Jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen: jag är väldigt svag för highschool- och collegefilmer.

Varför, kan man fråga sig. De är inte sällan rätt svagsinta historier enligt ett grundläggande formulär: Töntig kille förälskar sig i populär tjej, eller vice versa. Sedan handlar resten av dramat om hur de ska få varandra. Alla arketyper ska finnas med: de stöddiga fotbollsspelarna och de diviga hejarklacks-tjejerna utgör kungligheterna i detta slutna universum. Sedan har vi rebellerna och töntarna och de som faller någonstans däremellan, de som inte sällan ser upp till dem där upp och ned på dem där nere.

Men i rätt händer blir filmens highschool en värld i miniatyr där man kan berätta historier om i princip vad som helst. John Hughes 80-talsrullar var inte sällan tidiga mästerverk i genren, oavsett om det var ett klassdrama som Pretty in pink eller en uppgörelse med de klassiska arketyperna som i Breakfast club.

Tydligast av alla dessa arketyper är nog cheerleadern. De snyggaste tjejerna på skolan med den sämsta attityden. Cordelia Chase, spelad av Charisma Carpenter – själv en gång i tiden en San Diego Chargers-girl – i Buffy the Vampire Slayer är ett nästan parodiskt exempel. I seriens första säsong, innan karaktären börjat få fler bottnar, var hon skolans drottning som med en nickning och en elak kommentar satte sig till doms över vem som var inne och vem som inte var det. Totalt världfrånvänd när det gäller allt som brukar kallas viktigt men ett geni på det sociala spelet och perfekt koll på modet.

Alicia Silverstone, som cheerleadern Cher (!) i Clueless, mjukade upp arketypen något. Cher var kanske inte mindre världsfrånvänd men definitivt inte ondskefull.

* * *

“We are an internationally recognised competitive sport” säger cheerleadern Savannah (Ashley Tisdale) i serien Hellcats som hade premiär på Kanal 5 ikväll.

Internationellt erkänd… maybe not so much. Men tävlingsinriktad – definitivt. Den mycket framgångsrika – och faktiskt rätt bra cheerleading-filmen Bring it on lyfte fram den aspekten av fenomenet som annars tenderar att framställas som enbart spelande mot maskulina fantasier – vilket det naturligtvis också gör. Bring it on fick flera uppföljare; några lyckade, de flesta inte.

Aly Michalka spelar Marty Perkins, huvudrollen i Hellcats, en juriststudent som blir av med sitt stipendium på grund av sin något mindre ansvarstagande mamma, och mot sin karaktär tvingas söka till cheerleadingtruppen Hellcats för att få ett nytt stipendium. Hon stiger in i en värld av pom poms, catfights och outhärdlig positivitet.

Att döma av första avsnittet visar serien alla tecken på att vara förvisso snyggt genomförd men också ganska genretypisk historia. Vi får reda på att colleget i sin besparingsiver hotar strypa stipendierna till sina hejaklacksledare om de inte tar sig till de nationella tävlingarna. Samtidigt gör den tjej Marty Perkins ersatte sitt bästa för att hon ska misslyckas och bli utkastad ur truppen. Och hon drar sig inte för att spela fult.

Vi har alltså en grupp som kämpar för sin överlevnad på colleget samtidigt som krafter motarbetar dem med inte helt rent spel. Byt ut cheerleaders mot musikalgrupp och college mot highschool och du har grundkonceptet i Glee. Lägg till en liten gnutta Veronica Mars så har du Hellcats i ett nötskal.

Detta sagt så är det ändå rätt underhållande och Michalka är bra i huvudrollen. Hon har en gatusmart tuffhet över sig som passar bra till karaktären och gör henne till en främmande fågel bland de andra hejaklacksledarna.

* * *

Buffyfaktor: 1. D.B. Woodside, rektor Robin Wood den sista säsongen av Buffy, spelar Hellcats läkare.