Jag brukar inte vara en vän av reklamfilmer men när kollegan Dag visar denna har jag väldigt svårt att hålla mig för garv. Lysande!
Jag måste erkänna att jag är förtjust i Thorsten Flincks teatrala tilltal och stora pretentioner. Jag gillar att han inte räds stå med ena benet i Taube, Ferlin, Dan Andersson och Imperiet medan det andra vistas i den franskspråkiga chansontraditionen med Brel, Brassens och Vian
Och det är inget snack om att han är en frisk fläkt i Melodifestivalen där han för in en mycket välbehövlig dos verklighet – teatraliteten till trots – bland allt glitter.
Sedan går det inte att komma från att låtmaterialet på hans nya skiva, En dans på knivens egg (Sony), kanske inte rakt igenom är det allra starkaste och att han, trots sin odiskutabla begåvning som teaterregissör, lite för ofta står överspelet väl nära.
Betyg: 3
Bridget, nykter alkoholist sedan ett halvår tillbaka och nyckelvittne i ett mordfall, flyr fältet och söker upp sin tvillingsyster Siobhan i New York. Det förefaller som en bra återförening men plötsligt är Siobhan försvunnen (död?) och Bridget tar hennes plats i ett försök att hålla sig undan både de gangsters som jagar henne och FBI som vill att hon ska vittna. Det ska snart visa sig att Siobhan inte lever (levde?) riktigt det perfekta liv som det föreföll på ytan.
Det är premissen för tv-serien Ringer som hade premiär på TV11 igår kväll. Det är ett på många sätt klassiskt noir-thriller-upplägg och efter första avsnittet verkar det lovande. Sarah Michelle Gellar är riktigt bra i sin dubbelroll. Eller ska man kanske till och med kalla det en trippelroll? Hon spelar ju både Bridget och Siobhan och dessutom Bridget som spelar Siobhan.
Framförallt är det trevligt att se henne i en roll med potential. Efter Buffy har ju den goda rollerna inte direkt regnat över henne. Hon har varit bra i ett gäng b-skräckisar och gjort en fin insats i Veronica decides to die, en Paolo Coelho-filmatisering som jag tyckte var långt över förväntan. Men Scooby Doo-filmerna… Grrr, arrrgh.
Men nu är Gellar alltså tillbaka med sin första tv-roll sedan Buffy och som Buffy-fan får man nästan rysningar av välbehag när man ser inledningssekvensen i pilotavsnittet. En bild på några gargoyles panoreras ut till en nattlig skyline för att sedan zoomas ut till en bild på Sarah Michelles jagade ansikte. Detta till toner som ekar av Christophe Becks soundtrack till Buffy the Vampire Slayer.
Det är naturligtvis för tidigt att säga hur bra Ringer egentligen blir men den har som sagt potential, även om jag också ser saker som kan bli problem med serien. Manusförfattarna måste till exempel hitta sätt att driva storyn framåt utan att radera ut grundpremissen och utan att serien går i stå och det blir såpopera av den. Av det vi fått redan på så här långt är det inte lätt att räkna ut hur de ska få berättelsen att rulla på i säsong efter säsong. Men det ska bli spännande att se dem försöka.
Synd bara att TV4 gömmer undan den på en av sina underkanaler. Å andra sidan var det ju fyran som kom på det fantastiska konceptet att sända Buffy i censurerad version mitt på blanka eftermiddagen när ingen i den åldersmässiga målgruppen är hemma och sedan sända den ocensurerad efter ett på natten på fredagsnätter, när folk antingen sover eller har helt andra saker för sig än att se på tv.
Vad kan vara bättre att ägna en onsdagskväll åt än att ägna ett par timmar åt än att titta på några avsnitt av sin favorit-tv-serie? Det skulle vara att ägna ett par timmar åt en paneldiskussion om samma tv-serie. Igår kväll höll Nördcaféet på Form & design en temakväll om Joss Whedon i allmänhet och hans mästerverk, tv-serien Buffy the Vampire Slayer, i synnerhet.
