Joss Whedon, skaparen av och manusförfattaren till tv-serier som Buffy the Vampire Slayer och Dollhouse, har sagt att den typ av tv han INTE vill göra är ”radio med bilder”. Med det menade han väl att allt för många inte tar till vara på tv-mediets möjligheter och låter det skrivna ordet leda vägen. Bilderna får helt enkelt illustrera orden istället för att bilder, ord och musik bildar en enhet som berättar historien. Han talade om tv-dramatik men det samma kan sägas om tv-journalistik.

Inget tv-program jag någonsin sett är mindre ”radio med bilder” än Kobra.

Kobra är Sveriges Television när det är som allra bäst. Underhållande och allmänbildande; intellektuellt men inte högtravande. Det dessutom med ett eget unikt språk; ett språk som tar till vara tv-mediets styrkor.

Kobra firar tio årsjubileum och på torsdagen bjöd programmet på en tripp nedför minnenas allé med en remixad kavalkad av favoriter ur programmets historia. Jag är inte säker på inramningen från ett kändisimitatörskonvent i Las Vegas där man låtsades ha jubileumsmingelparty var den bästa idé som kommit ut från redaktionen men det hindrar inte att det var kul att se.

Det starka reportaget om filmen Songbirds (en film jag tyvärr aldrig haft möjlighet att se) – en dokumentär i musikalform (!) – om kvinnor i fängelse hade jag glömt bort. Jag inser nu att jag nog måste snoka rätt på den någonstans.

En annan favorit var det tidigare stående inslaget där två mer eller mindre omaka artister parades ihop i ett rum och fick tre timmar på sig att lära känna varandra och skriva en låt tillsammans. Låten som Freddie Wadling och Frida Snell fick ihop var ren magi.

Återbesöket hos Henry Rollins taxichaufför var också klockrent.

För övrigt anser jag att programmet borde förlängas till en timma igen, så som det var förr i världen.