Arkiv för ‘TV’

Trist men begripligt

1 december, 2014 av Ralph Bretzer

Tant SepiaBilden är från Tant Struls tack- och farvälspelning på Pustervik i Göteborg 2012. Foto: Ralph Bretzer

Jag sitter på ett X3000-tåg i riktning mot Malmö när jag läser i Kajsa Grytts Facebook-flöde att hon hoppar av vårturnén efter allt näthat och den dåliga kritik hon fått för sina tolkningar i Så mycket bättre. Istället ska hon ägna sig åt att skriva nytt material.

Den uppskattning och värme som kommit direkt till mina forum har varit fantastiskt härlig. Men det har också varit väldigt negativ press, och mycket hat på nätet som jag har varit bra på att stänga av, men lusten och peppen att slå på stora trumman och ge mig ut på seger-turné försvann, skriver hon.

Det är naturligtvis väldigt trist att hon väljer att fimpa vårturnén. Samtidigt är det begripligt att lusten försvinner när gensvaret blir som det åtminstone delvis har blivit. Kritiken är vad den är och jag kan tycka att Kajsa Grytt är som allra bäst när hon sjunger sina egna låtar. Så var också programmet där hennes musik spelades ett av de starkaste under säsongen. Både låtarna med Tant Strul och senare som soloartist har en substans som många av låtarna i de andra avsnitten saknade. Om man säger så här: Amanda Jensens tolkning av När vi gräver guld i USA är fantastisk men låten som sådan utmärker ju sig inte direkt för sitt fylliga innehåll.

När det gäller Kajsa Grytts tolkningar av de andra artisternas låtar var det väl inte alltid som de blev minnesvärda. Hennes själfulla tolkning av Orups Magaluf och punkiga version av Florence Valentins Spring Ricco biter sig dock fast.

Kritiken är som sagt vad den är. Som artist får man finna sig i att bli bedömd av både yrkesmässiga kritiker och av publiken. Näthatet, däremot… Ibland undrar jag när jag läser kommentarer i olika trådar – det kan röra artister, politiker eller andra mer eller mindre kända namn – om folk inte fattar att de personer det rör sig om faktiskt kommer att läsa det som skrivs. Om de inte förstår att det är riktiga människor av kött och blod. Eller om det är så att de helt enkelt inte bryr sig.

Man får vara ganska hårdhudad som kändis. Så har det alltid varit. Men nätet har gett fikabordsgnället och allmänna elakheter vingar. Plötsligt kan dina – och mina – ord höras överallt. När alla dessa röster hörs blir de till ett brus och för att ta sig igenom det blir det att människor tar till allt högre brösttoner – och allt värre förolämpningar – för att höras, att märkas. Det räcker inte att skriva att man inte gillade någonting i en diskussion; man måste säga att man hatade det, att det var det värsta någonsin och att man borde göra det ena eller det andra med personen som gjorde, sa eller skrev det.

Hur gör vi då för att komma tillrätta med detta förhöjda tonläge som inte bara är skadligt för de människor som drabbas utan även förödande för det offentliga samtalet? Ja, inte vet jag. Inte mer än att var och en måste ta in det i bilden att när man skriver något om någon på nätet så är chansen, eller risken, att den personen kommer nås – och kanske drabbas – av budskapet. Att tänka tanken: hur skulle jag själv reagera om någon sade det här till mig?

Kanske även något för mig själv, i egenskap av kritiker, att ta till mig.

Inte ett öga torrt…

28 oktober, 2014 av Ralph Bretzer

Jag jobbade kväll igår och missade därför Tv4:s cancergala. Därför var det en trevlig morgonöverraskning att se två av mina favoritsångerskor, Linnea Henriksson och Jill Johnson, tolka If I needed you av min absoluta favoritlåtskrivare, Townes Van Zandt. Snacka om a match made in heaven. Inte ett öga torrt!