Inte minst är det ju kul att inse att man inte är den enda som är så knäpp att man ägnar en gigantisk del av sitt liv åt att titta på, läsa om och tänka på en tv-serie. Ena halvan av kvällens panel, illustratören Lisa Sjöblom som skrivit sin kandidatuppsats om Buffy, berättade att hon räknat ut att hon ägnat 1,8 år av sitt liv åt att titta på serien. Utan att ha gjort samma uträkning är jag rädd att jag också hamnar där någonstans.
Hur som helst är det väldigt roligt att grotta ned sig rejält och på allvar i ett ämne som de flesta inte kanske tar på så stort allvar. Det är också kul att ordet nörd har blivit rejält reclaimat under det senaste decenniet. Det känns lite som att ordet helt tappat den negativa klang det hade under 80- och 90-talen.
* * *
Efter denna afton sportar jag för övrigt en hyvens ”Rogue demon hunter”-badge som en liten hommage till en av Buffy tVS mer underuppskattade karaktärer, Wesley. Men f*n vad det ska vara svårt att få på en knapp på en skinnpaj. Nålen nu mer än lite krokig.
* * *
Ett litet, litet ord väcker starka känslor. Vi har ju hon och han. Och så det nyare och betydligt mer kontroversiella könsneutrala pronomenet hen. I förrgår använde jag det för första gången i en blåljusnotis på Skånskan.se. Det är ju så praktiskt när man inte vet könet på personen man skriver, vilket är väldigt vanligt när det gäller offer vid trafikolyckor eller gärningsmän vid brott.
Det var ett litet hen i en text på kanske fem meningar som drog igång en uppeldad diskussion på Skånskans facebook-sida och som sedan blev omskrivet både i Språktidningen och i Svenska Dagbladets språkblogg. Men reaktionerna på Skånskans facebook-sida, och de betydligt positivare kommentarerna på twitter, är bara en liten krusning på vattenytan jämfört med den skitstorm som drog igenom Nöjesguidens kommentarsfält när de avslöjade att de skulle låta hen vara enda pronomen i ett helt nummer. Hjälp…
Jag förstår det rent språkliga intresset för ett nytt språkbruk men jag förstår inte att det väcker så extremt starka känslor. Kanske handlar det om missuppfattningen att hen ska ersätta hon och han vilket inte är meningen. Däremot är det ett användbart komplement.
Nej! Björn Ranelid får inte hoppa av. Aftonbladet skriver här om hur författaren och vår meste tv-linslus hotar hoppa av schlagerfinalen efter alla artistpåhopp. Nu luktar det väl ganska mycket PR-stunt om utspelet men ändå: Björn, du får inte hoppa av.
Melodifestivalen är inte på allvar. Ska inte vara på allvar. Trots det tar en massa artister spektaklet på just för stort allvar. Men vi får inte glömma att det handlar om en show, inte om musik till syvende og sidst.
Nej, det är inte för musikens skull jag rattar in SVT på lördagskvällarna så här års. Det är för showen och för garven och inget garv har i år varit större än det som Ranelid bjöd på i sin deltävling. Jag har ännu inte sett mig föranledd att ringa och rösta men om jag hade röstat på något bidrag i år så hade det varit på ”Miraklet”.
Så snälla Björn, jag vill se dig igen nästa lördag.
* * *
Ikväll blir det Nördcafé på Lilla Torg för min del. Temat är Joss Whedon i allmänhet och Buffy the Vampire Slayer i synnerhet. Det vill man ju inte missa.
* * *
Jag använde ordet hen i en blåljusnotis igår. Jäklars, vad folk blev förbannade på det att döma av facebook-kommentarerna. Tänk att ett så litet ord kan vara så provocerande. Undrar om folk hade varit lika arga om jag hade använt det i sin gamla betydelse som brynsten…
Det är hysteriskt roligt att titta på gamla SVT:s gamla popprogram från 80-talet. Av helt fel skäl, naturligtvis. Det är så uppenbart att de inte tog ämnet på något som helst allvar med reportrar som var antingen okunniga, icke engelsktalande eller totalt renons på allt vad intervjuteknik heter.
Måndagsbörsens intervjuer med The Jam och Ultravox är klassiker, liksom flygplatsintervjun med Bob Dylan är klassiker i sammanhanget. Intervjun ovan gör nästan ont att höra.
