Arkiv för ‘TV’

Ovärdigt om Cobain

6 april, 2014 av Ralph Bretzer

Det har inte kommit många skivor här i världen som på allvar kan sägas ha haft någon större påverkan på den. Nirvanas Nevermind är dock tveklöst en sådan skiva. En skiva som gick utanpå den dittills rätt smala grungegenren, satte ett definitivt slut för 80-talet med sin yuppiementalitet, plastighet och själlösa – om än emellanåt rätt underhållande – pudelband. Det var en platta som lyfte upp hela den amerikanska underground-, alternativ-, och independentscenen på sina axlar och visade upp den för världen.

För mig som fyllde 20 år 1991 kom Smells like teen spirit som ett synnerligen upplyftande slag i magen. Visst hade jag hört Nirvana tidigare och hade gillat det jag hört, gått och gnolat på About a girl, men när MTV spelade Smells… var det så uppenbart att allting i ett slag hade förändrats. En era hade gått i graven och en ny inletts.

Industrin vaknade och hängde på med förväntat resultat. Tre år senare hade ord som just underground, alternativ och independant helt förlorat sitt värde. Jag säger inte att det var därför Kurt Cobain för igår 20 år sedan tog sitt liv men det, och att han själv blivit något han egentligen inte ville vara: en ikon, spelade säkert in.

SVT högtidlighöll minnet av Cobain på 20-årsdagen av hans död den 5 april 1994 med att visa en decenniegammal dokumentär om honom. Världen är full av halvhjärtade rockdokumenträrer. Den om Kurt Cobain som SVT just visade tillhör inte på något sätt de sämsta. En hel del intressant blev sagt men samtidigt saknades intervjuer med de viktigaste personerna, förutom arkivmaterial. Intervjuer med Krist och Dave. Med Butch Vig. Med Courtney Love.

Det hade också varit trevligt med andra musikerintervjuer, förutom den med Chad Channing (trummisen på Nirvanas första platta). Det hade ju varit lämpligt om de som lade grundstenarna till hela grungevågen fått komma till tals och inte bara en massa journalister. Till exempel Mark Arm i Green River och Mudhoney och Stone Gossard i Green River/Mother Love Bone/Pearl Jam hade tillfört mycket. För att inte tala om de som startade Sub Pop…

Och att de uppenbarligen inte fått loss rättigheterna till hans musik var ju bara dödsstöten. Iggy Pop, Lou Reed, David Bowie, Johnny Cash och Leadbelly i all ära men i en dokumentär om Kurt Cobain vill man väl ändå höra Nirvana? Nu fick vi bara några sekunder av hitsen och det känns inte riktigt värdigt.

Kungen och drottningen

19 januari, 2014 av Ralph Bretzer

PicMonkey Collage

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Jag tillhör inte de allt igenom Håkan-frälsta. Jag tillhör inte heller hatarna. Jag tycker att han är en helt okej artist på skiva som i sina stunder blommar ut i full briljans. Jag kan bli oerhört frustrerad över hans sätt att skamlöst stjäla från andra artister samtidigt som jag i hemlighet blir lite förtjust när jag plockar någon ny referens (som inte är lika uppenbar som U2:s New years day i årets låt på P3 Guld-galan igår - Det kommer aldrig va över för mig.

På scen däremot, framförallt i hemstaden Göteborg, har jag inga som helst dubier mot Håkan Hellström. Där är han en storartad artist som bär arvet från klassiska entertainers som Bruce Springsteen och James Brown. All den kärlek som möter honom från publiken kastar han tillbaka till dem vilket gör det hela till en enda stor love-fest.

Det handlar inte bara om Håkan Hellströms pojkaktiga charm eller hans kvaliteter som estradör och popsnickare. Det handlar om att han har satt fingret på något som är lite av popens motsvarighet till den heliga graal. Det är den ytterst svårdefinerade och svårskapande samhörighetskäsnlan han lyckas skapa mellan sig själv och sina fans, den där vi mot världen-aspekten (inte att förväxla med det betydligt osympatiskare vi mot dom-tänket), som får honom att transcendera artistrollen och bli något mer än bara en musiker som spelar sina låtar.

Veronica Maggio är jag mer odelat positiv till. Redan på debutsingeln Dumpa mig från 2006 fanns det där. Även om det inte var den musik jag normalt lyssnade mest på föll jag som en sten för det där sorgsna draget som gick på tvärs med musiken som andades glättig pophit lång väg.

