Nöjesbloggen - Bloggar

Arkiv för ‘Skådespelare’

Sarah Michelle Gellars återkomst

2 mars, 2012 av Ralph Bretzer

Bridget, nykter alkoholist sedan ett halvår tillbaka och nyckelvittne i ett mordfall, flyr fältet och söker upp sin tvillingsyster Siobhan i New York. Det förefaller som en bra återförening men plötsligt är Siobhan försvunnen (död?) och Bridget tar hennes plats i ett försök att hålla sig undan både de gangsters som jagar henne och FBI som vill att hon ska vittna. Det ska snart visa sig att Siobhan inte lever (levde?) riktigt det perfekta liv som det föreföll på ytan.

Det är premissen för tv-serien Ringer som hade premiär på TV11 igår kväll. Det är ett på många sätt klassiskt noir-thriller-upplägg och efter första avsnittet verkar det lovande. Sarah Michelle Gellar är riktigt bra i sin dubbelroll. Eller ska man kanske till och med kalla det en trippelroll? Hon spelar ju både Bridget och Siobhan och dessutom Bridget som spelar Siobhan.

Framförallt är det trevligt att se henne i en roll med potential. Efter Buffy har ju den goda rollerna inte direkt regnat över henne. Hon har varit bra i ett gäng b-skräckisar och gjort en fin insats i Veronica decides to die, en Paolo Coelho-filmatisering som jag tyckte var långt över förväntan. Men Scooby Doo-filmerna… Grrr, arrrgh.

Men nu är Gellar alltså tillbaka med sin första tv-roll sedan Buffy och som Buffy-fan får man nästan rysningar av välbehag när man ser inledningssekvensen i pilotavsnittet. En bild på några gargoyles panoreras ut till en nattlig skyline för att sedan zoomas ut till en bild på Sarah Michelles jagade ansikte. Detta till toner som ekar av Christophe Becks soundtrack till Buffy the Vampire Slayer.

Det är naturligtvis för tidigt att säga hur bra Ringer egentligen blir men den har som sagt potential, även om jag också ser saker som kan bli problem med serien. Manusförfattarna måste till exempel hitta sätt att driva storyn framåt utan att radera ut grundpremissen och utan att serien går i stå och det blir såpopera av den. Av det vi fått redan på så här långt är det inte lätt att räkna ut hur de ska få berättelsen att rulla på i säsong efter säsong. Men det ska bli spännande att se dem försöka.

Synd bara att TV4 gömmer undan den på en av sina underkanaler. Å andra sidan var det ju fyran som kom på det fantastiska konceptet att sända Buffy i censurerad version mitt på blanka eftermiddagen när ingen i den åldersmässiga målgruppen är hemma och sedan sända den ocensurerad efter ett på natten på fredagsnätter, när folk antingen sover eller har helt andra saker för sig än att se på tv.

Buffy the Vampire Slayer, Ralph Bretzer, Sarah Michelle Gellar, TV | Inga kommentarer »

”Kurtan” ur tiden

20 november, 2011 av Ralph Bretzer

Jag är uppvuxen med ”Kurtan” först på tv och sedan på bio. Lasse Brandebys klassiska karaktär Kurt ”Kurtan” Olsson, alltså. Men Brandeby var mer än så. Han var medlem i Nationalteatern och, tillsammans med Janne Josefsson och Frank Gunnarsson, inget annat än en legend på Radio Göteborg.

I det tidiga 80-talet lyckades nämnda herrar med konststycket att med ett program i lokalradion skapa en internationell incident efter att i direktsändning ha ringa upp Chiles dåvarande diktator Augusto Pinochet på tioårsdagen av statskuppen i Chile.

För honom spelade de sedan Victor Jara i luren. Jara var en berömd chilensk sångare, poet och politisk aktivist som greps, torterades, fick händerna avhuggna och sedan mördades av den chilenska militären bara dagar efter Pinochets maktövertagande 11 september 1973.

Det blev inte bara officiella protester från regimen i Chile utan radioprogrammet blev också ett av de mest anmälda i Sveriges Radios historia.

