Molly Sandén sjöng Alphavilles gamla örhänge ”Forever young”.
Varför? Varför? Varför? Foto: Jessica Gow/Scanpix

Idrottsgalan är igång. Rolig inledning med Malmös egen Robin Paulsson och legendariska sportankaret Bo Hansson men sen…

Första artist är Darin och ett dansnummer som… jag vet inte vad. Det är svenska flaggor och bara överkroppar. Först blir det tyst på webbredaktionen. Sedan bryter kollegan Sanna ihop i skrattkonvulsioner medan jag själv kippar efter luft. Det är så osannolikt töntigt. Lite som Grotesqos klassiska tingeling-nummer från Melodifestivalen, fast på allvar.

Sedan drar Robin igång med att traditionsenligt skämta om deltagarna.
- Samma sak, samma personer, samma skämt som varje år, kommenterar kollegan Andreas.

Artistframträdande nummer två står Johnossi för. Det är betydligt bättre. Sedan kan man i och för sig fråga sig vad man sänder för signaler när man projicerar en massa idrottsprestationer i bakgrunden samtidigt som ett band spelar en låt som heter ”What’s the point?”

Och vem är det som sjunger på låtarna som spelas i bakgrunden när de som ska presentera priser går ut? Både Gagas ”Bad romance” och Lisa Miskovskys ”Driving one of your cars” har blivit sjukt misshandlade.

Fatboy är sköna som alltid och ”Real wild child” är ett stycke klassisk rock n roll men varför kör de en cover? Deras platta från förra året var ju fylld av helgjutna egna låtar. Ett bra framträdande som kunde varit ännu bättre.

Lena Maria Klingvall, själv en gång framgångsrik handikappidrottare, sjunger ett mäktigt musikalklingande nummer inför utdelningen av priset till årets idrottare med funktionshinder.

Niklas Wikegård är roligast hittills genom att gå in och dra igång partyt på riktigt drygt hockeyvis (sprit och slagsmål). Dessutom dissar han innebandy och bowling. Bara en sån sak.

Molly Sandén + ”Forever young”. Vem kom på den briljanta idén? Sparken omedelbart! Hon försöker låta souldiva utan att ha röstkapaciteten. Dessutom ska den låten inte, inte, inte sjungas på det viset. För bövelen!

Måns Zelmerlöw sjunger något klämmigt ur sin Romeo & Julia-föreställning och det glider över i ett roliga-timmen-80-talsmedley. ”Konsten att förstöra gamla hits” kommenterar kollegan Andreas och jag kan bara hålla med. Det är verkligen förskräckligt. Holly Johnson kom hit och hör vad de gör med din gamla ”Power of love”. Eller, förresten, gör inte det, du blir bara ledsen.

Var är linjen? Var är tanken? Det känns inte som att någon tänkt någonting över huvud taget när det gäller underhållningen på galan. Kvallens framträdanden borde vara ett kit som både håller samman och lyfter showen. Istället blir det pissepauser mellan överlämnandet av priser som man lika gärna kan läsa om på internet, på text-tv eller i sin morgontidning i efterhand.

Foto: Emilia Olofsson

Så är det: Galor är som galor är, Peter Jihde är som Peter Jihde är.  Framför allt: TV4 är som TV4 är. Att man kräks över reklaminslagen och den inbäddade egenreklamen när högsta hönset Jan Scherman kommer in inför utdelandet av kanalens webbplats Fotbolsskanalens specialpris får man liksom köpa.

I sin genre får väl årets upplaga av Fotbollsgalan väl ändå anses vara helt okej. Två timmar är en rätt lagom tid för ett sådant program. Vi gick rappt från vinnare till vinnare utan onödiga longörer – om man inte räknar reklamavbrotten. Talen höll sig dessutom inom rimliga tidsgränser.
Bäst var Therese Sjögrans, där hon berättade om sin styvfar som betyder mycket för henne. Hon berättade bland annat anekdoten om när han lovade henne 100 kronor per mål hon gjorde i en match:
- Då gjorde jag elva stycken, berättade hon och fortsatte med adress till sin målvaktstränare:
- Så testa att lova mig pengar nästa gång vi tränar avslut.

Så har vi det där med artisterna som uppträdde. Det verkade nästan som om någon tänkt till lite. Först ut Joel Alme, Magnus Carlsson och Svante Thuresson – alla med dokumenterat fotbollsintresse och sina respektive klubbhalsdukar om halsen – som gjorde Bill Withers finfina ”Lean on me”. Bra, även om Joel Almes tonträff kanske inte var den allra bästa.

Sedan: svensk popmusiks stora vattendelare, Hoffmaestro. Älskade av publiken och hatade av kritikerna. Själv har jag lite svårt att förstå varför de väcker så starka känslor. Jag ska villigt erkänna att jag inte lyssnar speciellt mycket på dem, deras musik verkar inte vistas i de miljöer där jag tillhör inventarierna.

”Ibracadabra” som de körde på Fotbollsgalan lät som en (väldigt) urvattnad version på Manu Chao och Che Sudaka (som jag gillar). Inte särskilt mycket att hetsa upp sig över – eller irritera sig på för den delen. Själva föremålet för låten, Zlatan så klart, såg ut att gilla det i alla fall. Men det är klart, det är alltid kul att bli hyllad.