Sedan dess har hon bara växt sig starkare och starkare som artist. Jag älskar hennes lågmält finurliga sätt att använda svenska språket, sorgkanterna  - även när låten går i dur - och hennes sätt att inte stanna, att fortsätta att utvecklas och förändras från platta till platta utan att någonsin tappa kompassen för vem hon själv är i musiken.

Numera är de självklara giganter på tronen, kungen och drottningen av svensk pop just nu. Då är det rätt självklart att de plockar hem de största av de av lyssnarna framröstade priserna på galan igår, de som årets liveartist (Hellström) och som årets artist (Maggio).

* * *

Årets nykomling är Lilla Namo och årets pop Jennifer Wilson. Inte mycket att orda om det heller. Helt rätt tycker jag även om Linda Pira – som stod för galans höjdpunkt med sitt framträdande – kunde gett Lilla Namo en match i den förstnämnda kategorin. Personligen hade jag gärna sett Sveriges svar på The Donnas: Tiger Bell i rockkategorin men jag kan ju inte direkt klaga på valet av Ghost heller.

* * *

Så påpassligt att den här videon lades upp på Youtube i förrgår… För övrigt ett av mina favoritspår på Maggios senaste platta.

På väg till Fight Club

10 januari, 2014 av Ralph Bretzer

Ett skramligt trumkomp i midtempo. En fallande basgång och övertoner från en distad elgitarr. En stämning av att något satyg ligger i luften. Sångaren kommer in. ”I see you walking down that dirt road”. Han låter riden av någon typ av demon. En saxofon svarar upp.

Det ligger något konfrontatoriskt både i bandets musik, i sångarens vokala utspel och i bandmedlemmarnas uppsyn i videon ovan. De ser unga ut men har ändå något världstrött i blicken. Det ser ut som att de är på väg till (eller kanske ifrån) en session i Fight Club snarare än en spelning.

Årets första musikaliska upptäckt, från min sida, Glasgowbandet The Amazing Snakehead, för mest av allt tankarna till Nick Caves gamla band The Birthday Party, men också till Morphine och The Gun Club, Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för den här typen av manisk och laddad postpunk, inte minst när det finns ett element av westernfilm som ekar någonstans där mitt i det ärkebrittiska oväsendet och den skotska dialekten.

Flatlining, med lika postpunkiga B-sidesspåret The Bullfighter, är deras andra singel och släpps den 20 januari men a-sidan finns sedan en tid tillbaka ute på Youtube. Jag ser fram emot kommande album och kanske ännu mer förhoppningen om att få se dem live. De låter som ett band som gör sig väl på scen och de liverecensioner jag läst i brittisk media antyder inget annat.

* * *

Smg

Sarah Michelle Gellar tar emot sin Peoples Choice Award. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Noterar att Sarah Michelle Gellar (Buffy the Vampire Slayer) fick sin första Peoples Choice Award häromdagen. Välförtjänt. Hon räddar på egen hand serien The Crazy Ones som utan henne hade hade imploderat fullständigt under tyngden av Robbie Williams enorma överspel.

Serien, som är skapad av David E Kelley – mannen bakom Ally McBeal, är i mångt och mycket en lättviktigare och inte lika välbalanserad House of Lies.  Sarah Michelle Gellar är dock lysande som Williams dotter och kompanjon. Hennes karaktär, och hennes skådespelelartalang, är det som håller samman ensemblen och får serien att fungera. Dessutom är hon, till skillnad från Williams, rolig.

Saken blir inte sämre av att hon på Peoples Choice-galan skickade ut en shoutout till ensemblen, alla bakom scen och alla fans av Buffy.

Tony Soprano ur – och i – tiden

20 juni, 2013 av Ralph Bretzer


Lorraine Bracco, James Gandolfini

Tony Soprano, maffiaboss i terapi. Lorraine Bracco och James Gandolfini.
Foto: HBO/AP/Scanpix.

Tony Soprano är död. Eller, det vet vi ju inte med tanke på det gåtfulla och öppna slutet till tv-serien Sopranos. James Gandolfini, däremot, skådespelaren som gjorde honom, har gått ur tiden. Alldeles för tidigt dessutom. Bara 51 år gammal tog en hjärtinfarkt hans liv. Det har redan skrivits massor om hur fantastiskt bra han var i rollen och det kommer att skrivas mycket mer.