För att hedra Lasse Brandeby bjuder vi här på en liten Youtube-kavalkad:

Allting har en början…

80-talshumorn kan ibland vara lite svår att förstå för den som inte var med själv. Frågan ”Har du koskräck?” från den här intervjun med en Patrik Sjöberg i smått episk hockeyfrilla blev en klassiker.

Damorkestern var ett stående inslag i Olssons 80-talsprogram.

På senare år spelade Lasse Brandeby Irene Huss chef i filmerna om henne. Men redan 1989 försökte hans alter ego sig på den hårdkokta deckargenren…

Vad gör då en video med skåningen Björn Afzelius i en lista med klipp på ärkegöteborgaren Lasse Brandeby? Det är inte bara på grund av alla spårvagnar och kända Göteborgsbyggnader som dyker upp i videon. Titta vem det är som trakterar klaviaturen… (för övrigt figrurerar även en annan känd Göteborgsprofil i videon, Tomas von Brömsen).

Lasse Brandeby, Ralph Bretzer, TV | 1 kommentar »

Fan, vad bra han är…

5 april, 2011 av Ralph Bretzer

Merryl Streep, Michael Douglas, Susan Sarandon, Al Pacino och Robert De Niro samt Dame Judy Dench. Foto: Scanpix

Fan, vad bra han är…

Jag utbrister det flera gånger när jag ser Wall Street – Money never sleeps, Oliver Stones uppföljare till hans egen 80-talsklassiker. Den som får mig att utbrista detta är i första hand Michael Douglas i rollen som Gordon Gekko, även om Susan Sarandon i en betydligt mindre roll i samma film får in mig på samma tankebana.

Filmen är riktigt bra och dessutom påtagligt här och nu, med tanke på hur kort tid som gick mellan att finansmarknaden kraschade och filmens premiär. Men både Susan Sarandon och, framför allt, Michael Douglas skiner så klart i den att de nästan äter upp duken.

Douglas är hårt märkt av cancern som höll på att ta hans liv. Kroppen är närmast utmärglad, ansiktet djupt fårat men blicken… Han fullständigt äger varje bildruta han är med i. Sarandon å sin sida, som huvudpersonens mamma, har en liten men viktig roll i dramats konstruktion. Hon är sjuksköterskan som sadlat om till fastighetsmäklare och därmed gestaltar hon själva grunden i den bubbla som de andra karaktärerna reciderar i toppen av. Spelet är vitalt och uppenbart lustfyllt.

Meryl Streep, Jack Nicholson och Dame Judy Dench är tre andra skådisar som sitter inne med de här kvaliteterna.

Det är något med riktigt, riktigt duktiga skådisar som blir lite äldre. Jag antar att det har med kombinationen erfarenhet och självförtroende att göra. De behärskar hantverket till fulländning och de vet om det. Det blir som en aura runt om dem som liksom bränner sig igenom celluloiden. Det är fruktansvärt roligt att se, även om jag inte är helt säker på att det verkligen är bra för de filmer de är med i. De har en tendens att ta över fullständigt.

Ta filmen Heat som exempel. Gamle Miami Vice-regissören Michael Mann fick till vad jag minns som en riktigt schysst heist-rulle men inför filmen var det bara det förestående mötet – det allra första – mellan legendarerna Al Pacino och Robert De Niro på vita duken. Det jag själv kommer ihåg av den filmen är mycket riktigt bara kaféscenen där de två möts. Det är en tokladdad scen, helt fantastiskt spelad men som sagt – jag kommer inte ihåg någonting annat från filmen.

Film, Ralph Bretzer, Skådespelare | Inga kommentarer »

I-landsproblem med Heroes och Misfits

30 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Såg i helgen till att samlingen av Heroes-boxar blev komplett och noterade med lika delar förvåning och irritation att de – trots en enhetlig design vad gäller form och typsnitt – fått till en fjärde variant på grad och placering av ryggdesignen.

