Gissa om jag ska köpa det här direkt när det släpps till hösten:

Det är inte ovanligt att vissa tv, film och spel-skapare tror att deras publik består av koncentrationsstörda femåringar, oförmögna att både reflektera och koncentrera sig. Däremot är det mer ovanligt att dess skapare, påhejade av recensenter, går ut och deklarerar att det är svårt att rationalisera en annan inställning. Och att deras inställning inte ska diskuteras.

Detta gör däremot David Jaffe, mannen bakom bland annat”God of War”, ivrigt påhejad av Tobias Bjarneby på ”Aftonbladet Spela”, som kallar blogginlägget ”furiöst” och ”kanske det mest klarsynta” han har läst i ämnet. Båda verkar under parollen ”låt spel vara spel” och nog om det.

David Jaffe skriver upprört i sin blogg att han är trött på recensenter som recenserar spel. Alltså de som inte bara bryr sig om grafik utan som också diskuterar handling. ”Vissa av oss kanske inte vill ladda våra spel med politik och filosofi” och ”vissa av oss kanske gillar att porträttera kvinnor på ett serietidningsätt”, skriver han. Han menar vidare att det kan vara en omöjlighet att skapa känslor samtidigt som interaktivitet. Och att inget av det han tycker handlar varken om pengar, lättja eller omognad. Det ska recensenterna sluta tjata om.

I bloggen finns framförallt en sak som är värd att kommentera: hur hans resonemang är ett skolexempel på dumheten att saker som görs som det alltid gjorts, eller helt utan eftertanke, är utan ställningstagande.

För trots hans ovilja att aktivt delta i en politisk eller filosofisk kontext så verkar han, som de flesta, i allra högsta grad i en sådan. Bakom hans spel, fullspäckade med gudar, testosteronstinna mördarmaskiner till män och kvinnor som figurerar mest som nymfomaner i sexminispel, ligger till och med ett väldigt aktivt arbete med strukturer. Detta och dess medföljande känslor har han jobbat hårt med.

Och det är klart att recensenter diskuterar det. Hur skulle de inte kunna göra det? Speciellt sedan marknaden utvecklats och öppnat upp för jämförelsen. För tvärtemot vad Jaffe tror så är det redan bevisat att det går att skapa olika sorters känslor i spel. Många spelmakare satsar numera på att göra intriger, eller en kontext, som man inte bara står ut med eller gillar – utan som till och med engagerar – kan verka odlande. Och detta helt utan att spelen för den delen handlar om äktenskap eller konkret politik, som Jaffe tar upp som exempel. Vi spelare behöver alltså inte längre blunda för uttjatade intriger och kassa människoporträtt. Vi behöver inte välja mellan teknik och berättelse. Vi kan få alltihop.

Att sen Jaffe irriterar sig på diskussionen är ju inte lika förvånande som att vissa recensenter håller med honom. Jaffe står ju inför det problematiska (för honom) faktum att det med det ökade utbudet blir svårare att komma undan med att vara omogen och lat. Marknaden för hans produkter minskar med oss som gläds åt och hänger med i allt som händer. Vi väljer bort och väljer till både vad det gäller spel och diskussionerna runt spel - med alla de infallsvinklar som dess olika beståndsdelar ger. Allt blir fler och mer ingående. Och ja, jag menar verkligen omogen slapphet. Det är precis vad det handlar om i alla de fall där någon kränger sina egna sunkiga ideal och inte vill låtsas om att det betyder något. I det här fallet under parollen ”låt spel vara spel”.