Gandolfini var ankaret i en banbrytande tv-serie; kärnan av lugn mitt i allt kaos; den som allt kretsade kring. Edie Falco var lysande som hans hustru Carmella och Tony Sirico magnifik som hans vapendragare Paulie för att bara nämna ett par i en osedvanligt helgjuten rollbesättning. Ingen kunde dock hota Gandolfinos status, inte bara för att det var hans roll som seriens bärande idé vilade på. En bärande idé om att även maffiabossar är människor. Och det var hans sätt att genomföra den idén som gjorde Gandolfinis rolltolkning så stark. Han lyckades göra Tony Soprano till en människa som man – trots hans avsevärda fel och brister, hans kriminella handlingar och hans synnerligen skeva moral – faktiskt kunde känna sympati för.

2000 fick James Gandolfini ta emot en Emmy för rollen som Tony Soprano. Det är bara en av många priser som serien fick ta emot. Foto: AP/Scanpix

2000 fick James Gandolfini ta emot en Emmy för rollen som Tony Soprano. Det är bara en av många priser som serien fick ta emot. Foto: AP/Scanpix

Jag skriver att Sopranos var en banbrytande serie men det är nästan i underkant. Förvisso hade manegen krattats under 90-talet. Från Twin Peaks till Buffy the Vampire Slayer togs tv-serien som konstform till en ny nivå, ut ur skuggan från filmen. Men Sopranos var trappsteget som förändrade spelreglerna för lång tid framöver. Som i förlängningen skulle göra en obskyr amerikansk betalkanal, HBO, till ett begrepp som i prinicip alla kan relatera till och det långt innan kanalen nådde våra breddgrader.

Själv såg jag Sopranos första gången under en skidresa till Whistler, British Columbia, i mars 2000. En kanadensisk vän hade med de första avsnitten på videoband och vi satt och tittade på dem en av kvällarna. Serien, som hade börjat sändas året innan, hade redan hyllats stort och det var inte svårt att inse att nu var tv-serien som form inne i en ny era.

Innan Sopranos var det de eterburna – och därmed FCC-kontrollerade – kanalernas serier som nådde oss med deras påtvingat kyska innehåll. Kanaler som HBO och Showtime hade inte sådana begränsningar. När Sopranos visade att högklassig dramatik faktiskt fungerade i tv-formatet var det som att dammluckorna öppnades och vi fick allt från Six Feet Under, The Shield och The Wire till Breaking Bad och Game of Thrones. Ingen av nämnda serier hade kunnat göras på det vuxna sätt de är gjorda på om inte Sopranos banat vägen.

Och i centrum för denna utveckling, som i förlängningen driver på övergången från programlagd tv, i etern eller i kabel, till streamingtjänst på nätet står en överviktig maffiaboss med panikångest och allmänt tvivelaktigt leverne. Och det kommer han att göra för lång tid framöver även om James Gandolfini, mannen som gestaltade honom, gått ur tiden. Bortglömd kommer han inte att bli inom en överskådlig framtid.

* * *

Att Gandolfini dog i samband med att han skulle besöka en filmfestival på just Sicilien, den italienska maffians hemö, känns ju nästan som en tanke…

En rookie på ESC

14 maj, 2013 av Ralph Bretzer

WEB_INRIKESDanska Emmelie de Forest. Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Det har varit några kontrastrika dagar för undertecknad. Webbredaktörsjobb på dagarna, rockfestival på kvällarna och sedan, igår eftermiddag, inträde i den bisarra parallellvärld som vi känner som Eurovision Song Contest. Jag menar, var kan man annars få se en ukrainsk skönhet blir inburen på scen av en 2,43 lång ukrainskamerikansk jätte eller tokrappande montenegrinska astronauter?

Ukrainas Zlata Ognevich inburen av 2,43 långe Igor Vovokovinskiy, USAs länkgste man.

Ukrainas Zlata Ognevich inburen av 2,43 långe Igor Vovokovinskiy, USAs länkgste man.

Gårdagens dress rehersal var första inblicken i denna värld för mig. Eller… Jag har sett genrepet till en svensk uttagning för några år sedan men det spelar liksom inte i samma liga. Inte alls faktiskt.

Först ut en säkerhetskontroll som hade fått säkerhetschefen på en amerikansk storflygplats att nicka gillande och sedan ett pressrum som fick mig att tänka: wow, så här skulle man ha det jämnt!