Jag är medveten om att detta är ett första rangens i-landsproblem men jag tycker genuint illa om när boxarna inte ser snygga ut tillsammans i hyllan. Dvd-boxar är ju knappast speciellt billiga och då är väl det minsta man kan begära en enhetlig design.

Nu är Heroes knappast det enda fallet i dvd-hyllan som håller ihop illa. Efter tre säsonger av fantastiska snutserien The Wire bytte man plötsligt till en tunnare typ av box som förvisso tar mindre plats men inte alls har samma gedigna känsla som de tidigare. Weeds har flyttad runt och ändrat grad på sin logga så att man blir nästan sjösjuk.

Och värst av alla är väl egentlighen Mad Men som körde sina två första säsonger i en oversizead box gjord för att se ut som cigarettpaket – vilket ju passade en serie där alla kedjeröker – för att sedan gå över till en mer vanlig box. De två första säsongerna är dessutom för höga för att gå in i min dvd-hylla vilket gör att serien, som tillhör mina favoriter, får ligga på undantag på golvet i dvd-skåpet.

* * *

På tal om Heroes tipsade Kulturbloggens Kristina Nilsson om en brittisk sci-fi-serie på samma tema. Det tog två avsnitt sedan var jag en fan.

Misfits visas mig veterligen inte på någon tv-kanal som finns i de stora kabel-tv-bolagens utbud här men finns tillgänglig på import-dvd. Och jäklars vilken bra serie det är. Den är betydligt skitigare och råare än sin amerikanska motsvarighet. Så är det också ett gäng villkorligt dömda ungdomsbrottslingar som får – eller drabbas av – diverse krafter.

Kidsen svär, super, knarkar och har ihjäl sina övervakare på löpande band. På något sätt finns det ändå något älskvärt över serien; ett tilltalande underifrånperspektiv som ligger mil från den amerikanska serien som man får anta att den inspirerats av. Att de inte omedelbart känner igen, behärskar eller inser nyttan med sina förmågor är också något som gör den mer trovärdig – om man kan använda det ordet om en serie som handlar om människor som träffas av blixten och får superhjälteförmågor

Dessutom gillar jag att britterna för ovanlighetens skull snor något från amerikansk tv istället för tvärt om. Lustigt nog ryktas det om att en amerikansk remake är på gång. Det låter mycket illavarslande…

* * *

Popkulturella företeelser som heter Misfits brukar vara rätt lyckade. Tänk bara på Glenn Danzigs gamla punkband (med ”hits” som Die die my Darling, Mommy can we go out and kill tonight och I turned into a martian) eller John Huston-filmen med samma namn. Filmen är riktigt bra men skulle visa sig fördömd för de medverkande.

Clark Gable dog av en hjärtattack utan att ha hunnit se det färdiga resultatet. Marilyn Monre färdigställde aldrig någon mer film – hon dog under inspelningen av Somethings got to give som aldrig blev klar. Montgomery Clift sjönk allt djupare ned i alkoholmissbruk och var död några få år senare liksom Thelma Ritter. Manuset till filmen skrevs av Marilyn Monroes dåvarande make, den fantastiske dramatikern Arthur Miller (En handelsresandes död, Alla mina söner, Häxjakten), och han skulle aldrig skriva något mer filmmanus.

Arthur Miller, Clark Gable, Förpackningar, Heroes, Mad Men, Marilyn Monroe, Misfits (Band), Misfits (Film), Misfits (TV), Montgomery Clift, Ralph Bretzer, The Wire, TV, Weeds | Inga kommentarer »

Criminal Minds, pilotsäsongen etc. etc.

25 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Criminal Minds är en helt okej police procedural (genre som försöker skildra en polisstyrkas arbete) i CSI:s efterföljd. Själv gillar jag Criminal Minds bättre än CSI, inte minst för att det är mindre hokus pokus i den. Jag kan inte se CSI utan att svära över DNA-test som görs blixsnabbt och samkörda datorregister som hittar vem som var som helst innan du hinner säga 1984.

Nu har även Criminal Minds fått en spin off och igår kväll hade Criminal Minds: Suspect Behavior premiär på Kanal 5. För det första kan man bara buga sig för skådespelaruppbådet.

