Bob Dylan, undflyende och ofrivillig ikon, fyller 70 år i dag. Eftersom så många fruktlösa försök att ringa in artisten, sångaren och poeten gjorts undviker jag det och konstaterar istället att den oförmågan förmodligen är hemligheten bakom att Dylan efter snart 50 år som skivartist fortsätter att dra till sig fanatiska tillbedjare. Ja, okej då, jag får väl medge…får räkna in mig någonstans i den skaran. Har man en gång låtit sig sugas in i den här världen finns det ingen väg ut. Blir aldrig färdig med den här mannen.

När man trott sig börjat ringa in honom tätnar dimridåerna igen – ”Blood on the tracks”, en skilsmässoskiva? Säger vem då? Knappast upphovsmannen själv. Och när man trodde sig ha greppat den ”sena Dylan”, som firat stora kreativa triumfer sedan dystra ”Time out of mind” 1997, släpper han en nostalgisk och småtramsig julplatta. Och ger sig på en ny karriär som jovialisk radiopratare. Och så vidare.

Den lillgamle Woody Guthrie-wannabe som tog sina första stapplande steg på New Yorks folksångarklubbar i början av 60-talet spädde på myten om sig själv på bästa bluesmanér. Det är en mytbildning som huvudpersonen själv sedan länge slutat att aktivt underblåsa – det behövs inte längre. Den extrema sparsamheten när det gäller intervjuer, ständiga omtolkningar av det egna materialet, motviljan mot att vara en talesman för någon eller något, vägran att se tillbaka – sådant kallas integritet. Tack för musiken och grattis på födelsedagen!