Väl inne på arenan är det så genomkörning av första semifinalen i sin helhet. Riktigt på riktigt känns det ju inte ändå, eftersom det knappt finns någon publik i arenan, pressen oräknad. Det är ändå storslaget att se. Inte minst all scenteknik och logistik som ska klaffa – och gör det.

Det är fjärrstyrda kameror som flyger fram och tillbaka genom luften; i traverser, på bommar och dollies. Det är ett böljande hav av svävande och färgskiftande lampor och en gång som försvinner upp i luften. Och så bomber, granater och gyllene konfetti så klart. Jo, som ni förstår så var det lätt att tappa bort det musikaliska en aning. Men så som Eurovision har utvecklats är det ju ocksåshowen som står i centrum.

Bidragen då? Som alla andra håller jag danska Emmelie de Forest som favorit i den hör deltävlingen. Både hon, låten och numret var riktigt bra. Dessutom var holländska Anouk (hon som sjön Nobodys wife på det glada 90-talet) bra och Moldaviens nummer var riktigt snyggt.
Bisarrast, förutom de montenegrinska astronauterna och inledningen på det ukrainska bidraget, var serbiska Moje 3:s hiskeliga Alice i Underlandet-kläder.

Programledaren Petra Mede på genrepet inför första semifinalen till Eurovision song contest i Malmö på måndagen.

Programledaren Petra Mede i spektakulär sjöjungfruklänning.

Andra intryck:

  • Petra Mede verkar fungera bra som programledare, även om jag tyckte att hon överartikulerade lite men det kan ju vara en repetitionsgrej. Den där Jean-Paul Gaultier-designade sjöjungfruklänningen är förresten helt fantastisk.
  • Tjuvnyp mot Norge är alltid kul.
  • Inledningsnumret med en repris på Loreen med barnkör som gör Euphoria är riktigt fint.
  • Mellanaktsnumret med dans till Kleerups musik var lite småtrist till halvvägs in när breakdansen började.
  • Sarah Dawn Finer är väldigt rolig.
  • Vykorten från de olika länderna är skittrista reklamfilmer. I år också.

WEB_INRIKESMoldaviens Aliona Moon.

 

Dagebys dag

23 april, 2013 av Ralph Bretzer

Så var kommande säsongs Så mycket bättre-gäng spikat. Jag måste erkänna att jag blev glad när jag såg att landets kanske meste Göteborgare, i alla fall sedan Sten-Åke Cederhök och Kent Andersson gått ur tiden, Nationalteaterns eminente Ulf Dageby är med på listan. Jag ser redan fram emot hans dag. Visst finns risken att det blir lite som när P3:s Rally-gäng kärleksfullt slaktade bland annat Nationalteatern på sin Lyxprogg-skiva. Men ändå!

Det här vill jag höra på Dagebys dag:

Lill Lindfors. Bara att få höra henne – av alla människor – sjunga progg är ju stort nog. Samhällets Styvbarn II, ni vet den som börjar med ”Det var vi som slängde rektorn ut från anra våningen” vore något av en önskedröm. Men det är klart, Doin the omoralisk schlagerfestival blues känns ju given för henne.

Agnes. Bängen trålar eller Spisa. Eller vilken som helst av låtarna som handlar om knark, kriminalitet och förortsmisär. Bara för att det borde låta så apart kommande från glamorösa Agnes.

Ebbot Lundberg. Helst skulle jag vilja att han drog till med en riktig rocker a la Jack the Ripper men jag misstänker att det blir något lite mer udda nummer som den flummiga Aldrig mera krig från Tältprojektet eller Hon flytta’ ut till Bergsjön från debuten.

Tityo. Hanna från Arlöv eller Bara om min älskade väntar.

Ken Ring. Om inte Ken gör antingen Samhällets styvbarn II eller Barn av vår tid är något väldigt fel i världen.

Bo Sundström. Får jazza till Stena Olssons Compagnie ännu mer.

Men snälla ni! Skit i Livet är en fest. Den kan vi alla utantill.

Veronica Mars!

14 mars, 2013 av Ralph Bretzer

Vid sidan av Buffy the Vampire Slayer är Veronica Mars min favorit-tv-serie. Ända sedan serien gick i graven efter sin tredje säsong har det snackats om att det eventuellt skulle göras en långfilm på den. Längtan blev inte mindre efter teasern för den fjärde säsong som aldrig blev av som finns med i dvd-boxen för sista säsongen. Den verkade mycket lovande. Veronica Mars hade gått ut high school och börjat på Quantico, FBI-skolan.