Forest Whitaker, i den ledande rollen som Sam Cooper, är en av mina absoluta favoritskådespelaren. Hans lufsiga rörelsemönster och det där hängande ögonlocket kan få honom att se både jovialisk och en smula bakom ut. Men under den där förrädiska ytan döljer en blixtrande intelligens som han inte har några som helst problem att få fram på vita duken/tv-skärmen.

Just den där dubbelheten gör honom helt fantastisk i psykopatroller. Minns honom som Idi Amin i The last king of Scotland. Han var seriöst skräckinjagande i den rullen… Han var också briljant som den besatte internutredaren Jon Kavanaugh i The Shield. Men han fungerar faktiskt lika väl som den betydligt stabilare och mindre psykopatiske enhetschefen i Criminal Minds: Suspect Behavior. Låt vara att rollen kanske inte är lika utmanande.

Bakom Whitaker finner vi Janeane Garolfo (Saturday Night Live, 24, Vita Huset) som även hon är en personlig favorit. Dessutom dyker Vita Husets mysfarbror Toby Ziegler (eller Richard Chiff som hans mamma kallar honom) en återkommande roll som högste chefen.

Framför allt gillar jag med premiäravsnittet att de tog sig tid att göra sin bov till en människa – inte bara det monster som hans handlingar gör honom till.

Buffyfaktor: 1. Janeane Garolfo var med i duktigt usla filmen Southland Tales där även Sarah Michelle Gellar (Buffy) var med.

* * *

Criminal Minds: Suspect Behavior hade premiär 16 februari i USA. Femman visar den alltså med bara lite drygt en månads fördröjning. Det tar sig, det tar sig.

* * *

Fredrik Strage citerar på DN På Stan-bloggen tidningen Peoples grundare Richard Stolleys resonemang hur han väljer personer till omslaget: ”Ung är bättre än gammal, vacker är bättre än ful, tv är bättre än musik, musik är bättre än film, film är bättre än sport, allt är bättre än politik och ingenting är bättre än en kändis som just har dött.”

* * *

TV Guide sammanfattar pilotsäsongens okejade projekt här. Sarah Michelle Gellars kommande projekt och nya Charlies Angels har jag redan berättat om. Men här finns mer av intresse. Som en reboot av Wonder Woman. Pilotavsnittet är skrivet av David E Kelley som skapade Ally McBeal. Bland skådespelarna märks Adrianne Palicki (från Friday Night Lights) i titelrollen och Elizabeth Hurley (Austin Powers).

* * *

Enligt samma källa har nedläggningshotade Fringe fått respit. Fox ger den en säsong till. Det var lite oväntat.

* * *

Är det inte kontraproduktivt att ha långa, superirriterande och inte förbispelningsbara antipiratkopieringsbudskap på köp-dvd:er? Man har ju liksom redan köpt filmen…

På tal om aburda antipirater kan man på Law.com läsa om hur 13 skivbolag stämt fildelningsföretaget Limewire på 75 000 000 000 000 dollar (om jag fått antalet nollor rätt). Det är fem gånger mer än USA:s nationalskuld. För att den ekvationen ska gå ihop måste varenda människa på den här planeten ha laddat ned olagligt för 10 800 dollar var.

Domaren bedömde naturligtvis detta som absurdt och skrev bland annat i sitt domslut: ”As defendants note, plaintiffs are suggesting an award that is ‘more money than the entire music recording industry has made since Edison’s invention of the phonograph in 1877.’”

* * *

En annan musikalisk ekvation: Lady Gaga – Madonna + Lynyrd Skynyrd =

Älskar hennes sätt att återuppfinna sig själv. Hela tiden.

Criminal Minds: Suspect Behavior, Fildelning, Forest Whitaker, Lady Gaga, Pilotavsnitt, Ralph Bretzer | Inga kommentarer »

Elizabeth Taylor överlevde runmakaren

24 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Tre klassiska teaterpjäser som blev tre likaledes klassiska filmer med Elizabeth Taylor.