* * *

Det känns som att Townes Van Zandt börjar få en renässans, även på våra breddgrader, så här 17 år efter sin alltför tidiga och av sitt inte allt för hälsosamma levene orsakade bortgång. Hjältar som Emmylou Harris och Van Zandts gamle lärjunge Steve Earle har alltid hållit fanan högt men just If I needed you börjar dyka upp då och då i olika sammanhang. Senast var det när Jill Johnson sjöng den i Jills veranda tillsammans med Kristian Gidlund och sedan tog med sig låten till sin spelning på Malmöfestivalen i somras. Christian Kjellvander, Richard Lindgren och Thorsten Flinck har tolkat honom, liksom Dan Hylander som för några år sedan också gjorde en svenskspråkig version av Waiting ’round to die.

För att dra ett slitet Steve Earle-citat:

Townes Van Zandt is the best damn songwriter in the world and I’d stand up on Bob Dylan’s coffee table and say that out loud.

Gräver guld…

26 oktober, 2014 av Ralph Bretzer

Alltså Amanda Jenssen! Du kan ju inte göra När vi gräver guld i USA. Det förstår du väl själv?!?

Jag minns fortfarande sommaren 1994 klart och tydligt. Jag hade flyttat till Göteborg i början av januari men var hemma i Falkenberg för att sommarjobba. Det var sommaren jag för första gången brydde mig om fotboll. Det var sommaren som rätt många som i vanliga fall inte brydde sig ett skit om fotboll plötsligt började göra det.

Det var en magisk sommar. Fotbollslandslaget bara vann och vann, tycktes det. Och allt skedde till tonerna av När vi gräver guld i USA, en låt som är ett under av lökighet.

Alltså. 1994 lyssnade jag på grunge, punk, alternativrock, altcountry och lite britpop. Vad herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt sysslade med brydde jag mig inte ett skit om. I något ogarderat ögonblick hade jag väl kanske kunnat erkänna att några av Orups tidiga låtar – och naturligtvis ”The little cat and the dirty dog” med Ubangi – faktiskt var rätt bra – men det Glenmark och Strömstedt gjorde…

När vi gräver guld i USA är som sagt en rakt igenom kass låt men den har ett skimmer över sig på grund av kopplingen till den där magiska sommaren och till det där vm-bronset. Men att göra en cover på den? Nej det är ju bara fånigt. Att göra en cover och att dessutom få det att låta som om låten vore bra?`Det är ju bara omöjligt.

Skulle man kunna tro.

Nej. Jag tänker inte skriva om varenda en av Amanda Jenssens tolkningar i årets Så mycket bättre. Men är man kaxig nog och dumdristig nog att göra DEN låten så förtjänar man faktiskt alla tänkbara hyllningar.

Den dramatiska känslan. Den närvaron. Den attityden. Den självtilliten som krävs för att gå upp och göra DEN låten på DET viset. Det är det som gör att Amanda Jenssen till vinnare av årets Så mycket bättre. Och då är programmet inte ens någon tävling.

* * *

Jag kan knappt vänta på att få höra Vesterbro Safari-versionen. För det kommer väl en sådan senare under veckan, hoppas jag… Och om det är så att alla hennes tolkningar spelats in i avskalade liveversioner på samma sätt som Calleth you, cometh I så hoppas jag verkligen att de ges ut på skiva.

* * *

 Uppdatering: Vi behövde inte vänta! Yippie!

Så mycket bättre, Amanda

22 oktober, 2014 av Ralph Bretzer

Årets Så mycket bättre artar sig till att kunna bli bästa säsongen hittills. Skit i de sönderklippta snacken mellan låtarna och de fjantiga lekarna. Nöjet att få höra Carola ta sig an The Ark går inte att skoja bort. Jag tycker oftast att hon sjunger starkt mer än bra men här kommer hon till sin rätt. Hon är over the top och det var The Ark också.

Johan T Karlsson och Love Antell var två andra höjdpunkter. Karlssons skruvade elektroversion av Breaking up with god är kanske inte allas tekopp men definitivt egensinnigt och smått genialisk. Rockkameleonten Antell å sin sida tog sig an One of us is gonna die young och fick den att låta som John Cougar Mellencamp. En bedrift i sig.