Idag är det tack och lov lite annorlunda. Studio PSL stod precis på här på webbredaktionen (till den intilliggande nattredaktionens förtret). Ett helt underbart program, om ni frågar mig. Fyra människor, Frej från Slagsmålsklubben tillsammas med jounalisterna Elin Unnes, Jan Gradvall och Per Sinding-Larsen, som sitter och pratar om musik på allvar – utan att för den sakens skull vara humorbefriade. Tack för det.
Synd att säsongen är slut nu. Jag vill ha mer. Bygg gärna ut programmet med Babel som förlaga. Pop-, rock, hiphop och dansmusiken behöver tas på allvar som alla andra fullvuxna konstformer.
Jag är uppvuxen med ”Kurtan” först på tv och sedan på bio. Lasse Brandebys klassiska karaktär Kurt ”Kurtan” Olsson, alltså. Men Brandeby var mer än så. Han var medlem i Nationalteatern och, tillsammans med Janne Josefsson och Frank Gunnarsson, inget annat än en legend på Radio Göteborg.
I det tidiga 80-talet lyckades nämnda herrar med konststycket att med ett program i lokalradion skapa en internationell incident efter att i direktsändning ha ringa upp Chiles dåvarande diktator Augusto Pinochet på tioårsdagen av statskuppen i Chile.
För honom spelade de sedan Victor Jara i luren. Jara var en berömd chilensk sångare, poet och politisk aktivist som greps, torterades, fick händerna avhuggna och sedan mördades av den chilenska militären bara dagar efter Pinochets maktövertagande 11 september 1973.
Det blev inte bara officiella protester från regimen i Chile utan radioprogrammet blev också ett av de mest anmälda i Sveriges Radios historia.
För att hedra Lasse Brandeby bjuder vi här på en liten Youtube-kavalkad:
Allting har en början…
80-talshumorn kan ibland vara lite svår att förstå för den som inte var med själv. Frågan ”Har du koskräck?” från den här intervjun med en Patrik Sjöberg i smått episk hockeyfrilla blev en klassiker.
Damorkestern var ett stående inslag i Olssons 80-talsprogram.
På senare år spelade Lasse Brandeby Irene Huss chef i filmerna om henne. Men redan 1989 försökte hans alter ego sig på den hårdkokta deckargenren…
Vad gör då en video med skåningen Björn Afzelius i en lista med klipp på ärkegöteborgaren Lasse Brandeby? Det är inte bara på grund av alla spårvagnar och kända Göteborgsbyggnader som dyker upp i videon. Titta vem det är som trakterar klaviaturen… (för övrigt figrurerar även en annan känd Göteborgsprofil i videon, Tomas von Brömsen).
Björn Ranelid i Let’s Dance. Foto: Bertil Ericson/Scanpix
Vi har sett honom prata fotboll i sportnytt, snacka fåfänga med Filip & Fredrik, tala ut i Stjärnorna på slottet och svinga sina lurviga i Let’s dance. Vi har till och med sett honom i Fråga doktorn – oklart varför. Är det några program jag bara inte klarar av så är det Fråga doktorn i SVT och Ring P1 i, öh, P1 .
Nu dyker Björn Ranelid alltså upp även i Melodifestivalen. Äntligen. Som vi har väntat. Det känns som om det gått flera veckor sedan vi såg honom senast.
Inget ont om Björn Ranelid egentligen. Han är en karaktär som står ut som en varnagel i jantes nylle. Problemet är att vår mediala ankdamm är så liten att varje gång någon kändis visar sig gå igenom rutan lite mer än andra så ska han eller hon vara med precis överallt. Jag vill inte säga: skomakare bli vid din läst. Det är mycket möjligt att Björn Ranelid är en storartad sångare. Men kan någon se honom åka ned till Baku och vinn?
Å andra sidan känns det åtminstone något fräschare än att gräva upp Lasse Holm ur minnets mer nogsamt förträngda skrymslen. Däremot tycker jag att det är skoj att fina bluegrasskvartetten Abalone Dots ska vara med.
Redan under Buffy the Vampire Slayer-tiden brukade Joss Whedon och hans kompisar i rollbesättningen samlas hemma hos Whedon på söndagarna och spela upp Shakespearescenen.
