Arkiv för ‘The Clash’

Patrik Sjöberg har rätt

17 januari, 2012 av Ralph Bretzer

Jag missade Idrottsgalan på SVT igår men efter att ha läst om Patrik Sjöbergs sågning av Nicke Borgs tolkning av London Calling var jag bara tvungen att kolla in den på SVT Play.

Patrik Sjöberg kallade det för en massaker och i Aftonbladet utvecklade han sin åsikt om Backyard Babies-sångarens version:
”I och med att The Clash är ett av mina favoritband, och bara för att det är OS i London i år, kan man inte ta en sådan låt som London Calling och köra den som någon Afte Ski-variant, det fungerar inte.”

The Clash är också ett av mina absoluta favoritband och all den snärtighet och den apokalyptiska undergångsstämning som de fyllde låten med är som bortblåst. Det som är kvar känns bara sävligt och utsmetat. Jag kan bara hålla med Sjöberg till 100 procent.

* * *

En annan gala; i höstas. Patti Smith fick ta emot polarpriset och på scen stod bland andra First Aid Kit. Dancing Barefoot är en av mina absoluta favoritlåtar i hennes digra låtkatalog. Första gången jag hörde den var när Wayne Hussey och Craig Adams precis hade brutit sig ur The Sisters of Mercy och bildat The Mission. Jag föll med en gång för det där suggestiva drivet. Frågan är dock om inte First Aid Kit gör den ännu bättre, ja till och med lika bra som Patti själv. Och visst är det rörda tårar vi ser rinna ned för hennes kind i klippet nedan.

”Pappa va’ en bankrånare”

9 augusti, 2011 av Ralph Bretzer

Efter att ha spenderat två förmiddagar i Malmö Tingsrätts säkerhetssal för att bevaka Nisse Pistol och kompani i den så kallade gubbligan kan jag bara inte få denna fina låt ur hjärnan. Och varför skulle jag vilja det?

Punkare går nedför minnenas allé

20 april, 2011 av Ralph Bretzer

En gång i tiden beskrev Talking Heads- och Tom Tom Club-basisten Tina Weymouth Englands punkstoltheter The Clash som åldrande pubrockare som ljög om sin ålder. Det här var någon gång i början av den brittiska punkeran när New York-storheterna Talking Heads tillsammans med Ramones kom till London på turné.

Visst var det sant. Joe Strummer fyllde 24 år sommaren 1976 när den brittiska punken föddes. 24 år. Det var lastgammalt då och knappast en ålder man stoltserade med om man ville bli tagen på allvar på punkscenen. Och visst hade han en bakgrund i pubrockarna The 101′ers. (Mick Jones kom från glamrocken, Paul Simonon var reggaesnubbe och ursprungstrummisen Terry Chimes – med det fantastiska artistnamnet Tory Crimes – var inne på soul.)

Av nödvändighet försvann naturligtvis sådan extrem åldersfascism. Punkarna fick lära sig åldras som alla andra. Och ingen har gjort det med större värdighet än Bad Religion, kanske för att de aldrig brytt sig särskilt mycket om punkens utanpåverk.

Nyligen lade Bad Religion upp sin nya video till låten Wrong way kids (från senaste plattan The dissent of man) på Youtube. I den går de nedför minnenas allé med videoklipp från 1981 och framåt. Trots allt högre hårfästen och andra karriärer vid sidan om har den forna glöden inte falnat nämnvärt.

Så här beskriver bandet själva låten och videon i ett utskick till sin mailinglista:

”The song is an attempt to describe what it felt like to come of age in the burgeoning Los Angeles hardcore scene, and what it feels like looking back on it today after all we’ve been through together. We thought we could capture the vibe of the song by making a tribute to our oddball family – a home movie of sorts.”

Bra start med Clash

15 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Morgontrött och i bilen till jobbet. Kaffebehovet är stort. Så ringer en snubbe från Rinkaby in till radion och önskar Death or Glory med The Clash. Dagen vänder uppåt. Jag vrider upp volymen tills det börjar skorra i högtalarna.

Bilen flyger fram över den skånska landsbygden. Solen skiner. Våren är här. Känns det som i alla fall…

När den följs upp med Lykke Lis Get some skapar det ett upp som inte ens en gammal Brainpool-dänga och en autotunad Britney Spears kan ta ned.

Världens två bästa låtar.

Just idag, i alla fall.

Kulturgärning

18 september, 2010 av Ralph Bretzer

Gamla anarkopunkarna Crass har precis börjat ge ut remastrade nyutgåvor av sina klassiska och rätt svårtillgängliga (både rent fysiskt och musikaliskt) album.

Snappar nu upp via Jan Gradvalls twitter att Sound Pollution har plockat upp dem för svensk distribution. Det är inget annat än en stor kulturgärning. Fast det är klart. Jag skulle ju hellre ha originalvinylen med sina häftiga omslag och inlays.

Do they owe us a living?

White punks on hope

Inte precis lättlyssnat men det är kul…

Det sägs en hel del sanningar också, även om mina hjältar i The Clash får sig en rejäl känga i ”White punks on hope”. Så bara för att väga upp för den där kängan så tar jag med ett klipp där punkpoeten Attila the Stockbroker hyllar Joe Strummer och fäller en tår för en för tidigt bortgången hjälte. Sniff :( …..

Ryktet om albumets död betydligt överdrivet

16 september, 2010 av Fredrik Thunberg

Vi glömmer för en stund att Robyns nyligen utgivna andra del i en planerad albumtrilogi (!), ”Body Talk Pt. 2″, är en mindre besvikelse. Och ser projektets förtjänster; ett välbehövligt återupplivande av albumformatet som konstnärligt uttrycksmedel – en samling låtar uppradade enligt en bestämd dramaturgi, kanske rent av med ett tema eller en röd tråd. Det som väl främst var tänkt som ett nytt och kreativt sätt att jobba och ge ut musik på blir paradoxalt nog en renässans för ett musikformat som dödförklarats om och om igen de senaste åren, i takt med digitalisering och mp3-ifiering.

 ”Body Talk Pt.2″ beskrivs generellt som ett minialbum eller rent av ep, men det är ju i själva verket en återgång till ett albumformatets gyllene snitt. Skivan klockar in på 33 minuter, föregångaren någonstans där i närheten. Vi talar alltså albumlängder i nivå med sådant som The Clash fullängdsdebut från 1977 – en tid då albumet var något mer än bara ett par singlar omgärdade av utfyllnadsmaterial.

Sedan kom cd-skivan och inget var heligt längre – kunde man pressa in 79 minuter musik på en compact disc skulle man förstås göra det. Resultatet? Urvattnade album och en uttråkad publik.

”Body Talk”-serien är något för 2010 så apart och upplivande som ett genomtänkt albumprojekt. Även om ”Body Talk Pt. 2″ känns som en mellanplatta rent musikaliskt kan den mycket väl bli en logisk bit i det Robynpussel som musikrecensenter över hela världen kommer att försöka lägga när det ska knåpas ihop årsbästalistor i december.

Läs våra bilagor