Trogna läsare av den här bloggen kan knappast ha missat att jag verkligen gillar Amanda Jenssen. I lördagens premiäravsnitt  nådde hon dock inte riktigt fram till mig, trots att Calleth you, cometh I passar henne som hand i handske. Det var som om något höll henne tillbaka, samtidigt som någon i ljudproduktionen lagt ett filter mellan rösten och lyssnaren.

Så kommer då det här ut på Youtube idag. Amanda Jenssen sjunger Calleth you, cometh I i ett kafé på Vesterbro i Köpenhamn. Skillnaderna mellan de båda versionerna är påtaglig från första andetaget. Det handlar inte bara om att arrangemanget är ordentligt nedskalat och med fokus lagt på kompgitarren och elpianot. Det är framför allt rösten som når fram på ett helt annat sätt än den gjorde i TV4-programmet. Varje biljud, varje inandning är hörbart vilket skapar en närhet som TV4:s ljudproduktion inte är i närheten av. Att kaféet verkar vara ett coolt ställe och att det är filmat på ett lite rått men mycket snyggt sätt gör inte saken sämre.

Jag är inte säker men det verkar när jag läser infotexten om klippet på Youtube som att alla Amanda Jenssens tolkningar i programmet ska läggas upp i liknande versioner inspelade på samma ställe. Det ser jag i så fall fram emot.

* * *

För övrigt hoppas jag att Love Antell kommer sjunga Tant Struls Slicka mig ren när det blir Kajsa Grytts kväll. Och att Carola tar sig an Allt ni bygger upp ska vi meja ned när det är Antells afton. Det sista kan tyckas vara ett konstigt val men allas vår schlager-Carola har åtminstone haft en punkig ådra i sig en gång i tiden. Så här berättar punkhjältarna KSMB:s trummis och huvudsaklige låtskrivare, allkonstnären Johan Johansson, om bandets tidiga dagar:

– Nu repade vi i Kärsbyskolan i Norsborg, och våra repetitioner var i stort sett offentliga. Det brukade alltid hänga en massa folk i lokalen när vi repade, en av dom var en väldigt ung Carola Häggqvist.

Twin Peaks 2.0

7 oktober, 2014 av Ralph Bretzer

Sådär ja! Ställ in all nyhetsrapportering. Veckans bästa nyhet kom redan igår: ryktena och twitterantydningarna från herrar Frost och Lynch är sanna: Tuggummit du gillar kommer tillbaka. 25 år efter att Twin Peaks förändrade tv-världen gör serien come back, vilket tillkännagavs med det underbart creepy klippet ovan.

Bäst av allt: det förefaller inte som att det handlar om någon trött reboot utan om att återbesöka karaktärerna 25 senare. Och att det kanske är så att Mark Frost och David Lynch, som ska skriva manus respektive regissera, planerat det så hela tiden. Minns vad Laura Palmer säger i sista avsnittet: ”Vi möts igen om 25 år”. Att det är en av de amerikanska kabelkanalerna som inte behöver hålla sig till de kvävande tv-reglerna som gäller i USA gör ju inte saken sämre.

Det kansker låter som överord att säga att Twin Peaks, en serie som gick i en och halv säsong och som på slutet tappade radikalt i kvalitet, förändrade tv-världen. Det är det inte. Oavsett vad man tycker om den märkliga lilla orten i Sierra Nevada så har den bitit sig fast. Var och varannan tv-serie idag som utspelar sig i en liten märklig småstad anger Twin Peaks som förebild. Dessutom var det första gången som en Hollywood-regissör med cred och på höjden av sin karriär (tillfälligt) gick över till tv-mediet.

Twin Peaks var startskottet för den gyllene tv-era vi har nu där tv-serierna i princip har tagit över den status filmen hade en gång. Det är inom tv-mediet, snarare än inom Hollywood-filmen, som förnyelsen finns. Det är om tv-serier det snackas kring fikaborden, snarare än om vad som visas på den lokala biografen. Kanske hade den utvecklingen ägt rum även utan Twin Peaks men det känns ändå som att serien var en game changer. Så var känslan då och idag framstår det som uppenbart.

