… det är alltid kul att få ett namn på något som man gillat länge men inte riktigt greppat att det var en egen subkultur.

Jag har alltid varit svag för retrofuturism, alltså science fiction som förefaller utspela sig i en ålderdomlig tänkt framtid. Tänk Alan Moores serie League of extraordinary gentlemen, spelet Bioshock, filmen Sky Captain and the world of tomorrow eller Jules Vernes, Mary Shelleys och HG Wells böcker.

Så slår jag upp senaste numret av den utomordentliga engelska undergroundkulturtidskriften Nude och upptäcker att det finns en hel subkultur runt det temat. Den kallas för steampunk – ångpunk – med en blinkning åt cyberpunken. Inom steampunken är innovationerna, till skillnad från inom cyberpunken, inte elektroniska. Allt är möjligt men sker genom utomordentligt finurliga mekaniska apparater. Det är ånga, kugghjul och fantasin som enda gräns.

En alternativ framtid med fantastiska maskiner, fantasifulla kläder och miljöer. En värld fylld anakronismer, galna vetenskapsmän, onda bovar och modiga hjältar. Eskapism, javisst, men också, som med all god science fiction, en möjlighet att berätta om verkligheten.

“Steampunk, like all good punk, rebels against the system it portrays /…/, critiquing its treatment of the underclass, its validation of the privileged at the cost of everyone else, its lack of mercy, its cutthroat capitalism” skriver den amerikanska författaren Jess Nevins i sin artikel ”Nineteenth Century Roots of Steampunk” som fungerar som introduktion till antologin ”Steampunk” från 2008.

Bakgrunden är det brittiska imperiet under viktoriansk tid och rörelsen, för man får nog kalla den en sådan, anammar den tidens attribut och etikett med hull och hår. Till skillnad från den viktorianska estetiken omfamnas dock inte dess etik som snarare undergrävs. Rörelsen är uttalat antisexistisk, antihomofob, antirasistisk och antiimperialistisk. Ungefär antitesen till de viktorianska värderingarna alltså.

- I’ve always been a big fan of Victoriana, but the part that interests me is the nasty underside of it. Proper throwing bombs at monarchs anarchism came out of the Victorian era, and that’s far far more interesting to me than regimental insignia, säger Andrew O’Neill, sångare och gitarrist i The men that will not be blamed for nothing, i en intervju med tidningen Steampunk Magazine.

The men that will not be blamed for nothing är ett synnerligen underhållande band. De kallar sin egen musik för victorian grindcore. Själv skulle jag säga att det är en blandning mellan oi-punk, heavy metal, music hall och komedi. Bandnamnet är hämtat från sen 1800-tals-graffiti som gått till historien bara för att den fanns i närheten av ett av Jack the Rippers offer.

De står mitt i en rörelse som kännetecknas av punkens gör-det-själv-anda och upproriskhet men delar inte den rörelsens hellre än bra-tanke. Tonvikten ligger vid fantasi OCH hantverksskicklighet. Man ska helst göra de fantasifulla pseudoviktorianska kläderna själv och gärna modifiera sin dator så att den ser ut som hämtade ur det tidiga 1800-talet. Att köpa kittet färdigt är något som det rynkas på näsan åt.

The men they couldn’t hang har egentligen ingenting med steampunk-rörelsen att göra men med deras fäbless för den tidiga industrialismen känns de på något sätt rätt här ändå. Dessutom har de ju ett bandnamn som påminner mer än lite om ovannämnda band, Och så heter ju låten ”Rain, steam and speed”…

Av samma anledning passar den här pärlan med Frank Tovey (mer känd som syntpionjären Fad Gadget): I.K.B. (R.I.P.). Sången handlar om ingenjören och järnvägspionjären Isambard Kingdom Brunel som är en vanligt förekommande figur inom steampunk-litteraturen. När BBC 2002 hade en omröstning om vilka som var de 100 största britterna genom tiderna kom för övrigt Brunel tvåa efter Winston Churchill.