Den 26 oktober släpps äntligen Keith Richards memoarer ”Life”. Tisslet och tasslet på Stones-forumen har mest handlat om exakt hur mycket Mick Jagger-bashing boken kommer att innehålla. Själv hoppas jag att den ska hjälpa till att om inte sudda ut så i alla fall balansera den uttjatade bilden av Richards som heroinstinn kung av dekadens. Ett antal vilda år på 60- och 70-talen har format bilden av Richards, en bild som etsat sig fast och levt vidare, parallellt med hans stillsamma familjeliv i Connecticut.

Vet inte vad det eviga fastklamrandet vid Keith Richards som Vild Rockare och ställföreträdande rebell mot allt möjligt beror på. Däremot är jag ganska säker på att han själv tröttnat på den rollen. Rebellkostymen sitter dessutom allt sämre på en man verksam i ett band som sedan tjugo år tillbaka mer är ett framgångsrikt företag än en rockgrupp i traditionell mening.

Bilden som generellt träder fram i de Richards-intervjuer där journalisterna lagt sina egna fördomar åt sidan är istället den om en i grunden välformulerad person med sitt maniska musikintresse intakt. I väntan på fler ord från mannen själv kan jag ändå inte undanhålla er Weird Al Yankovics ”Keith Richards-intervju”.