Därför ser jag fram emot de nio nya avsnitt som ska komma nästa år. Och för att det ska bli väldigt kul att återse gamla vänner som Dale Cooper och Audrey Horne.

Ovärdigt om Cobain

6 april, 2014 av Ralph Bretzer

Det har inte kommit många skivor här i världen som på allvar kan sägas ha haft någon större påverkan på den. Nirvanas Nevermind är dock tveklöst en sådan skiva. En skiva som gick utanpå den dittills rätt smala grungegenren, satte ett definitivt slut för 80-talet med sin yuppiementalitet, plastighet och själlösa – om än emellanåt rätt underhållande – pudelband. Det var en platta som lyfte upp hela den amerikanska underground-, alternativ-, och independentscenen på sina axlar och visade upp den för världen.

För mig som fyllde 20 år 1991 kom Smells like teen spirit som ett synnerligen upplyftande slag i magen. Visst hade jag hört Nirvana tidigare och hade gillat det jag hört, gått och gnolat på About a girl, men när MTV spelade Smells… var det så uppenbart att allting i ett slag hade förändrats. En era hade gått i graven och en ny inletts.

Industrin vaknade och hängde på med förväntat resultat. Tre år senare hade ord som just underground, alternativ och independant helt förlorat sitt värde. Jag säger inte att det var därför Kurt Cobain för igår 20 år sedan tog sitt liv men det, och att han själv blivit något han egentligen inte ville vara: en ikon, spelade säkert in.

SVT högtidlighöll minnet av Cobain på 20-årsdagen av hans död den 5 april 1994 med att visa en decenniegammal dokumentär om honom. Världen är full av halvhjärtade rockdokumenträrer. Den om Kurt Cobain som SVT just visade tillhör inte på något sätt de sämsta. En hel del intressant blev sagt men samtidigt saknades intervjuer med de viktigaste personerna, förutom arkivmaterial. Intervjuer med Krist och Dave. Med Butch Vig. Med Courtney Love.

Det hade också varit trevligt med andra musikerintervjuer, förutom den med Chad Channing (trummisen på Nirvanas första platta). Det hade ju varit lämpligt om de som lade grundstenarna till hela grungevågen fått komma till tals och inte bara en massa journalister. Till exempel Mark Arm i Green River och Mudhoney och Stone Gossard i Green River/Mother Love Bone/Pearl Jam hade tillfört mycket. För att inte tala om de som startade Sub Pop…

Och att de uppenbarligen inte fått loss rättigheterna till hans musik var ju bara dödsstöten. Iggy Pop, Lou Reed, David Bowie, Johnny Cash och Leadbelly i all ära men i en dokumentär om Kurt Cobain vill man väl ändå höra Nirvana? Nu fick vi bara några sekunder av hitsen och det känns inte riktigt värdigt.

Kungen och drottningen

19 januari, 2014 av Ralph Bretzer

PicMonkey Collage

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Jag tillhör inte de allt igenom Håkan-frälsta. Jag tillhör inte heller hatarna. Jag tycker att han är en helt okej artist på skiva som i sina stunder blommar ut i full briljans. Jag kan bli oerhört frustrerad över hans sätt att skamlöst stjäla från andra artister samtidigt som jag i hemlighet blir lite förtjust när jag plockar någon ny referens (som inte är lika uppenbar som U2:s New years day i årets låt på P3 Guld-galan igår – Det kommer aldrig va över för mig.

På scen däremot, framförallt i hemstaden Göteborg, har jag inga som helst dubier mot Håkan Hellström. Där är han en storartad artist som bär arvet från klassiska entertainers som Bruce Springsteen och James Brown. All den kärlek som möter honom från publiken kastar han tillbaka till dem vilket gör det hela till en enda stor love-fest.

Det handlar inte bara om Håkan Hellströms pojkaktiga charm eller hans kvaliteter som estradör och popsnickare. Det handlar om att han har satt fingret på något som är lite av popens motsvarighet till den heliga graal. Det är den ytterst svårdefinerade och svårskapande samhörighetskäsnlan han lyckas skapa mellan sig själv och sina fans, den där vi mot världen-aspekten (inte att förväxla med det betydligt osympatiskare vi mot dom-tänket), som får honom att transcendera artistrollen och bli något mer än bara en musiker som spelar sina låtar.

