Vi glömmer för en stund att Robyns nyligen utgivna andra del i en planerad albumtrilogi (!), ”Body Talk Pt. 2″, är en mindre besvikelse. Och ser projektets förtjänster; ett välbehövligt återupplivande av albumformatet som konstnärligt uttrycksmedel – en samling låtar uppradade enligt en bestämd dramaturgi, kanske rent av med ett tema eller en röd tråd. Det som väl främst var tänkt som ett nytt och kreativt sätt att jobba och ge ut musik på blir paradoxalt nog en renässans för ett musikformat som dödförklarats om och om igen de senaste åren, i takt med digitalisering och mp3-ifiering.

 ”Body Talk Pt.2″ beskrivs generellt som ett minialbum eller rent av ep, men det är ju i själva verket en återgång till ett albumformatets gyllene snitt. Skivan klockar in på 33 minuter, föregångaren någonstans där i närheten. Vi talar alltså albumlängder i nivå med sådant som The Clash fullängdsdebut från 1977 – en tid då albumet var något mer än bara ett par singlar omgärdade av utfyllnadsmaterial.

Sedan kom cd-skivan och inget var heligt längre – kunde man pressa in 79 minuter musik på en compact disc skulle man förstås göra det. Resultatet? Urvattnade album och en uttråkad publik.

”Body Talk”-serien är något för 2010 så apart och upplivande som ett genomtänkt albumprojekt. Även om ”Body Talk Pt. 2″ känns som en mellanplatta rent musikaliskt kan den mycket väl bli en logisk bit i det Robynpussel som musikrecensenter över hela världen kommer att försöka lägga när det ska knåpas ihop årsbästalistor i december.