Mel Gussow, New York Times legendariske teater- och filmkritiker, skrev tidningens dödsruna över Elizabeth Taylor. Det är en av cirka 4 000 texter han skrev för tidningen men han skulle själv aldrig få se den publicerad.

Det är knappast någon hemlighet att stora medier förbereder dödsrunor för kändisar långt innan de är döda. I fallet med Elizabeth Taylor ledde tillfälligheternas nyck till en ödets ironi.

Att den kanske sista stora stjärnan från Hollywoods gyllene era skulle gå bort kom kanske inte som världens största överraskning. Hon var ju trots allt 79 år gammal och det är klart att en tidning av New York Times storlek hade en dödsruna förberedd. Så väl förberedd faktiskt, att dess författare hann gå bort inte mindre än sex år innan objektet för runan.

Sålunda lyder bylinen:
”Mel Gussow, the principal writer of this article, died in 2005. William McDonald and William Grimes contributed updated reporting.”

För övrigt anser jag att hon var helt lysande i filmatiseringarna av Tennessee Williams Katt på hett plåttak och Shakespeares Så tuktas en argbigga. I den sistnämnda spelade hon mot Richard Burton som hon var gift med inte bara en utan två gånger. Det sägs att de privat fick många tillfällen att träna på att gräla, något som kom väl till pass i den filmen.

Elizabeth Taylor, Ralph Bretzer | Inga kommentarer »

Hellcats och andra cheerleaders

13 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen: jag är väldigt svag för highschool- och collegefilmer.

Varför, kan man fråga sig. De är inte sällan rätt svagsinta historier enligt ett grundläggande formulär: Töntig kille förälskar sig i populär tjej, eller vice versa. Sedan handlar resten av dramat om hur de ska få varandra. Alla arketyper ska finnas med: de stöddiga fotbollsspelarna och de diviga hejarklacks-tjejerna utgör kungligheterna i detta slutna universum. Sedan har vi rebellerna och töntarna och de som faller någonstans däremellan, de som inte sällan ser upp till dem där upp och ned på dem där nere.

Men i rätt händer blir filmens highschool en värld i miniatyr där man kan berätta historier om i princip vad som helst. John Hughes 80-talsrullar var inte sällan tidiga mästerverk i genren, oavsett om det var ett klassdrama som Pretty in pink eller en uppgörelse med de klassiska arketyperna som i Breakfast club.

Tydligast av alla dessa arketyper är nog cheerleadern. De snyggaste tjejerna på skolan med den sämsta attityden. Cordelia Chase, spelad av Charisma Carpenter – själv en gång i tiden en San Diego Chargers-girl – i Buffy the Vampire Slayer är ett nästan parodiskt exempel. I seriens första säsong, innan karaktären börjat få fler bottnar, var hon skolans drottning som med en nickning och en elak kommentar satte sig till doms över vem som var inne och vem som inte var det. Totalt världfrånvänd när det gäller allt som brukar kallas viktigt men ett geni på det sociala spelet och perfekt koll på modet.

Alicia Silverstone, som cheerleadern Cher (!) i Clueless, mjukade upp arketypen något. Cher var kanske inte mindre världsfrånvänd men definitivt inte ondskefull.

* * *

“We are an internationally recognised competitive sport” säger cheerleadern Savannah (Ashley Tisdale) i serien Hellcats som hade premiär på Kanal 5 ikväll.

Internationellt erkänd… maybe not so much. Men tävlingsinriktad – definitivt. Den mycket framgångsrika – och faktiskt rätt bra cheerleading-filmen Bring it on lyfte fram den aspekten av fenomenet som annars tenderar att framställas som enbart spelande mot maskulina fantasier – vilket det naturligtvis också gör. Bring it on fick flera uppföljare; några lyckade, de flesta inte.

Aly Michalka spelar Marty Perkins, huvudrollen i Hellcats, en juriststudent som blir av med sitt stipendium på grund av sin något mindre ansvarstagande mamma, och mot sin karaktär tvingas söka till cheerleadingtruppen Hellcats för att få ett nytt stipendium. Hon stiger in i en värld av pom poms, catfights och outhärdlig positivitet.