Veronica Maggio är jag mer odelat positiv till. Redan på debutsingeln Dumpa mig från 2006 fanns det där. Även om det inte var den musik jag normalt lyssnade mest på föll jag som en sten för det där sorgsna draget som gick på tvärs med musiken som andades glättig pophit lång väg.

Sedan dess har hon bara växt sig starkare och starkare som artist. Jag älskar hennes lågmält finurliga sätt att använda svenska språket, sorgkanterna  – även när låten går i dur – och hennes sätt att inte stanna, att fortsätta att utvecklas och förändras från platta till platta utan att någonsin tappa kompassen för vem hon själv är i musiken.

Numera är de självklara giganter på tronen, kungen och drottningen av svensk pop just nu. Då är det rätt självklart att de plockar hem de största av de av lyssnarna framröstade priserna på galan igår, de som årets liveartist (Hellström) och som årets artist (Maggio).

* * *

Årets nykomling är Lilla Namo och årets pop Jennifer Wilson. Inte mycket att orda om det heller. Helt rätt tycker jag även om Linda Pira – som stod för galans höjdpunkt med sitt framträdande – kunde gett Lilla Namo en match i den förstnämnda kategorin. Personligen hade jag gärna sett Sveriges svar på The Donnas: Tiger Bell i rockkategorin men jag kan ju inte direkt klaga på valet av Ghost heller.

* * *

Så påpassligt att den här videon lades upp på Youtube i förrgår… För övrigt ett av mina favoritspår på Maggios senaste platta.

På väg till Fight Club

10 januari, 2014 av Ralph Bretzer

Ett skramligt trumkomp i midtempo. En fallande basgång och övertoner från en distad elgitarr. En stämning av att något satyg ligger i luften. Sångaren kommer in. ”I see you walking down that dirt road”. Han låter riden av någon typ av demon. En saxofon svarar upp.

Det ligger något konfrontatoriskt både i bandets musik, i sångarens vokala utspel och i bandmedlemmarnas uppsyn i videon ovan. De ser unga ut men har ändå något världstrött i blicken. Det ser ut som att de är på väg till (eller kanske ifrån) en session i Fight Club snarare än en spelning.

Årets första musikaliska upptäckt, från min sida, Glasgowbandet The Amazing Snakehead, för mest av allt tankarna till Nick Caves gamla band The Birthday Party, men också till Morphine och The Gun Club, Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för den här typen av manisk och laddad postpunk, inte minst när det finns ett element av westernfilm som ekar någonstans där mitt i det ärkebrittiska oväsendet och den skotska dialekten.

Flatlining, med lika postpunkiga B-sidesspåret The Bullfighter, är deras andra singel och släpps den 20 januari men a-sidan finns sedan en tid tillbaka ute på Youtube. Jag ser fram emot kommande album och kanske ännu mer förhoppningen om att få se dem live. De låter som ett band som gör sig väl på scen och de liverecensioner jag läst i brittisk media antyder inget annat.

* * *

Smg

Sarah Michelle Gellar tar emot sin Peoples Choice Award. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Noterar att Sarah Michelle Gellar (Buffy the Vampire Slayer) fick sin första Peoples Choice Award häromdagen. Välförtjänt. Hon räddar på egen hand serien The Crazy Ones som utan henne hade hade imploderat fullständigt under tyngden av Robbie Williams enorma överspel.

Serien, som är skapad av David E Kelley – mannen bakom Ally McBeal, är i mångt och mycket en lättviktigare och inte lika välbalanserad House of Lies.  Sarah Michelle Gellar är dock lysande som Williams dotter och kompanjon. Hennes karaktär, och hennes skådespelelartalang, är det som håller samman ensemblen och får serien att fungera. Dessutom är hon, till skillnad från Williams, rolig.

Saken blir inte sämre av att hon på Peoples Choice-galan skickade ut en shoutout till ensemblen, alla bakom scen och alla fans av Buffy.

Läs våra bilagor