I natt exploderade fandom på twitter sedan flera Whedon-skådisar tweetat ut en länk till en sajt som bara innehöll en bild (här intill) som ger en fingervisning om vad Whedon ägnade sin tvåveckorssemester från Avengers-filmningen åt. Återstår att se om han lyckats bräcka Kenneth Branaghs lysande 90-talsfilmatisering av barden stora komiska mästerverk.
Kombinationen mellan Whedon – som gjort sig känd för sitt briljanta sätt att hantera dialog – och Shakespeares kanske mest lyckade och verbala komedi (i konkurrens med En midsommarnatssdröm) verkar lovande.
Skådislistan ser i alla fall lovande ut för om Whedonfans. Det är idel favoriter från Whedons produktioner. Det är Amy Acker från Angel, Alexis Denisof från Buffy och Angel, Nathan Fillion från Buffy, Firefly och Dr. Horribles Sing-Along-Blog, Fran Kranz från Dollhouse, Tom Lenk från Buffy och Clark Gregg från Avengers för att nämna några.
När det yttrades tvivel på twitter om att projektet var verkligt och inte bara ett skämt svarade Fillion vid halv nio-tiden på måndagsmorgonen:
- Oh, it’s real. Very. Very. Real.
Det lite märkliga sättet att offentligagöra en produktion när filmningen redan är avslutad och det sätt han lyckats hemlighålla den påminner om hur Dr Horrible släpptes en gång i tiden vilket väl tyder på att det sannolikt rör sig om någon sorts internet-släpp. Om det sedan rör sig om en långfilm eller om en webbserie får väl framtiden utvisa.
Kostymören Shawna Trpic får på twitter frågan om vilken form projektet har. Hon svarade:
- Film-ish not sure in what format he will release it.
Uppdatering 25 oktober 2011: (Betydligt) mer info i artikeln här.
“Välkommen till jet-åldern” lyder rubriken på omslaget till det där Life Magazine -numret. Det väcker förhoppningar och framtidstro som är så typiska för den tiden. Ekonomin rullar på högvarv, flygindustrin har krympt världen och hela serien andas den typen av optimism. Pan Am är mycket ljusare i tonen än Mad Men. Vi möter en ny värld som föds, inte en gammal värld som rasar. Visst finns kalla kriget där i bakgrunden men det är mest en fond för att bygga spännande spionhistorier på, inte hotet om det annalkande atomkriget.
Det är flärd, romantik och lite spänning. Vi får fina skådespelarinsatser, inte minst från oftast lysande Christina Ricci som verkligen kan konsten att stjäla en scen. Här får hon dock konkurrens om strålkastarljuset vilket säger en del om kvaliteten på den övriga rollbesättningen.
Det är naturligtvis för tidigt att säga efter ett avsnitt om seriens skapare lyckas underbygga den snygga ytan med djup men det ser i vilket fall som helst väldigt lovande ut.
Det finns ett litet antal skådisar som med sin blotta närvaro kan lyfta en i övrigt medioker rulle. Det mest tydliga exemplet är väl Gene Hackman som gjort en ansenlig mängd skitfilmer men som själv alltid är bra i dem. Det samma gäller Christina Ricci. Filmer som The Gathering och After.life hade varit alldeles omöjliga att se om det inte var för henne. Men hon har ju också gjort ett antal riktiga höjdare.
Du läser inlägg i kategorin TV.
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se. 
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Jan A Johansson, 040-6605539 |
Redaktionschef: Mimmi Karlsson-Bernfalk, 0708-771048 |
Webbchef: Eva Emmelin, 040-6605588 |
Tjänstgörande webbredaktör: , webbred@skd.se, 040-6605666 |
Kontakta Skånska Dagbladet, växeln, 040-6605500 |
Postadress: Box 165, 201 21 MALMÖ |
Besöksadress: Östergatan 11 |
Kontakta Skånskans journalister. |
Tipsa Skånska Dagbladet |
Skicka insändare |
Prenumerationsärenden |
Annonsera i Skånska Dagbladet och på Skånskan.se |
Om cookies
Prenumerera på den här bloggen