Att döma av första avsnittet visar serien alla tecken på att vara förvisso snyggt genomförd men också ganska genretypisk historia. Vi får reda på att colleget i sin besparingsiver hotar strypa stipendierna till sina hejaklacksledare om de inte tar sig till de nationella tävlingarna. Samtidigt gör den tjej Marty Perkins ersatte sitt bästa för att hon ska misslyckas och bli utkastad ur truppen. Och hon drar sig inte för att spela fult.

Vi har alltså en grupp som kämpar för sin överlevnad på colleget samtidigt som krafter motarbetar dem med inte helt rent spel. Byt ut cheerleaders mot musikalgrupp och college mot highschool och du har grundkonceptet i Glee. Lägg till en liten gnutta Veronica Mars så har du Hellcats i ett nötskal.

Detta sagt så är det ändå rätt underhållande och Michalka är bra i huvudrollen. Hon har en gatusmart tuffhet över sig som passar bra till karaktären och gör henne till en främmande fågel bland de andra hejaklacksledarna.

* * *

Buffyfaktor: 1. D.B. Woodside, rektor Robin Wood den sista säsongen av Buffy, spelar Hellcats läkare.

Aly Michalka, Buffy the Vampire Slayer, Charisma Carpenter, Hellcats, Ralph Bretzer | Inga kommentarer »

Blue Bloods och Tom Sellecks mustasch

9 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Blue Bloods: Tom Selleck och Donnie Wahlberg. Foto: Scanpix

TV4 marknadsför serien Blue Bloods, vars första avsnitt visades på onsdagskvällen, tungt. Att som de gör i reklamen säga att den är ”från skaparna av Sopranos” är väl att ta i. Den geniförklarade maffiaserien skapades ju av David Chase och han är mig veterligen inte inblandad här.

Blue Bloods handlar om familjen Regan, en familj av New York-poliser med pappa Frank Regan (Tom Selleck) som överhuvud, både i familjen och rent polisiärt.

Om serien har någon likhet med Sopranos är det väl att den riktar in sig mer på den sociala familjedynamiken än på det personerna faktiskt sysslar med – maffiaverksamhet i Sopranos och polisdito i Blue Bloods.

Faktum är att det är själva brottsfallet, eller kanske snarare lösningen därav, som drar ned hela det första avsnittet. För det första får man aldrig någon djupare inblick i brottet utan det behandlas ganska summariskt. Vid inte en utan två tillfällen tar man in extraordinära faktorer utifrån för att (för) snabbt lösa problem i historien (deus ex machina), vilket jag tycker är dramaturgiskt ganska osnyggt.

[OBS Spoiler:]

Först tappar boven en unik och spårbar docka på brottsplatsen där han just har kidnappat en liten flicka. Långsökt? You bet! Men eftersom Frank Regans äldste som Danny (Donnie Wahlberg) som utreder ärendet tycker att waterboarding är en okej förhörsmetod blir det lite svårt att åtala kidnapparen.
Då visar det sig som av en slump att det där halsbandet som kidnapparens exfru så maniskt fingrar på tillhör en flicka som mördats tidigare i Florida. Tadaa! Saken är biff.

[Inga mer spoilers nu.]

Nu är det inte alltigenom dåligt. Rollbesättningen är helt okej om än lite typecastad. Tom Selleck är kanske inte världens största skådis men han har en stelhet som passar bra för rollen och Donnie Wahlberg hittar rätt i sin lite yviga karaktär. Och låten som körs TV4:as trailer, Cat Powerst tolkning av ”New York, New York”, är briljant.

Dessutom är det kul att se Sellecks mustasch tillbaka i rutan. Den är ju en liten koppling tillbaka till barndomens tv när han körde omkring i en röd Ferrari 308 GTS (min drömbil som barn) och löste brott på Hawaii istället för i det stora äpplet.

