Ja det var ju ofrånkomligt… Det förra inlägget satte igång tankebanorna. Från Jane Russell till Marilyn Monroe. Och så hade vi ju Oscarsgalan i helgen. Alla vinnarna, de som inte vann och de som inte ens kom in (Hej Mikael Persbrandt!). Hollywood Babylon. En stad av ofattbara framgångar och förödda liv.  Och så var man där igen.

Varje gång jag tänker på Hollywood och alla dess myter och legender hamnar tankarna förr eller senare hos The Kinks och låten Celluloid heroes. Jag vill minnas att den förträfflige radiomannen Stefan Wermelin någon gång för länge sedan kallade den för den bästa låt som skrivits om drömfabriken. Och det är bara att hålla med. Rolig, tragisk, elegant… Ray Davies har en gudabenådad penna och här fick han verkligen till det när han lät sångens berättarjag promenera längs Hollywood Boulevard och betrakta stjärnorna på marken längs the walk of fame:

Rudolph Valentino looks very much alive
and he looks up ladies dresses as they sadly pass him by
Avoid stepping on Bela Lugosi
’cause he’s liable to turn and bite
But stand close to Bette Davis
because hers was such a lonely life.