om skivor!

Ja, jag vet, det är lite sjukt men det är sådana där tankar som tänder musiknörden i mig. Att få gå in och fixa till, skruva upp, ta ned, lägga till och dra ifrån på plattor som skulle kunnat vara så mycket bättre.

Det är inte bara sjukt, förresten, det är förmätet också. Professionella människor har lagt ned lång tid och massor med pengar på att få till det “perfekta” ljudet.

Men ändå.

Helen Sjöholm och Mariah Carey. Foto: Scanpix.

Vissa plattor bara tigger om det. Tänk att få gå in på Mariah Careys senaste platta och plocka bort den där läskiga autotunern som förstör hela plattan och förintar varenda gram av karaktär i Careys stämma.
Eller att på hennes tidiga plattor gå in och byta ut det där förskräckliga elpianot och ersätta det med en fet flygel.
Eller mer övergripande: ta bort kompet helt och hållet och ersätta det med flygel, ståbas, ett nedskalat trumset och en ensam elgitarr.

Tänk att få gå in i kontrollrummet och kasta in grus i det väloljade maskineri som är Helen Sjöholms senaste platta. Kombinationen av
Sjöholms ekvilibristiska sång, Tomas Andersson Wijs välskrivna texter, Billy Joels prydliga sånger och en välstädad produktion blir liksom för mycket. In med en disonant noiserockgitarr och Einstürzende Neubautens stämda stålplåtar. Om man ber snällt kanske man kan få trummisen Michael Blair att öppna upp sin bag of tricks från Tom Waits “Rain dogs”-platta.

Å andra sidan finns det rätt många gamla punkplattor som i grunden är bra men som hade vunnit stort på att någon, som faktiskt visste hur man gör när man placerar ut mikrofonerna framför gitarrförstärkarna, hade tagit tag i inspelningarna och städat upp i ljudbilden.

Kanske är det musikrecensenten i mig som spökar. Kanske borde jag söka hjälp. Jag menar: varför lyssna på det om jag inte gillar det?
Problemet är ju bara att det finns en massa saker som man egentligen gillar men som hade kunnat vara ännu bättre.