* * *

Buffyfaktor: 3. Tom Selleck var med i femte säsongen av Las Vegas där James Lesure har en stor roll. Lesure i sin tur hade en roll i Alias där Kevin Weisman också var med. Weisman spelade Dreg i några avsnitt av säsong två av Buffy.

Blue Bloods, Donnie Wahlberg, Ralph Bretzer, Tom Selleck | Inga kommentarer »

V – Barndomsfavorit på återbesök

3 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Jane Badler som Diana i originalserien.

Jag började se om V för något år sedan. Det var en traumatisk upplevelse. En barndomsfavorit som inte riktigt nådde upp till hur jag mindes den. Precis som många sci-fi-serier – eller tv-serier från 80-talet över huvud taget – hade den inte åldrats särskilt väl.

Delvis handlar det naturligtvis om teknikutveckling. Men det är inte bara det. Tv-serien som medium har idag en betydligt högre ställning än vad den hade då, vilket innebär att de bästa skådespelarna, de bästa manusförfattarna, scenograferna, klipparna, regissörerna och så vidare inte nödvändigtvis går till filmen utan lika gärna kan tänka sig att gå till tv. Det är inte längre en sensation när en stor filmstjärna spelar med i en tv-serie eller en manusförfattare från tv kammar hem en Oscar för bästa filmmanus. Det faktum att tv-mediet är relativt ungt gör naturligtvis att det utvecklas i ett rasande tempo jämfört med äldre medier.

En ny version av V kan med andra ord vara något av en julklapp i efterskott för någon som börjat bli nostalgisk över gamla barndomsfavoriter. Eller också är det en mardröm. Remakes är ju något av ett fattigdomstecken och tyder på brist på idéer.

Efter att ha sett första avsnittet som visades på torsdagskvällen på TV6 (har tidigare visas på Canal+) är jag dock inte beredd att döma ut den. Intrycket är faktiskt rätt gott. Det är bra mycket snyggare (naturligtvis) och rappare än originalet. Även om det mest är av nostalgiska skäl måste jag dock säga att jag saknar Jane Badler som Diana, rymdödlornas lika vackra som ondskefulla ledare.

Fast i ärlighetens namn är nog Morena Baccarin, som hennes moderna motsvarighet Anna, snäppet bättre. Hennes milda anletsdrag gör henne bara ännu mer skräckinjagande när de inte alltför goda avsikter börjar komma upp till ytan. Dessutom dyker Jane Badler faktiskt upp i säsong två, men nu som Annas goda mamma.

* * *

Buffyfaktor 2. Jag har hittat två andragenerationerskopplingar och en tredjegenerations. Morena Baccarin som spelar Anna och Alan Tudyk som spelar Dale Maddox har varit med i Firefly. Tudyk har dessutom varit med i Dollhouse. Båda dessa serier är skrivna av Buffy-skaparen Joss Whedon. Joel Gretsch som spelar fader Jack Landry spelade huvudrollen i The 4 400 där även Summer Glau var med. Glau hade precis som Tudyk roller i både Firefly och Dollhouse.

Jane Badler, Morena Baccarin, Ralph Bretzer, V | Inga kommentarer »

R.I.P. Jane Russell

1 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Den amerikanska skådespelerskan Jane Russell, som var stor stjärna på 40- och 50-talen, gick bort i går. Hon blev 89 år gammal.

Själv minns jag henne bäst från Marilyn Monroe-rullen Gentlemen prefer blondes från 1953 . Klippen ovan är hämtade från den. Sådana musikalnummer görs inte längre…

Mindre känt än Herrar föredrar blondiner, som väl får tituleras en klassiker, är att Russell ett par år senare var med i en film som fick den svenska titeln …men gifter sig med brunetter. Ingen medverkan av Marilyn i den, så klart.

Film, Gentlemen prefer blondes, Jane Russell, Marilyn Monroe, Ralph Bretzer, Skådespelare | Inga kommentarer »

Arkiv för ‘Skådespelare’

Sommarön Åland med skärgårdssafari, 4 dagar

Skagen, 3-4 dagar

Njut på Gränsö slott spa

Berlinweekend 31/5, 4 dagar