På skrivbordet ligger en flång ny Social Distortion-cd. Innehållet på den ska jag inte komma in på just nu – för det får ni ge er till tåls tlll på onsdag då recensionen dyker upp i en tidning och på en sajt nära er.
Nej, jag drömmer mig tillbaka till en av förrförra sommarens allra bästa spelningar: när Mike Ness och grabbarna gästade frihamnen i Göteborg och West Coast Riot-festivalen. Solen sänkte sig över hamnkranarna och Göta Älv allt medan allsången från fler än 9 000 själar – de flesta inte födda när Social Distortion tog sina första ackord på Los Angeles punkscen – steg mot kvällshimlen.

Hela resten av den sommaren sågs jag var och varannan dag i min Social Distortion-t-shirt. Den tycktes mig ha en sällsam effekt på omgivningen, en effekt jag inte sett när jag burit tröjor med tryck från andra band. Plötsligt kom folk, vilt främmande människor, fram till mig på gatan för att prata om dem: ”Var du där?”, ”Såg du dem?”, ”Vad tyckte du?”.

Varför, kan man fråga sig, reagerar folk på just den här bandtröjan? Ett skäl är naturligtvis exklusiviteten. Social Distortion är ju inte direkt allmängods. De har inte haft några hitsinglar, inte vevats på privatradiostationerna eller i tv. Den där exklusiviteten skapar en gemenskap: det är vi de invigda som skådat ljuset. Vi är egentligen inte främlingar, vi har en gemensam berättelse kring det här bandet som vi båda gillar. Därför är steget inte så långt till att börja prata med varandra på stan även om vi aldrig tidigare mötts.

* * *

Vikten av en berättelse eller en myt – sann eller påhittad – kring ett band eller en artist ska inte underskattas. Det handlar om gemenskap; den gemenskap som berättelsen bygger mellan artist och publik.

Mike Ness är Social Distortion och hans historia går att utläsa i titlarna till de låtar han skrivit. En sedelärande berättelse om utanförskap, tungt drogmissbruk, kriminalitet, fängelsevistelse och sedan återuppståndelse.

”Story of my life” av Mike Ness:

Jag var ett ”Mommys little monster” bland alla ”Sick boys” på the ”Drug train”.

”It wasn’t a pretty picture”. ”Jag hade min ”Hour of darkness”, levde på ”Nickels and dimes”. Jag var ”Born to lose” och levde ”Like an outlaw”. Det kunde bara gå på ett sätt, jag var ”Prison bound”. Domaren gav mig kanske inte ”99 to life” men jag fick ändå bära ”Ball and chain”.

I fängelset bestämde jag mig för att ”Live before you die”. Och så, 20 år efter att jag tagit mig i kragen, kan jag nu med stolt stämma deklamer att jag är ”Still alive”.

Sedan jag för 15 år sedan upptäckte Social Distortion, då ett ganska bortglömt band från den första kaliforniska punkvågen, har deras rykte växt rejält. På senare år tycks gruppens maskot, ett skelett med en cigarett i ena handen och ett cocktailglas i den andra, dyka upp i de mest skiftande sammanhang, inte sällan i form av tatueringar. Mike Ness har också vid ett par tillfällen dykt upp på scen tillsammans med ingen mindre än Bruce Springsteen.

* * *