Det finns många skäl att älska tv-serien Veronica Mars. Vid sidan av starka karaktärer, bra skådespelare och välskrivet manus har den också en stark klassaspekt som höjer den över sin grundpremiss med en tonårig detektiv som löser mysterier på sitt high school. En fin far/dotter-relation och en fantastiskt cool, men ändå känslig, Kristen Bell i titelrollen gör den också till tv-guld.

Och nu, precis när man hade gett upp hoppet efter sex års väntan, kommer så glädjebeskedet: det kan bli en film trots allt. Seriens skapare Rob Thomas och Kristen Bell har dragit igång en Kickstarter-kampanj för att crowdfunda en film som om de lyckas dra in 2 miljoner dollar på 30 dagar börjar spelas in till sommaren för premiär första kvartalet nästa år. Det ser minst sagt bra ut. Efter ett dygn har filmen fler än 40 000 backers som lovat 2,5 miljoner dollar.

Vad var det de sjöng, Dandy Warhols, i seriens ledmotiv: We used to be friend, a long time ago, but I haven’t thought of you much, lately at all. Så är det. Men jag är redo att återuppta vänskapen! Längtar redan!

Btw. Kolla in det roliga klippet på Kickstarter-sidan…

* * *

Uppdatering 2013 03 17. Det tog tolv timmar för Thomas, Bell och company att nå målet på 2 miljoner dollar och vid halv sex-tiden på lördagskvällen, fyra dygn in på den 30 dagar långa kampanjen, var man uppe i 3,5 miljoner.

Här finns en intressant artikel om de möjliga konsekvenserna av Veronica Mars Kickstarter-succé för framtida filmprojekt. Inte minst möjligheten för andra nedlagda tv-serier att få ett vettigt slut.

Star Wars och personer av ointresse

25 januari, 2013 av Ralph Bretzer

Det blir J. J. Abrams, mannen bakom Lost och de två senaste Star Trek-filmerna, som regisserar den sjunde Star Wars-filmen. Om det kan man läsa i denna Guardian-artikel som kom ut alldeles nyss. Samtidigt rullar tv-serien Person of interest, där Abrams är en av hjärnorna bakom, som bäst på sin andra säsong i USA.

Serien som fått mycket bra kritik på hemmaplan har nyss börjat visas på femman (första säsongens tredje avsnitt gick igår kväll). Den goda kritiken finner jag svårbegriplig. Själva grundpremissen är närmast löjlig: en gigantisk dator tuggar igenom en hårresande mängd data från alla e-mail, telefonsamtal och övervakningskameror och spottar ur sig inte bara det den ska, det vill säga planerade terrordåd, utan även en lista på personer som kommer bli inblandade på ena eller andra sättet i våldsbrott.

Mannen bakom maskinen, den mystiske miljardären (så klart) Mr Finch, anlitar den neddekade före detta CIA-agenten (så klart) John Reese för att se till att inte fel personer skadas och rätt personer blir det. Ett superhjälte-upplägg med andra ord, även om superkrafterna finns hos en maskin och inte i en hjälte.

Datorn kan alltså förutse framtiden men inte i detalj utan bara vem som kommer att finnas i centrum som offer eller gärningsman. Det är svårköpt, inte minst som serien gestaltas som ett kriminaldrama och inte som science fiction. Visst gör man sitt bästa för att få fram klassiskt skitiga storstadsmiljöer och känslan av övervakningssamhällets paranoia men utan att nå ända fram. Just det paranoida borde skruvats upp åtskilliga steg till. Liksom de etiska problemen med övervakningssamhället.

Än värre är det med skådespeleriet från de båda huvudrollsinnehavarna. Jim Caviezel (Jesus i The last temptation of christ) som John Reese  är stelare än Mr Finchs stelopererade ben och Michael Emerson (Benjamin i Lost) som Finch är inte mycket roligare han. Snarare än persons of interest är de personer av ointresse. Mycket bistra ansiktsuttryck och sönderskjutna knäskålar blir det.

* * *

En reflektion: varför måste någon som har skottsäker väst på sig alltid slita upp skjortan efter att ha blivit skjuten för att titta på kulorna?

* * *

För ett betydligt bättre drama med övervakningskameror i centrum se den skotska filmen Red Road från 2006 istället. Där är det skitiga storstadsbilder och paranoia på riktigt.

Läs våra bilagor